Om ansikten man minns – och glömmer

Igår hälsade jag på en person jag inte sett på fyra år.

”Hej [förnamn]!”, hojtade jag glatt.
”Hej”, svarade hen, och kände uppenbarligen inte igen mig utan gick vidare.

Jag blev så paff att jag inte kom mig för med att insistera eller hojta en gång till. Jag ser väl ut som jag alltid gjort? Eller…?

Så började jag fundera på det där med hur man ser ut – och hur man åldras. Hur fort går det egentligen? När händer det? Personen jag hälsade på såg exakt likadan ut som hen gjort sen vi lärde känna varandra, och det var 12 år sedan.

Och när jag tänker efter tycker jag att alla andra gör det också. Ser likadana ut som förr, menar jag. Det kommer till någon liten rynka här och en grå strimma i håret där, men… i grunden ser alla ut som de brukar.

Några av mina gamla klasskamrater från grundskolan finns i mitt Facebook-flöde. De ser också likadana ut som de gjorde då – fast vuxna. Någon har klippt av flätorna, en annan har tappat håret helt och hållet och en tredje har blivit lite rundare om kinderna.

Men bortsett från sådana detaljer ser de likadana ut idag som de gjorde då – på 1980-talet.

Sen tittar jag på mina barn, och försöker se deras vuxna ansikten bakom barnadragen. Jag tänker att om jag kan se barnansiktena bakom mina facebookvänners vuxna profilbilder skulle jag väl kunna se mina barns vuxna ansikten vilande och väntande. Fast det går inte.

Och tittar jag på min egen spegelbild igen, så kan jag inte för mitt liv se mitt 80-talsjag bakom alla medelålderns rynkor och studiecirklar, kinderna som gravitationen så obarmhärtigt drar i och de grå stråna som inte längre går att kamouflera i det råttfärgade.

Men såg jag verkligen så jäkla annorlunda ut för bara fyra år sedan?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.