Fotofrustration och utvecklingstrappsteg

Jag har inte skrivit så mycket om nya kameran som jag köpte under sådant buller och bång. Det betyder inte – som det gjorde förra gången jag köpte en kamera under buller och bång och sen inte pratade så mycket om saken efteråt – att jag är missnöjd med kameran. Nejdå, kameran är så fin och så bra och alldeles… alldeles underbar. Faktiskt. Det börjar verka kärlek där, banne mig.

Nej, om sanningen ska fram är det snarare fotografen jag är missnöjd med.

Eller missnöjd och missnöjd… Det är lite mer komplicerat. Det är väl ett steg i läroprocessen antar jag – steget över att lära sig bländare och slutartider… Fast då och då önskar jag att det var på den nivån jag var. Att lära sig bländare och slutartider är åtminstone konkret.

Just nu har jag svårt att sätta fingret riktigt på vad det är jag saknar. Allt jag vet är att jag blir missnöjd med alla bilder, att jag letar efter något i mitt fotograferande – fast jag har ingen aning om vad…

Bara att det inte är något konkret som rätt bländare eller slutartid.

Inspiration…? Jag tittar på hur mycket inspirerande foto som helst, lyssnar på Bildradio, läser fotoböcker (fast de flesta handlar förbanne mig bara om bländare och slutartid och det är ju som sagt inte det jag letar efter…!) och nördar mig på alla sätt jag kommer på.

Övning…? Jag har ju kameran med mig varenda gång jag går ut, kameran har gått över 1000 exponeringar på två-tre veckor och jag har varit på hur många fotopromenader som helst – ensam och med sällskap. Platser jag sett förut, helt nya platser, folktomma platser och myllrande…

Jag tycker att jag utsätter mig så mycket jag kan, men hittar ändå inte riktigt fram, ens till någon ingivelse om vad det är jag söker. Och visst, det kan vara roligt att vara ute och knäppa bilder i vilket fall som helst – men det är grymt frustrerande att sedan bläddra genom bilderna på datorn och inte hitta en enda som man faktiskt tycker om.

Jag skrev någon gång i vintras (ha! Som om det inte fortfarande är vinter…) om mina funderingar kring kameraköpet, kryddade med lite janteanfrätta funderingar kring min duglighet att fotografera överhuvudtaget, huruvida jag då hade något egentligt kamerabehov. Ylva – som jag betraktar som en god vän fast vi aldrig träffats och bor på varsin sida jordklotet – kommenterade klokt tillbaka att ”Du tänker för mycket” (vilket alltid är helt sant när det gäller mig, oavsett sammanhang) och att om jag någon gång ibland ser saker jag vill fotografera, så behöver jag en kamera att ta de där bilderna med.

Så långt allt väl, och nu har jag en kamera som uppfyller alla mina krav på medhavbarhet och fingertoppskärlek – utöver själva bildkvaliteten, förstås. Men någonstans hamnar jag ändå i den där frågan igen – den där som jag ”tänkte för mycket” på: Vad är det för bilder jag vill ta egentligen?

För visst ser jag saker jag vill ta bilder av, ofta, dagligen, nästan jämt. Fast jag har svårt att få kameran att se riktigt det jag ser, även om jag vet hur bländare och slutartid egentligen fungerar. Jag har ändå svårt att lista ut hur jag ska fånga det jag vill fånga – och särskilt innan ögonblicket går förlorat och är förbi. Ljuset förändras, människor flyttar på sig, vinden vänder och kyrkklockan slår tolv.

En av alla saker jag snappat upp under allt inspirationssurfande och -läsande på sistone är något i stil med ”You don’t take a great photograph, you make it”. Och kanske är det just det där – jag kan ta bilder, men jag kan fan inte skapa dem så att de verkligen blir vad jag ser framför mig innan jag trycker på avtryckaren på kameran.

Det måste vara det som är nästa steg på lärotrappan, men just nu känns det som om jag är liten som en mus och står och hoppar jämfota på första trappsteget utan att nå upp till det andra.

Och det är vansinnigt frustrerande.

18 comments
  1. Just det där steget fick mig nästan att sluta fotografera – men häng i, det ger sig (med fler och fler foton…)! När jag köpte min första systemkamera (en analog) lånade jag en gammal fotobok från 70-talet på biblioteket, och det är den bästa fotobok jag läst – visst, den innehöll en del bländareochslutartid också, men framförallt, så mycket bra tips om hur man tar bra foton – så, leta reda på en riktigt gammal fotobok, läs och njut 😉

    1. Många som faktiskt vet vad de pysslar med inom foto, refererar ofta till ”analog-tiden” har jag märkt – jag kan nästan känna att jag önskar att jag fotograferat på den tiden, och lärt mig analog foto… Det är enkelt – alltför enkelt – att komma undan med titta-tryck-tills-det-blir-nåt, när exponeringsförsöken i sig inte kostar något…

      Men ja, kanske skulle försöka få tag på en äldre bok på temat… Bra idé! Har köpt en relativt nyskriven Kindle-bok om komposition, men kan väl inte påstå att den ger så mycket mer än vad jag redan vet… Så tydligen vet jag en del, trots att jag inte riktigt begriper’t själv… Alltid nåt? 😉

  2. Förresten, roligt att du är nöjd med kameran, är lite sugen på en sån själv (fast å andra sidan börjar jag till sist bli vän med min egen kamera, igen).

