Bokvill Kindle-ägare – samt en tvehågsen recension

Jag stör mig enormt på att när Nobelpriset väl går till en författare jag faktiskt känner till, så är det en författare jag känner till för att jag tänkt att ”henne måste jag läsa nåt av, nån gång”. Jag hade alltså kunnat hinna före – men gjorde det inte. Fan!

Nåja, jag har nu i alla fall laddat Kindlen inför hemresan från Falun imorgon eftermiddag. På vägen hit kände jag mig faktiskt ganska bokvill. Jag håller på med att läsa böckerna jag inte hann med på semestern, och avslutade Neil Gaimans The ocean at the end of the Lane häromkvällen.

Med stor kluvenhet avslutade jag den, måste jag säga. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag älskade ramberättelsen, som utspelar sig i en vuxen mans nutid. Huvudberättelsen, som utspelas i hans barndom… fastnade jag aldrig riktigt för. Eller rättare sagt – den här gången tyckte jag inte att Gaimans sätt att berätta, någonstans i gränslandet mellan barn- och vuxenberättelser, riktigt höll. Åtminstone inte så att det fångade mig.

Jag funderar på om det är för att han vanligen når det vuxna hos läsaren genom humorn, och den här gången genom att knyta an till barnets rädslor som vi ännu bär inom oss. Jag vet inte, kanske. I Coraline gjorde han likadant, eller något liknande i alla fall – och där tyckte jag om det. Här kändes det konstigt, och fångade mig aldrig riktigt.

Efter den försökte jag ge mig på Iain Banks Wasp factory, som jag köpte i somras – då författaren gick ur tiden och jag läste just Gaimans minnestext om honom. Det är inte det att den är dålig, alls inte, men den är krypande otäck på ett sätt som jag inte riktigt är sugen på efter att just ha läst Oceanen, som ju också var just krypande otäck. Så då försökte jag mig på Gillian Flynns Dark Places – men där gav jag upp efter bara några rader. Undvika ”krypande otäckt” innebär definitivt också att undvika Gillian Flynn. För stunden.

Gav mig på Doktor Glas (det är faktiskt ganska trevligt att ha ett helt bibliotek med sig, när man inte kan bestämma sig för vad man vill läsa – om än man mööjligen bli en liten smula överdrivet velig på kuppen), med god behållning – fast imorse vaknade jag alltså med Alice Munro i huvudet. ”Visst sjutton, hon fick visst Nobelpriset…”

Och så gläds man åt sin Kindle igen, då man fem minuter senare har valt ut och köpt och laddat hem en novellsamling som verkar lovande. För hemresan. Då får jag väl varva Doktor Glas och Alice Munro-noveller till det framrusande landskapet utanför tågfönstret. Det borde kunna funka fint!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.