Himmel & Ord

En målsökande robot reflekterar: Om att komma i mål

| 1 kommentar

Tänk dig att du under lång tid varit på väg någonstans, och att det varit viktigt för dig att komma dit – så viktigt att resan lagt allt annat i glömska och skymundan.

Men när du väl kommer fram känner du inte igen ditt mål – det ser inte ut som du tänkte dig det, känns inte som du trodde att det skulle – och det tar en god stund innan du ens inser att du är framme. Och när du väl är där, minns du inte längre vad det var som var så viktigt med att komma dit, eller vad du ska göra nu när du är där.

Ett klassiskt antiklimax – jag tror att vi alla hamnar i en liknande sits då och då. Det hör liksom livet till. No big deal, egentligen.

Men det är svårt att ladda om i förvirringen som uppstår i en antiklimax. Det är en känslomässig whiplash – från att i god marschfart veta precis vart man är på väg, till ett plötsligt tvärstopp och en fullständig desorientering.

Men vad i…? Tjahapp… Och nu då…?

(Någonstans uppstår också ett vagt men gnagande envist tvivel kring hur vettigt det egentligen var att fokusera så hårt på det där målet, när det nu uppenbarligen inte var lika himlastormande och världsomstörtande fantastiskt på nära håll, som det jag fantiserat om på avstånd. Man skruvar en smula på sig, och tvingas ifrågasätta sina prioriteringar.)

Det blir tydligt, inte minst i den där desorienteringen, hur enkelt och skönt det är att ha en tydlig riktning och veta precis vart man är på väg. Kunna koppla bort alla system utom den inre målsökande roboten och bara köra för guld och gröna skogar. Mana sig själv i sporrsträck och känna den bildliga fartvinden i håret och själen och överallt. Det är en mäktig känsla, att få använda sina krafter fullt ut.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är baksidan av devisen om att ”resan är resans mål” – det blir svårt att finna en triumf i själva målet då, och genast man kommit fram uppstår lusten att ge sig av igen.

Frågan är bara – vartåt, den här gången?
(Och samtidigt – om man alltid är på väg, när ska man då hinna komma fram…?)

***

Sådant kan jag filosofera kring en tidig semestermorgon på en balkong ovanför en kanal i norra Italien, medan fiskebåtarna puttrar förbi och svallvågorna kluckar mot kajkanterna. Än är det behagligt svalt och myggen har ännu inte vaknat och vädrat frukost i form av bara turistben, bara en liten gråsparv som hoppar nästan lika högt som jag när vi upptäcker varandra. Det blir en varm dag idag.

En kommentar

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.