Himmel & Ord

Ett större steg tillbaka, och med en osannolikhet att förvalta

| Inga kommentarer

Fjun-1

Hur summerar man fem år av sitt liv? Fem av de på många sätt kanske mest omtumlande åren i ens liv. Hur sammanfattar man? Summerar, drar slutsatser? Hur skildrar man en resa som löpt över så många plan att man knappt själv kan överblicka dem, en resa i flera parallella (?) spår… Hur?

Dels den uppenbara geografiska och kulturella resan: Jag har bott och levt i ett land som visat sig vara bra mycket mer främmande än jag insåg innan vi flyttade hit. Jag har lärt mig ett språk jag knappt ens kunde beställa kaffe på när vi kom. Och jag har lärt mig vad det är att vara den som står utanför kulturen, försöker förstå och göra sig själv förstådd trots en, låt säga, ”kulturell motvind”.

(Inte minst det senare har varit oerhört lärorikt – trots att jag fått höra att skandinavisk brytning ”bara är gullig”, och troligen haft annat socialt kapital att kompensera med. Att få syn på dessa mekanismer, dessa sociala konstruktioner som vår värld är uppbyggd av, men som vi ändå sällan riktigt kan urskilja, har varit en stor upplevelse för en gammal sociologinörd som jag.

Det är utifrån strukturerna blir synliga, och det är därför den vanliga ”störst-ska-först”-logiken skapar samhällen med klyftor och motsättningar inbyggda i själva strukturen. Det är därför tolkningsföreträdet inte får fastna i strukturerna – för inifrån strukturen är vi alla blinda.)

Men de här åren har också inneburit en personlig resa som egentligen haft mycket lite med Tyskland att göra. Den har helt och hållet ägt rum inom mig själv, oberoende av geografin omkring mig. För den resan har rummet varit oväsentligt – men tiden helt avgörande. Tiden och timingen.

Fem år time out, med distans och gott om tid att reflektera. Och med en helt osannolik timing. Det har varit en sådan oerhörd gåva att det fortfarande hisnar inom mig när jag tänker på det. En lycklig slump – en lottovinst som räddade mig.

För när vi flyttade befann jag mig i ett tillstånd jag bara kan beskriva som ett fritt fall. Jag brukar säga att man inte springer in i den där berömda väggen, man faller in i den. Slinter, tappar fotfästet och rasar utför stupet – ”väggen” är i själva verket marken nedanför. Visst, jag ska väl inte säga något om hur det är för någon annan – men för mig var det så. Jag föll.

Men mitt i fallet flyttade vi. Marken nedanför stupet kom aldrig. Jag har ofta kallat åren i Tyskland för en bubbla, och bubblan bromsade fallet. Ibland tänker jag på Liftarens guide till Galaxen, där man kan flyga om man faller men glömmer bort att slå i marken. Lite så blev det – som en högst osannolik lottovinst.

Men jag tänker också på bubblan som en puppa. Inte vilken bubbla som helst, utan en bubbla för transformation. Med mig in i bubblan följde allt som varit och allt jag bar med mig, erfarenheter, händelser, konsekvenser. Det som fanns i bubblan var tid. Tid för reflektion, analys, bearbetning. Tid att återupptäcka och skapa om.

Allt detta bär jag med mig härifrån, som en del av den resa jag gjort de senaste åren. Och det utöver kulturen, geografin, studierna och diverse andra spännande saker som dykt upp och tagit plats i mitt liv. Hur kan jag någonsin sammanfatta och summera allt det?

Det jag tänker på allra mest nu när bubblan nästan helt har smält bort och gjort sitt, är det osannolika i att den kom just när den kom, när jag behövde den som bäst. Vad är oddsen ens…? Är inte ”osannolik” egentligen ett major understatement…?

Någonstans inombords maler en tanke. Den säger att det här är en osannolikhet jag bara måste – och vill – förvalta. Göra något bra av. ”Make it count” som det heter. Exakt hur vet jag inte än – men det är en stark drivkraft. Den kommer nog på något sätt.

***

Så allt detta bär jag med mig härifrån. Tillbaka hem – och vidare. Allt detta, och ungefär en miljard ytterligare  nyanser och toner som inte låter sig fångas i ord.

(Tro mig, jag har försökt…)

Inom mig pågår just nu ett larm och ett kaos inför flytten – mentalt och känslomässigt. Det praktiska har vi knappt börjat med än… Men när jag tänker på vad den här resan faktiskt inneburit, inser jag att det kanske inte är så konstigt att det känns stort och turbulent just nu. Det är ju trots allt en ganska stor sak jag bryter upp från.

Det är helt enkelt ett större steg tillbaka än det var hit.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.