#gruff100, bloggutmaning med mjölksyra

Idag är dag femtiosex i #blogg100-utmaningen, om jag nu räknat rätt.

Det gruffas friskt bland deltagarna, man riktigt hör den kreativa mjölksyran kvida i tangentfingrarna. ”Jag krystar vidare” såg jag som titel på ett inlägg, idag eller häromdagen och kunde inte låta bli att le åt. Visst känner jag igen den känslan…!

I utmaningens början lade jag till en handfull bloggar som verkade lovande – men de flesta har redan tackat för sig och lämnat walkover. Det är en tuff utmaning, helt enkelt.

Även jag känner av mjölksyran. Den senaste veckan har jag flera gånger skakat sorgset på huvudet åt den erbarmligt fantasilösa smörja jag lyckats skrapa ihop åt er. Fast jag har fortfarande inga planer på att ge upp. Ni får dras med smörjan tills jag rott det här fanskapet i land.

Jag tänker på när man tränar, särskilt i början när man verkligen är otränad, och det på allvar känns som om mjölksyran skriker i musklerna, långt innan man nått sitt mål. När jag började jogga efter graviditeterna lyssnade jag på schlagermusik medan jag sprang. Varje låt är 3 minuter, och första målet var att orka springa tre låtar. 9 minuter. Jag höll på att dö efter en och en halv, om jag ens kom så långt, jag har förträngt hur illa det var – jag minns att det var illa.

Men man flyttar fokus. Man ser till att just när man håller på att dö och mjölksyran darrar och kvider i varenda muskel, då kommer den DÄR låten som man bara måste höra, och måste röra sig till. Och så jävlar springer man i alla fall de tre minuterna till.

(Jag tror att Jill Johnssons Crazy in Love var den låt jag drog på när det behövdes tungt artilleri mot mjölksyra och kvidande muskler det året. Vecka 17 år 2014 är det Rejser gennem tiden med Nadia Gattas, som fanns med på dansklistan jag bloggade om igår.)

Och sen upprepar man tricket med en ännu bättre låt.

Jag har ingen klockren strategi för hur man omsätter det där till en #blogg100-strategi. Inte mer än det jag redan skrivit – att man konstaterar att just nu får det bli så här. Man ser utmaningen som ett kreativt konditionsträningsprogram, och påminner sig om att en maratonlöpare antagligen också har vissa kilometrar under loppets gång som är extra tunga, extra mödosamma och kräver extra disciplin och viljestyrka.

Lite uppförsbacke strax efter halvtid.

Så, kära läsare. Jag beklagar. Tycker ni att det är jobbigt får ni väl återkomma till midsommar, men just nu ligger den här bloggen faktiskt i konditionsträning och kommer att göra det i fyrtiofyra dagar till. Det är inte jättekul, men blir förhoppningsvis bra när det blir klart. Okej? Okej.

2 comments
    1. Tack! Det har faktiskt hjälpt mycket att du skrev att du läser och gillar mina brokiga svador – en fin pepp som gav god energi i uppförsbacken… Och tänk så skrivstark jag ska bli när det här är över! 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.