Himmel & Ord

Om tårar och San Franscisco-liv

| 1 kommentar

För en vecka sedan var vi i Sverige. Det känns overkligt – det gick så fort att jag nog aldrig hann registrera att vi var där. På hemvägen stannade vi vid en bensinmack utanför Malmö. Det var ganska kallt, och jag gick omkring och sträckte på benen inne på macken istället för utanför, för att slippa frysa. I DVD-hyllan fick jag syn på den här:

torka_aldrig_tarar

Jag hade tänkt på att jag ville ha den, men eftersom vi inte hade haft tid att springa i affärer och leta, hade jag intalat mig att den nog inte var släppt än. Men där stod den alltså, på bensinmacken.

SVT-produktioner brukar ofta vara sebara på SVT-play även från utland, men inte den här. Jag antar att det är skillnad på drama och dokumentärer, vad gäller upphovsrätt och sånt. Det innebar i alla fall att jag, ända sedan serien sändes på TV, har suttit och läst på Twitter och Facebook och på andra ställen med, om hur fantastisk den här serien är och hur den berör. Jag har läst intervjuer med Jonas Gardell, om hans egna tårar över den här berättelsen, och historien.

Vi satte på filmen igårkväll, det var rätt sent men det var ju flera avsnitt, så det var ju lugnt. Ett avsnitt eller två skulle vi ju kunna kolla på. Men hur det var satt vi där sen. Tills klockan var två och de flesta man fått följa genom filmen var döda, hjärtat bultade hårt i bröstet och kinderna var blöta av tårar.

Till och med jag, som är lite yngre än filmens karaktärer, känner igen så mycket. Får minnesbilder och börjar reflektera över hur det var. Hur lite jag förstod, fast jag ändå var med och såg alla löpsedlarna.

Jag försöker komma ihåg hur jag lärde mig om homosexualitet, att det fanns överhuvudtaget och vad det innebar. Bög var ett skällsord, enbart ett skällord, på den tiden – det var innan HBTQ-rörelsen liksom ”adopterat” ordet och gjort det till sitt. Någonstans tror jag att jag visste tillräckligt om mobbning och utfrysning när HIV/AIDS kallades ”bögpest” och det mesta som sades om saken var präglat av fördomar och fördömanden,  för att förstå att det folk sa antagligen inte var sant.

Att döma någon som utsattes för hån och glåpord som bara ringde alltför bekant i mina öron – nej, det föresvävade mig aldrig, även om jag heller inte var modig nog att ta ställning mot det som sades. Inte där, inte då.

Å ena sidan minns jag ingen öppen homofobi, riktad mot någon av ungarna i skolan eller så. Bög eller flata/lesbisk var nåt vem som helst kunde bli kallad, lite slentrianmässigt sådär – det värsta man kunde dra i med, fast betydde ändå inget särskilt. Och ingen var ju det på riktigt.

Jag inser, nu när jag ser på tillbaka som en vuxen, att det var där det verkliga förtrycket låg. För det är ju självklart att några faktiskt var.

***

Om någon vill läsa mer på åtminstone delvis samma tema, finns det faktiskt en ganska underbar serie böcker som utspelas i San Fransciscounder 1980-talet. Jag tror att det är 5 eller 6 böcker, jag har nog inte ens själv läst allihop – men de är riktigt bra.

(Fast ooh, nu läste jag på Wikipediasidan och fick se att författaren, Arimistead Maupin, faktiskt fortfarande skriver på den där serien. Sista (?) boken kommer ut nästa år. God nyhet!)

En av böckerna, vill jag minnas, har lite av samma tema som Torka aldrig tårar: När alla vänner, de som blivit som en familj när ens egen familj svek, och ens älskade blir sjuka och dör ifrån en – medan världen ser på och ägnar sig åt att fördöma och peka finger.

I Sverige klantades den här serien bort av Richters Förlag – ett känt kiosklitteraturförlag som nog aldrig gett ut en seriös roman i hela sitt förlagsliv, och följdaktligen inte heller insåg att det var just vad det här var. En seriös romanserie, om än berättad och gestaltad med stor humor och värme. Därför tror jag att den kan vara svår att få tag på på svenska – men de är inte svåra att läsa på engelska, så låt inte språket avskräcka!

Här är första boken på Bokus, respektive Adlibris. Bered er på nöjesläsning, med allvarliga undertoner!

En kommentar

  1. hej! äsch, du skulle ha testat en gång till ;). jag blev nämligen också besviken först, men det visade sig vara något fel bara och ett par dagar senare kunde man se alla avsnitten på play :). och den är jättefin. och sorglig. och jag minns också det där tydligt fastän jag var yngre, men jag tror att jag fick en lite annan bild av det än många andra. min mamma jobbade ju där. med smittskydd. fast egentligen inte hiv. och så umgicks jag en del med öppet homosexuella också. nåväl, som sagt, den är mycket vacker och tänkvärd. tror faktiskt att jag läst någon av de där böckerna, men jag ska dubbelkolla.

    kram,

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.