”…men i sjunde budet står, att man inte stjäla får”.
Idag har jag stulit. Jag har stulit idag. Själva dagen, alltså. För att jag behövde den, fast jag egentligen inte kunde avvara den. Så jag stal den. Enligt planeringen skulle jag ha ägnat dagen idag åt träning, alternativt studier och seminarieinlägg om ”lexikogrammatisk formanalys” i kursens diskussionsforum – men det gick bara inte.
Så jag stal mig en dag från de lexikala analysverktygen, packade kamera och styrde stegen dit näsan pekade. Snart nog hamnade jag vid havet – eller ja, Elbestranden åtminstone.
Jag visste inte ens att det fanns en strand där. Det mesta av Hamburgs hamn är industriellt (ja, ni ser ju invasionsflottan av utomjordiska jätterobotar – eller om det nu är kranar…? – i bakgrunden) och ganska charmlöst, och det där kommer man ju inte ifrån. Men en strand kändes just så mjuk och själavårdande som jag behövde just idag. Jag var glad att jag hittade dit. Bara synd att det inte var läge att ta av skorna och känna sanden mellan tårna också…!
Jag vet inte varför det känns så tungt just nu. Eller… det vet jag väl egentligen. Jag har bara så svårt att acceptera att det påverkar mig som det gör. Jag har det bra, jag vet, jag vet. Men det finns några väsentliga pusselbitar jag saknar, verkligen saknar. Enklast sammanfattat: Social och intellektuell stimulans. Tillsammans. Samtidigt, liksom. I samma grej. Typ som på ett jobb. (Eller åtminstone i ett jäkla grupparbete!)
För jag har fullt upp med akademiskt arbete, ingen brist på intellektuell sysselsättning inte. Och visst kan jag gå ut och fika med folk och vara social om jag känner för det, det är bara ett sms eller ett telefonsamtal bort. En väninna och jag håller som bäst på att rekar vinprovningskurser just nu, det ska bli trevligt. Och socialt. Fast… Fast det blir liksom alltid ”antingen eller”. Arbetet är alltid ensamt och allt socialt är frånkopplat från det intellektuella och målinriktade.
Hade någon beskrivit problemet för mig för några år sen skulle jag ha fnyst och ryckt på axlarna. So what, liksom? Jag hade ingen aning om att det här kunde vara en så stor grej. Att det skulle påverka mig så starkt som det gör. Ingen aning. Det är knappt jag begriper det nu när jag befinner mig mitt i det.
Men så känns det just nu. Jag är säker på att det hela förstärks av den nordtyska gråvintern, med dess stålgrå himmel som en blöt yllefilt över tillvaron. När sol och ljus vänder åter kommer det säkert att kännas annorlunda. Dessutom håller jag som bäst på att arrangera för praktikarbete under våren, där jag åtminstone ska samla in data på sedvanligt 9-till-5-manér. Jag ser fram emot det nästan löjligt intensivt…!
Att stjäla mig en dag hjälpte gav inte mycket i form av intellektuell och social stimulans, men det hjälpte för stunden i alla fall. Rosor på kind och solsken i blick, samt en gnutta frisk Elbeluft i lungorna. Om det gör morgondagens lexikalgrammatiska studier mer stimulerande och lustfyllda återstår att se.
Men idag var en bra dag.
