#NaLotsOfBloggMo

Efter inlägget jag skrev häromdagen, om podcasts (och skånska i radio…!), fick jag tips om bland annat Sean McCabes podcast. Sean McCabe är grym på att göra bokstavsdesigner för hand och jag följde hans blogg ett tag när jag själv höll på att laborera mycket med pennskisser, lettering och vad som i mitt fall mest blev ett avkopplande soffklotter.

Men podcasten hade jag faktiskt helt missat. Ikväll hörde jag mitt första avsnitt av den, och den var klart rekommendabel. Lite långt avsnitt för min smak – men det är antagligen en vanesak.

Jag valde – som oftast, ”av diverse skäl” – avsnittet How to find your own unique voice and style för min premiärlyssning. Bara någon minut in i programmet kommer detta:

If you want to know how to find your voice: Write every day, for two years. There you go. Done.

Jag gillar det där. Och tror på det. Den egna rösten är vad den är – den måste utforskas snarare än uppfinnas eller ens hittas. Du har den redan, du måste bara bli klok på den. Ändå är det lätt att tappa bort den självklara rösten – bruset omkring oss från vad alla andra säger och pratar om är så högt att det är så lätt hänt att bara åka med, följa strömmen, falla in i jargongen.

Jag gör det också. För även om jag alltid skrivit mycket, kan jag inte påstå att jag skriver varje dag. Och även om jag alltid skrivit mycket, så är det inte så att jag har en färdig ”skrivröst” som jag en gång upptäckt och utforskat och som nu är för evigt min. Två år räcker inte. Skriv varje dag, punkt.

Jag vet att det är så – men jag glömmer det ändå hela tiden, låter annat komma i vägen. Det funkar ett tag, men sen är det som att ”rösten” inte riktigt känns min längre. Det blir som att försöka prata med halsont – det kraxar och låter besynnerligt och känns inte något vidare heller.

Sean och hans podcast-kumpan Ben delar in ”röst”-konceptet i tre delar:

  1. den faktiska, fysiska rösten som vi talar med,
  2. vad vi talar om, våra ”ämnen”,
  3. hur vi säger det.

Även om jag nu skojar och ironiserar över min skånska och hur den skulle göra sig i ett radiomedium, skulle jag säga att punkt 1 i listan är den minst komplicerade. Rösten har vi, den är ett redskap att använda efter bästa förmåga. Punkterna 2 och 3 däremot… De är både komplexa och viktiga, och jag tänker att jag ska komma tillbaka till dem framöver.

Idag är det den 1 november. Världen över har skrivglada människor satt sig ned vid tangentborden för att skriva en roman på 30 dagar. Vansinnesprojektet kallas #NaNoWriMo, vilket står för National* Novel Writing Month. (* Från början var det nog ett nationellt amerikanskt påfund, men idag är NaNoWriMo i allra högsta grad internationellt.) Jag har varit med två gånger – men aldrig gått i mål. En gång spårade projektet ur på grund av dåligt förarbete (fast jag lärde mig åtminstone mycket om hur man inte förarbetar ett större skrivprojekt), en annan gång hände det saker som gjorde att jag blev tvungen att prioritera om min tid.

I år tänker jag inte alls delta. Jag hinner inte – och har faktiskt ingen lust heller. Däremot har jag lust att göra något för att motionera igång mitt regelbundna skrivande igen. Så, medan andra gör #NaNoWriMo, tänkte jag göra #NaLotsOfBloggMo, det vill säga en egen utmaning i #blogg100-stil, fast i mindre skala. Dagliga inlägg, hela november.

Jag tänker att det jag skriver ska kretsa en del kring den egna rösten, uttrycket och dess innebörd – vad vi pratar om, hur vi säger det vi säger och varför det spelar roll. Men eftersom jag är inblandad, lär det nog komma att handla om en hel del annat också. Vi får se. Stay tuned!

(Och om någon annan har lust att hänga på, är det såklart bara roligt. Startsträckor och förberedelser är bara för veklingar, själv kom jag på det här för ett par timmar sedan…!)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.