    1. Ja, fast du är väl också Sonyit, eller hur? Nexarna är riktigt trevliga, måste jag säga. Det är en riktig kamera att hålla i och skruva på, men väger hälften av vad min gamla (i sig väldigt lätta) systemkamera väger. I höst planerar jag testa gamla manuella objektiv också, så får vi se hur jag trivs med det…!

  3. Jag fullkomligt hatar när folk säger Du tänker för mycket till mig (jag menar, hur slutar man?) men här är jag benägen att hålla med Ylva.

    Ändå förstår jag våndan, fast jag inte ens förstår de tekniska termer du pratar om. Blir lite avis och impad också.

    1. Hehe – jag är diplomatisk, för jag håller med er båda två. Eller förstår åtminstone hur ni båda menar.

      Fast i fotofallet måste jag nog fundera lite. Dels för att det är så jag funkar, och dels för att jag måste upp för den satans tröskeln nån gång, och för att göra det måste jag lista ut hur…

  4. Känner så väl igen den frustrationen, fast jag har tidigare relaterat den till skrivande. Jag tror att det har med det Ira Glass säger i början av filmen som jag har refererat till förr och känner att jag behöver lyssna på oftare: http://trotsigfrizon.wordpress.com/2012/02/25/hur-kan-det-du-gor-nagonsin-bli-lika-bra-som-det-ar-i-dina-ambitioner/ – att man utvecklar sitt seende, sin smak, och det tar tid att sedan utföra saker som blir så bra som de bilder/idéer man ser i sitt huvud.

    Det hjälper förstås inte i frustrationen. Men på något sätt tycker jag att det här är en väldigt skön känsla också. Att vara mitt inne i. Hoppa, hoppa, hoppa, som du skriver. För att det faktiskt är roligt att försöka. (Är lite avis på din kamera, men förstås glad att du har hittat en du gillar!)

    1. Aah, javisstja – den där… Ja, den är bra – och tänkvärd. Fast det den föreslår är också lite det jag gör, och ändå fastnar jag och blir galen på att jag liksom inte känner att jag får fram det jag vill, eller ens själv begriper vad det är jag vill.

      Jag antar att det också är en fråga om uthållighet och tålamod – ingendera mina bästa sidor, god knows. Att härda ut och fortsätta leta, fast jag inte vet riktigt efter vad; fortsätta fotografera, fast jag själv mest tycker bilderna känns platta och trista numera.

      (Egentligen känns det som om jag redan tagit alla bilder jag hittar att ta, att jag har svårt att hitta nya perspektiv.)

      Heh – du är helt klart en tålmodigare människa än jag, om du förmår njuta av den där sökandeprocessen, det önskar jag att jag hade tålamod till också. För några år sedan hade jag nog det också – eller också var det bara det att det var en mer hanterbar frustration då, när det faktiskt handlade om att få styr på bländare och slutartider…!

    2. Och vad gäller kameran… Kom hit och prova den, vetja…? Komsi, komsi? 😉

  5. Jag förstår helt hur du känner. För mig kommer det i omgångar men det är bara att stå i. För mig hjälper det att fokusera på något. I mitt fall är det Västerås. Jag publicerar minst ett foto varje dag, mest för att hålla mig igång. Det blir inte alltid ett jättebra foto, inte alltid något jag är helt nöjd med, men jag måste fortsätta och tvinga mig att ta bilder för att jag ska utvecklas känns det som. Så stå på dig, det kommer lossna.

    1. Någonstans, fast jag minns inte var, läste jag någon som rekommenderade att man som amatörfotograf höll sig med en ”stickning”. Alltså ett pågående fotoprojekt som man plockar fram och pysslar med när man får en liten stund över. Lite som dina Västeråsbilder – en typisk foto-stickning, åtminstone som jag förstod saken. Jag ska också skaffa mig en sådan. Och att fotografera min stad var ju liksom vad jag tänkt göra när vi flyttade hit, så det är väl inte fel att ta upp den ”gamla stickningen” igen…! 🙂

  6. Det där känner jag igen. Mitt tips till dig är att dela med dig av dina bilder och låt andra titta på dem och tala om för dig vad de tycker om dem. Det är väldigt lätt att man blir hemmablind när man fotograferar och inte kan se de saker som man kan förbättra. Det finns ju gott om olika tjänster för det här ändamålet på internet men jag rekommenderar framförallt Google+. Det finns mängder av grupper för fotokritik där användarna är aktiva och faktiskt talar om vad de tycker. Annars tycker jag det är vanligt på sidor som exempelvis flickr att de enda kommentarer man får är ”nice pic” det är ju inte en lysande kommentar att få utvecklingssynpunkt.

