#blogg100: Hundra nyanser av mig

#blogg100-utmaningen närmar sig tredjedelsmilstolpen – snart är hälften gjort, och sen är det nerförsbacke, tror jag… Men i alla fall. Hur känns det såhär långt? Tja, lite blandat faktiskt. Jag gillar att ha fått upp ruljansen på inläggen, att bloggen har ett flöde – utan den där start-stopp-ryckigheten som det blir när man postar mest när man får dåligt samvete över att inte ha postat något på länge.

Fast vissa dagar irriterar jag mig förstås på tvångsfaktor – posta nåt nu, annars åker du ut! Då postar jag under svavelosande eder – för ge upp är jag alltför envis för.

Någon gång under de första veckorna av utmaningen, när nära nog halva Sverige var med och 100-bloggade och 90 % (nåja…) av postningarna fortfarande var metapostningar om 100-bloggandet, läste jag den här texten, och funderade lite.

Jag både håller med och håller inte med. Nej, alla texter duger inte att publicera och ja, webben tyngs av ymniga mängder rent ordskräp – men det där med att personliga varumärken byggs kring finputsade och tillrättalagda texter… Mjaäeh, va? Jag tror inte på det.

Ibland snubblar jag på de där bloggarna, de finputsade, som innehåller alla de rätta  buzz-orden, där varje mening osar av professionalitet och inte ett stycke saknar sales pitch. Fem rader orkar jag läsa – max. Sen kaskadkräks min hjärna av leda och floskelöverdos. Det finns ingen själ och ingen personlighet i att läsa sådana texter, hur genomarbetade de än är.

I samma veva som jag läste TDHs postning om textkvalitet kontra kvantitet funderade jag faktiskt en del på det där med vad en blogg säger om en människa – eller specifikt vad den här bloggen säger om mig. Vad jag vill att den ska säga – och varför. Det är ju det personliga varumärkesstrategier handlar om. Inte om att förmedla en snygg bild, utan förmedla rätt bild utifrån a) mina syften och b) målgruppens intressen.

Den här bloggen är inte finputsad nånstans och håller sig inte ens till någon form av ämnesområde. Och det är okej. Den är brokig – precis som jag. Texterna här varierar väldigt mycket – de genomtänkta och omsorgsfullt formulerade trängs med de spontant urhasplade, det visuella med det verbala. Jag försöker inte ens hålla någon slags enhetlighet, tvärtom. Jag blandar så friskt jag kan. För allt detta, alla dessa nyanser i brokigheten, är jag. Hundra nyanser av mig.

För ett tag sedan delade jag en av mina musiklistor på Spotify med en kompis. Hans resons var ungefär: ”Ojdå, ja det var då en blandning…!” Ja, och jag gillar det. Blandning. Det är mixen det hänger på. Brokigheten.

Och ja, då får de spontana, höftade texterna också rum – utan att jag på minsta sätt känner att mitt varumärke hotas. Tvärtom. Jag tycker de står för liv och själ, och utan dem skulle det här inte vara min blogg.

Nu handlar förvisso inte #blogg100 om varumärkesvård för mig, det var mer av ett sidospår jag började fundera på för att jag läste den där texten. Men ändå – en ganska intressant fundering. Några av de där tankarna är nya för mig – inte för att jag börjat göra något annorlunda, men för att jag inte sett eller varit medveten om mönstret tidigare.

Så. Trettiotvå postningar klara, sextioåtta till målgång. Jag sveper min imaginära mugg blåbärssoppa och ångar vidare i bloggspåret. Hä ä bar å åk.

5 comments
  1. Som jag tänker är det inte det tillrättalagda och finputsade som duger att publicera, utan det som är egensinnigt på valfritt vis och väcker en tanke eller ett intresse. Där kvalar du in alla dagar i veckan – det är ju det som är din styrka (utöver språk, bilder och textformuleringar). Där jag tycker att TDH har en poäng är i frågan ”hur många orkar ens korrläsa sitt eget blogginlägg?”. Även jag slarvar där, framför allt låter jag språkligt klumpiga formuleringar stå kvar därför att jag någonstans trots allt mest skriver för mig själv, men jag läser i alla fall igenom allt jag har skrivit. Kanske med känslan ”ha, jag har skrivit!”. Och den känslan i sig, att skapa och umgås med sin egen text, tror jag ändå är ett viktigt steg på väg mot någon slags kvalitet som spelar roll. Inte utifrån varumärkesperspektiv, men utifrån utvecklingsperspektiv. Och definitivt som grund i publiceringskriteriet.

