Himmel & Ord

En främling inuti

| 10 kommentarer

I förra veckan var jag hos barnläkaren med min son. Han konstaterades ha öroninflammation, men läkaren ville vänta med antibiotika (inte mig emot) och ordinerade istället – håll i er nu – lök. På örat. Nej löken på örat, inte läkaren – fast jag undrade lite, det måste erkännas. Lök på örat, vem har väl hört på maken?

(Det hör till saken att man i Tyskland är omåttligt förtjust i homeopati (eller homöopatie som det heter här, och vilket för svenska öron bara låter ändå mer oseriöst) och ”naturheilkunde” och sådant krafs. Där vi i Sverige har en kvacksalverilag som säger att skolmedicinska läkare inte får ägna sig åt tocken vidskeplighet, anses det i Tyskland vara en extra fjäder i hatten om en läkare hyser förkärlek till homöopatische medikamenten. Jo, en liten aning skepsis kan ni ana från min sida. En liiiiten en. Typ.)

Men hon envisades, och jag tänkte: ”Varför inte?” Pojkvaskern var ju ändå hemma från skolan och låg framför TV:n och drönade, han kunde ju lika gärna ligga och dröna med en lök på örat.

Fast lite skeptisk var jag, så googlade gjorde jag och snart är vi  framme vid skälet till att det här inlägget är sorterat under ämnet ”språkvård”. Det mesta jag hittade när jag sökte på ”lök vid öroninflammation” ledde till forumdiskussioner, och jag betade mig ganska snabbt genom dem för att få en idé om vad folk i allmänhet hade att säga om saken. Jag läste snabbt och slarvigt och tittade inte så noga på vilken slags forum jag var på, eller vilken typ av människor som kunde tänkas hänga där. Sånt krafs var ju heller inte relevant för min sökning.

Men så fastnade jag för ett inlägg. En enda kort rad – ett påstående, en parentes, en inskjuten bisats – och en person dök upp i mitt huvud. En kär bekant, tillika språknörd som jag. Och gissa vad? Det var hen som skrivit meningen. Of all the websites on all the web…

Och då vill jag meddela att hälsokost, naturheilkunde eller annan kroppsvård INTE hör till våra vanliga samtalsämnen. Det bara lät som hen. Och var hen.

Så då måste jag ju fundera på hur individuellt språk egentligen är. Har vi alla så tydliga verbala fingeravtryck? Och är vi alla nördiga nog att läsa av dem, eller är det bara jag som råkar vara lite idiot savant på den fronten? Hur ser mitt eget språk ut – egentligen? Finns det någon möjlighet att få syn på sitt eget språk? Någonsin?

Jag har tänkt många gånger, möjligen skrivit också, att jag alltid önskat mig att få höra svenska utan att förstå språket, för att få höra hur det låter när det bara är ett ljudflöde. Att abstrahera sitt eget språk går ju inte, det är ju ett budskap vi omedelbart och mer eller mindre automatiskt avkodar, vare sig vi vill det eller inte. Nu fick den där gamla språkfilosofiska drömmen sig en individualistisk twist – jag önskar att jag kunde få syn på mitt eget språk, kunna ta ett steg ur mig själv och se det som någon annan skulle se det…

Just nu är innebär kursarbetet textanalyser för hela slanten. Vi använder en bok som mina språkkonsultvänner beskriver som ett standardverk, och som jag mycket väl förstår är det… men som jag inte riktigt bemästrat ännu, trots hårt och idogt arbete. Jag förstår det jag läser, men det är inte direkt så att analyserna automagiskt faller otvunget och spontant från mina läppar bara för att jag läst den.

(Jag är inte så orolig för den saken ännu, för en av språkkonsultvännerna meddelade att ”man får läsa en 8-9 gånger, men sen kommer du att älska den”. Jag ser fram emot det.*)

Men textanalys innebär att verkligen gå in på djupet i en text, på alla möjliga olika plan. Grammatiken, ordvalen, meningsbyggnaden, kontexten, syftet, argumentationen, dispositionen, perspektiven, modaliteterna, temana, kompositionen, bindningstyperna, stilen… Det är språknördens våta dröm, varken mer eller mindre. Om man dessutom råkar vara en skrivande språknörd, är det troligen ofrånkomligt att man åtminstone måste snegla lite smått åt sina egna texter. Hur skriver jag egentligen?

Fast så långt att jag ger mig på att analysera mina egna texter kommer jag inte att gå. Jag brottas redan med skrivblockering, eller åtminstone en påtaglig tröghet i skrivprocessen. (Och ja, jag inser att det inte märks utåt…!) Att sätta mig och fundera på vilka lexikogrammatiska preferenser som styr min textproduktion, och vad det säger om mitt berättarperspektiv och den bakomliggande tematiken hos mina texter, skulle knappast göra skrivprocessen vare sig enklare eller mer kreativ. Men det är lite spännande ändå… Det egna språket är lite av en främling som bor inut i en. Innanför ens eget skinn. Vi kan få syn på varandras, karaktärisera det och till och med identifiera varandra utifrån det… Men vårt eget kan vi inte riktigt uppleva – inte på något direkt och naturligt sätt i varje fall.

