Himmel & Ord

Om trevare och en envishet starkare än Jante

| Inga kommentarer

Inlägget från igår var inte ett av mina mest klockrena genom tiderna, men det är en första trevare att börja skriva mer om det jag pluggar just nu. Jag har generellt varit dålig på det under åren – med undantag för när jag pluggade litteraturvetenskap och kreativt skrivande. Då skrev jag en hel del om såväl läsande som skrivande. Böcker och berättande är liksom enkla saker att skriva och reflektera om.

Samtidigt läser jag ju så fantastiskt roliga och spännande kurser just nu, det känns som stor synd och skam att inte berätta mer om dem. Ledarskap och organisation är ju intressant för alla som arbetar eller på annat sätt kommer i kontakt med någon slags organisation, och lingvistik för alla som kommer i kontakt med någon form av språk, så… tja, det blir ju en liten målgrupp, trots allt.

Framför allt när det gäller ledarskapskursen (som för övrigt nog är något av det roligaste jag pluggat) finns det också en dimension av Jante-tänkande i det där med att jag inte skrivit så mycket om det. Det finns en liten röst – okej, inte så himla liten heller, om jag ska vara brutalt ärlig – som mässat om inbillning och hybris ända sedan i våras när jag hittade den här utbildningen alldeles lagom till sista ansökningsdagen. Vem fan tror jag att jag är, som ens bara går en kurs i ledarskap?

Jag är 70-talist. Jag gick i småskolan på 80-talet. Man kan väl säga att jag är rätt hårt drillad i det där Jantetänkandet. Men – jag är också envist beslutad att inte låta vare sig Jante eller någon annan ängslighet diktera vad jag kan eller får göra och inte. Och den envisheten är starkare än all världens Jante-demoner.

Så. Jag tänker försöka treva vidare med det här – med att skriva reflektioner här kring det jag läser eller får med mig från föreläsningarna. Mycket av lärandet i ett sånt här ämne sker ju just genom reflektioner, genom att leka med och tentativt applicera begrepp på erfarenheter, idéer, hypotetiska fall. Och det känns ju klart roligare att göra sådana reflektioner här, än i ett ensamt kollegieblock på skrivbordet.

Jag vet inte riktigt i vilken form jag ska göra det här. Det är det jag menar med att jag får treva mig fram – tills jag hittar en form som känns rätt, helt enkelt.

Och sen? Sen får vi se…

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.