    1. Mmm – jag förstår hur du menar, fast… Det är någonstans i det som jag ändå inte håller med, kan bara inte sätta fingret på det just nu. Kanske är det bara det att jag med en dåres envishet faktiskt tycker att en blogg ska vara en plats för spontana anteckningar, snarare än publicerade texter. Förstår du hur jag menar? När bloggar blir arena för färdiga, genomtänkta, korrlästa och kvalitetssäkrade texter, försvinner en del av det spontana, skissartade som jag gillar. Och den förändringen har redan skett på någon slags övergripande nivå – bloggar 2013 är inte vad bloggar var 2002 när jag började.

      Och kalla mig bakåtsträvare, men jag saknar faktiskt det där som var då. Då var bloggarna vad twitter blivit idag – fast utan teckenbegränsning. Urhasplade, spontana tankar. ”Sweet nothings” betyder egentligen något annat, men lite så var bloggarna förr – och lite så tycker jag om när bloggar är än idag. Charmiga inlägg av ingenting särskilt, och det var bra så.

      Är inte 100 % säker på hur du menar med ”utvecklingsperspektiv”…? Att det jag skriver idag ska bli ”bättre” än det jag skrev igår? Fast då fastnar man ju för det första i att definiera ”bättre” – och låser sig dessutom i att inte få stanna upp och stå stilla där man är en stund… Vilket också har ett värde – inte minst i det samhälle vi lever i idag, känner jag.

      Eller missförstår jag dig?

  2. Intressant, jag funderar över det du skriver. Jag har nog inte till fullo kastat mig ut så långt, men jag kan förstå varför det är viktigt att öppet kunna dela och stå för att allt inte måste vara perfekt. Så är ju till exempel mitt hem – alltid ligger saker framme, man får ta mig för den jag är, och så vidare. Jag är stolt över att våga vara imperfektionen personifierad, men kanske är jag fortfarande lite rädd och skamsen när jag lämnar ifrån mig mina skrivna ord.

    Funderar vidare över tanken. För mig är publiceringskänslan en viktig del av bloggandet, andra saker hamnar nog i en skrivbok, ofta fragmentariska och oavslutade. Jag upplevde kanske inte så mycket av det som var förr, men en sak jag gillade med twitter var upptäckarlustan – att alla var öppet nyfikna på ett sätt som jag inte upplever idag. Och kanske det betyder att man sänker en gard, som annars smyger sig på. Vet inte. Vet inte om jag gjorde det själv, och om det var det jag uppskattade.

    Vad jag menade med utvecklingsperspektiv var självutveckling. Inte utveckling av text. Alltså att när man sätter ner sina tankar i skrift, och sedan läser igenom dem, kanske får en kommentar och funderar vidare kring den, så kommer man längre än när man bara sitter själv och tänker sin egen tanke. Och det där gillar jag! Men att denna utveckling liksom inte blir likadan om man bara skriver in sin tanke, helt utan omsorg om orden, och sedan inte själv läser den igen. Jag vill inte påstå att jag ser många sådana bloggar, men jag tänker ändå en del kring TDH:s fråga ”hur många korrläser egentligen sitt eget blogginlägg”, särskilt nu när jag försöker skriva ett inlägg varje dag. Just att korrläsa texten – snabbt skärskåda min egen tanke – tar mig ett steg längre än att bara göra anteckningar i ett eget block. Längre vart? Jag vet inte, mot insikt i det jag funderar kring, tror jag.

  3. Och med det sagt så tror jag inte att vi står särskilt långt ifrån varandra i grundtanken, för jag håller ju med om att strömlinjeformat välputsade varumärkesinlägg känns ointressanta. Jag skrev faktiskt något liknande som kommentar med hjälp av padden, före du skrev din svarskommentar, men min lilla text dök inte upp för jag tror att något låste sig. Nåväl. Godnatt för idag! 🙂

    1. Nej, jag tror inte heller att vi tycker så olika, eller tänker så olika. Sen kan vi ju ändå dra olika slutsatser, eller landa i olika sätt att förhålla oss till saker. För mig är friheten att skriva och uttrycka ”ofärdiga saker”, brokighet och spontanitet viktigare än att texterna är korrlästa och strukturerade och korrekta osv. Och då menar jag ”viktigare” i förhållande till min lust och drivkraft att vilja blogga. Oftast, de gånger jag tappar bort mig från bloggandet, då är det för att jag kommit vilse i det där, och kravet på ”bra texter” överskuggar friheten att skapa texter och tankar spontant och utifrån där jag står just när jag skriver dem. Bloggtexter är lite som verbala snapshots av mina tankar, tänker jag. Om jag går tillbaka och läser om dem om några år, räknar jag inte med att jag ska stå för dem till 100 % även då, tvärtom. Då blir de snarare en referenspunkt till var jag, ”mentalt sett”, befann mig när jag skrev dem. Så på så sätt ser jag det ju också som ett slags utvecklingsperspektiv, fast kanske i ett längre perspektiv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.