Kanske är det just det som är driften att skriva, för oss som skriver. Kanske tänker vi att om vi skriver fort nog, mycket nog, ofta nog, så kanske kan vi till slut överlista naturen och få en skymt…? (Hm. Jag kan inte låta bli att få en bild i huvudet av en hund som jagar sin svans här. Kanske inte den allra mest klockrena liknelse jag kläckt i mina dagar. Eller också var det just det det var…?)

(Å tredje sidan är det givetvis dubbelt. Skulle jag verkligen vilja få syn på mitt språk? Skulle jag kunna analysera det och se det så naket, nedmonterat i satsdelar, nominalfraser och vidhängande skavanker, utan att döma? Tveksamt.)

***

*) Och under de dagar som förflutit sedan jag skrev det första utkastet till den här texten, kan jag meddela att jag närmat mig textanalyskärleken med stora steg. Är nog rent av framme – textanalys är vansinnigt roligt. Och fascinerande. Spännande! Och alldeles… alldeles underbart!

#4

blogg100-logotype-120x102

 

10 kommentarer

  1. Men hur gick det med örat då?! 🙂

    När jag läste till undersköterska och gjorde min praktik på IVA så var det en av kirurgerna (från Tyskland!) som gick runt med en vitlöksklyfta i örat just emot öroninflammation. Funkade hur bra som helst tydligen.

    • Ja just ja, den rafflande upplösningen…! Grejen är att jag inte fick pojkvaskern att ligga med löken på örat mer än nån halvtimme vid ett par tillfällen, så jag vet inte riktigt om jag tror att det var den som gjorde susen. Men frisk blev han och pencillin slapp vi, och det var ju huvudsaken!

      (Och nej, när det gäller tyskar och hälsokurer upphör man nog aldrig höja sina skeptiska ögonbryn… Inte jag i alla fall!)

  2. Mm spännande text! och fantastiska eller skrämmande tanke (vilket man vill såklart) att kunna analysera sin egen text och avgöra vem man är som person. Medryckande skriver du i alla fall och jag läste klart hela inlägget – vilket jag mindre ofta orkar göra när jag läser bloggar – kanske för att jag inte rycks med! Min ena dotter hade nog känt igen sig i din text för jag kan nog inte öppna munnen utan att få en liten försynt (eller framfusig) tillrättavisning om vad det egentligen heter rent semantiskt, eller vad hon nu skulle säga!
    För mig då är lite vetgirig, hur gick det med löken och sonen?
    Hälsningar MS

    • Tack! Jag tror som sagt inte jag skulle våga mig på att analysera min text, och dessutom är det tveksamt om jag skulle kunna säga så mycket om mig själv utifrån det. Sig själv är det alltid svårast att ”få syn” på. Men det är intressant.

      Jag har just skickat in en uppgift som gått ut på att analysera reklamtext, två annonser med nästan ingen text alls – men vad mycket jag ändå hittade i de få rader som fanns att analysera. Fascinerande. Och nytt, även för mig som skrivit texter för marknadsföring i hur många år som helst. 🙂

      Jag är språknörd med stor passion, men en mycket usel språkpolis. Jag kan lova dig att det är fullt möjligt att vara det ena utan att vara det andra…! 😉

  3. Men, det där med lök/vitlök tycker inte jag är så konstigt faktiskt.
    Det öppnar ju upp i tårkanaler och alla gångar och vad som nu finns där innanför.
    Så är det väl antiseptiskt också?
    Bara lukten borde ju skrämma alla små virusgubbar och bakteriegummor (eller virusgummor och bakteriegubbar) på flykten!

    • Konstigt och konstigt – för mig som svensk är det alltid lite konstigt att få sådana rekommendationer av en läkare. I Sverige har vi ju en lag som säger att läkare inte får hålla på med alternativmedicin parallellt med sin skolmedicinska praktik. Vilket jag tycker är en sund lag, även om det är så att det ligger nåt i naturmedicinerna också. 🙂

  4. Haha, min tanke när jag läste ditt inlägg här idag var att lök har jag då aldrig hört talas om att det skulle kunna ha några sådana effekter. Sedan var det något som kliade långt bak i mitt huvud, om lök och bakterier och kylskåp. Minns lite vagt att jag kan ha hört det för länge sedan, fascinerande om det verkligen funkar. Och haha, det där med inskjutna bisatser, det har jag svårt att låta bli när jag skriver spontant och vet att jag får skriva hur informellt jag vill. Var det jag? Det skulle i alla fall ha kunnat vara jag. 🙂

    Angående språket – varför skulle du döma? Fungerar det kommunikativt så finns det väl inget att döma. Förstår dock att det tar tid att analysera. Men ja, det låter kul. Heja dig!

    • Nej, faktiskt inte. Och jag vet inte om det var just den inskjutna bisatsen som var ledtråden – jag gör mig bestämt också skyldig till en del sådana, får jag erkänna…! 😉

      Men jo, jag skulle döma. Herregud, för att vara språknörd är jag verkligen vansinnigt slarvig med språket. Ibland medvetet, ibland av lathet eller glömska eller något liknande. Egentligen vet jag ju ”bättre”.

      (Plus att jag inte har koll på allt om hur det ska vara än. Fast säg inte det till nån… 😉 )

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.