Himmel & Ord

Om förmågan att tänka större än en rät linje

| 1 kommentar

Det absolut bästa med allt mitt pluggande, lärande och ständiga drivande efter att hitta nya vinklar och perspektiv på allting, är den där känslan… nej upplevelsen, när allt flyter ihop. När man inser att alla delar hänger ihop och bildar en oändligt komplex och fascinerande helhet. Att det inte finns några ”olika ämnen”, att all kunskap är en och samma, allt vetande är ett – eftersom världen vi lever och rör oss i, forskar i, lär oss om, också är en och samma. Det är en svårbeskriven känsla – den närmaste synonym jag kan komma på är magi. Som att världen plötsligt blir begriplig, i all sin obegriplighet.

Det är en underbar känsla.

Men det är också den största frustrationen. Man har den här fullständigt överväldigande känslan av helhet, av att kunna se samband, hur saker hänger ihop – men allt människor omkring en är intresserade av är när man är ”färdig” och vad man pluggar ”till”.

Inte en enda gång, under alla år, har jag mött någon som varit intresserad av vad jag lär mig, och hur det utvecklar mitt sätt att se världen. Som velat prata och diskutera med mig, lyssna och ta del av. Berika och berikas.

Inte. En. Enda. Gång.

Jag vet att jag tagit upp det här tidigare. Stört mig på kommentarerna, snävsyntheten. Tänkt att ”livslångt lärande” är något fler borde ägna sig åt, som borde vara en naturlig självklarhet – inte ifrågasättas och reduceras till simpla etiketter.

Men det är mer än så, eller hur…?

För min egen del är det förstås en enorm frustration – att inte kunna förmedla all den här magin jag får uppleva, helt enkelt för att inte en jävel bryr sig. Ingen har tid att lyssna på något som kräver mer än en tweet eller trettio sekunder att förklara. Våra liv är så inrutade, så fyllda av uppgifter och brådska – har vi ens tid att förstå vad det är vi gör längre?

Grejen är: Vi tror att vi gör världen begriplig, eller åtminstone hanterbar, genom att reducera den till bitar vi kan ta in utan ansträngning. Då kan vi rada upp bitarna och beta av dem i tur och ordning, på ett strukturerat och till synes rationellt sätt. Men det vi missar är att begripligheten, meningen, ligger i själva ansträngningen med att lägga ihop delar till helheter, istället för dela upp helheten i delar. Och medan vi är upptagna med fragmenten, förlorar vi helheten ur sikte.

Och då undrar jag: Vad händer sen? Om vi glömmer bort helheten, och att det faktiskt finns ett värde i att anstränga sig för att se den som den är, UTAN att reducera ner den till fragment vi tycker är enklare att hantera…? För mig är det lite som att nöja sig med Reader’s Digest som kunskapskanal. Du får en färdigtuggad och friktionsfri bild, men vad kan du egentligen göra med den? Hur långt kommer den att ta dig?

Det handlar inte om mig, om att JAG ska få berätta om vad jag läst eller lärt, att just mina tankar skulle vara en särskild guldgruva världen går miste om. Vad jag vill åt är dialoger, samtal, diskussioner. Viljan att ta del av – och att själva bidra till något större. Jag får en rynka mellan ögonbrynen och en känsla av att vi egentligen reducerar oss själva. Oss själva och vår förmåga att tänka större än en rät linje.

En kommentar

  1. Det här är något jag många gånger irriterat mig på och inte vill acceptera. Hur kan människor inte vilja vara intresserade av att se helheten, hur bitarna av kunskap passar ihop i något mycket större och fördjupar förståelsen inte vara av ämneskontexten utan av så mycket mer? Hur kunskap ger förståelse, som ger större förståelse? Men nej, för dem ska utbildningen och lärandet vara nyttig och tjäna ett syfte för att ha ett värde, rentav en mening. Jaha. Det är ju ingen större utmaning. Det roligaste med att läsa och lära nytt är ju – tycker jag som är evigt nyfiken och vetgirig och vill förstå, inte bara kunna – hur det öppnar för större förståelse och nya samband även där jag redan hade kunskap. Det ger möjlighet att härleda sammanhang och processer inom en mycket större helhet. Och det är ju en sådan kick när hjulen snurrar lite snabbare och man plötsligt ser klarare och förstår mer, som att nya bitar faller på plats och gamla flyttas runt för att bilda en ny och större bild. Magi, som du skriver. Det är en helhetsupplevelse som är berusande. Och så är folk runt en ointresserade av den.

    Dessutom är det tråkigt att inse hur få som är intresserade av det man gör och läser, av att ta del av och pröva tankar och hypoteser, testa nya kunskapsbitar och hur de kan hänga ihop med det de redan vet. Hur ska man utvecklas om man inte utmanar sig?

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.