    1. Hej, kul att se dig här! 🙂

      Jag förstår vad du säger – och både håller med och håller inte med. Nästan så att det får bli ett eget inlägg om det där, men i korthet: Många gånger upplever jag att folk som ska ge synpunkter på ens bilder ger synpunkter som mer handlar om dem själva än om min bild. Och i det här fallet känner jag att det är där jag själv känner mig som osäkrast just nu – vad är det som gör mina bilder mina, vad är min grej? Och det kan ju inte någon annan svara på.

      (Sen är det inte helt ovanligt att folk är rätt plumpa med sina kommentarer. Jag har blivit luttrad i diverse sammanhang av vad folk kläcker ur sig när man ber om kritik. Det handlar inte om att jag bara vill ha ”gillar” på bilderna, men att kunna ge bra kritik är förbanne mig en konst inte alla behärskar, om man säger så…!)

      1. Det är ju det som är fördelen med Google+ att man kan skapa en cirkel med personer som man vet ger bra kritik och ger förslag på hur man kan utvecklas 🙂
        På det sättet slipper man alla meningslösa kommentarer som egentligen inte säger någonting 🙂

  7. Det går i steg tycker jag och faktum är att man kan titta på för mycket bilder och liksom bli mätt. Ibland stänger jag av alla sociala medier, bloggar mm och bara fokusera på mina egna tankar. Skriva, skissa och testa mig fram. Det är bra att titta på andra och hur de löst saker men, som sagt, jag tycker att man lätt tittar för mycket och blir mätt/osäker.

    1. Ja, lite så är det kanske också. Mätt vet jag inte, men definitivt osäker…

      Fast en bra grej för mig har faktiskt varit att titta på folks bilder på G+ och kunna titta på ”Photo info” vilka inställningar de använt för att skapa bilden. Just det där ”hur de löst saker”, som du säger. Att bara stirra på sina egna bilder och försöka lista ut vad jag borde ha använt för inställningar är inte samma sak som att se en bild som får det att kittla i magen, och se hur den är ”gjord”, tekniskt sett.

      Men ja – det kan nog vara bra att begränsa sig också. Inte knarka alltför mycket bild…! 🙂

      1. Det där som en del kommer dragandes med om det analoga är så tjatigt tycker jag. På ett sätt är det helt olika sätt att jobba och båda har stora fördelar och nackdelar. Dock att dom som framhåller det hela tiden mest känns osäkra. So what liksom.

        Jag tycker också att det är bra att titta på hur andra gör men till syvende och sist måste det liksom sitta i händerna/ögat och då räcker det inte att ”veta” att det ska vara bländare 8 här.

        Alla kameror beter sig lite olika också. Jag brukar ta samma bild med flera olika bländare bara för att jämföra. Vilken blir bäst. Vilken lämpar sig bäst att jobba vidare med i LR eller PS osv.

        Ge inte upp eller läs för mycket. Bara lek på målmedvetet. Du är ju hela grejen på spåret! 🙂

  8. hej jenny!
    jag har inga goda råd ikväll, jag ville mest bara heja lite och tacka för de snäll orden ;). jo, och så tänkte jag säga att jag helt klart förstår din frustration (och allt tänkandet 😉 ), men jag känner alldeles säkert på mig att nu när du faktiskt har en kamera du gillar och tar dig tid att fota så kommer det att lossna! det är jag absolut tvärsäker på. eller näe, jag kan ju inte låta bli… jag tror också på att kika i lite äldre böcker. och så tror jag på att ge sig själv lite uppgifter. begränsningar och utmaningar är bra! och jag läste en gång att tricket är att lära sig precis alla goda råd (tekniska inställningar, komposition osv) riktigt, riktigt väl och sedan glömma dem :). och så behöver du kanske lite mer självförtroende i kombination med ett ge dig själv och omgivningen tid? jag vet inte om självförtroende är rätt ord, men det jag menar är att jag själv (och många med mig) ofta känt mig generad över att hålla på och greja med en kamera framför folk och bilder tagna lite så där i skymundan och ursäktande och med lite darrande hand blir bara bra om man har ren tur. näe, ställ dig precis där du vill stå, smäll upp ett stativ om du har lust och ja, försööök (det är jättesvårt jag vet) att inte bry dig om att omgivningen tittar på dig. vad gäller tiden så vänta. gick solen i moln? stå kvar. den kommer igen. oftast i allafall. kom tillbaka imorgon annars. tycker du att ljuset är trist? fundera på vilken tid ljuset skulle kunna vara bäst ljust där och kom tillbaka. försvann den intressanta personen ur bild? vänta, det kommer antagligen en till. eller spring ikapp den och fråga om du får ta ett porträtt. eller se till att vara på samma plats en liten stund tidigare dagen efter – den kanske kommer igen. eller flytta dig till en plats där det är mycket folk i rörelse. vet du, de flesta gatufotografer har sina favoritplatser och de har studerat dem länge. förmodligen tagit et antal ointressanta bilder av precis samma plats. oftast är det ingen slump. det må se ut som en, men det är det inte.
    klart du når nästa trappsteg!

    kram,

Lämna ett svar till Magnus Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.