Himmel & Ord

Oskrivna blad

| 9 kommentarer

Idag ska jag visa några riktigt uschliga bilder – men om jag ska hålla på och invänta drägligt fotoljus kommer det här inlägget att vara inaktuellt långt innan det blir några bilder. De senaste veckorna har man knappt riktigt märkt av att solen stigit över horisonten, för riktigt ljust har det ändå inte förmått bli genom de tjocka grötiga lagren av gråmoln. Jag sitter vid lampljus hela dagen, och foton… ja, de måste tas vid lampljus de också – och blir följdaktligen därefter i fråga om ljus och färg och skuggor.

Nåväl.

Jag tänkte bara visa min dagbok för 2013 – eller ja, inledningen av 2013, för jag lär väl skriva ut den innan året är slut, misstänker jag. Men den är i alla fall 100% handbunden, från en trave papper och en vaxad trådstump, några kartongark och ett stycke bokbinderiväv samt lite annat smått och gott, till en färdig, duglig och förbluffande stabil bok. Om än en smula sned och krokig här och var.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pärm och rygg i närbild.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mönstrat foderpapper, som jag nog måste bekänna en viss kärlek till. Åtminstone betalade jag en närmast hutlös summa för det här pappret…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Inlaga i väntan på att fyllas med… hm, svammel och sånt. Lite som bloggen, fast på papper.

Är det okej om jag är en smula stolt över den? För det är jag – stolt och fortfarande inte så lite förvånad över att det går att göra, bara sådär – en bok!

Och jag kan inte ens försöka göra mig cred på att påstå att det är särskilt svårt, för det är det inte: Man river fritt valt antal papper ur block, kollar vilket håll pappersfibrerna går, vika åt det hållet (och grejen är att om man viker på fel håll så märker man det, för pappret vill inte bli vikt åt det hållet och beter sig då bångstyrigt och omedgörligt ifall man skulle råka vara på väg att göra fel).

Sedan sätter man ihop de vikta pappren tre och tre eller fyra och fyra, beroende på hur tjockt pappret är och vad som känns lagom. Med riktigt tunna papper kan man säkert ta ännu tjockare signaturer (det heter så), men eftersom jag binder utan att vara ägare till någon bokpress fegar jag lite.

Man vaxar sin lintråd, trär sin nål och syr sedan ihop signaturerna med linneband som stabiliseringsband. Dessa KAN, men behöver inte, vara fästa vid en sömnadsram för att hålla banden sträckta. Mina böcker är bundna på osträckta band, de är stabila i alla fall. För tjockare, tyngre böcker antar jag att det kan vara ett problem, men den dagen den sorgen, tänker jag.

När boken är hopsydd stryks ryggen med bokbinderilim. Det ska vara en gummiartad sorts lim som blir flexibel efter torkning. En bit gasväv limmas fast längs bokryggen för ytterligare stabilitet. Ett dubbelvikt, mönstrat foderpapper limmas fast längs första respektive sista boksidans inre kant.

Sen gör man i ordning pärmen: Måttar ut pärmkartong med lite marginal, mäter ut hur lång ryggen ska vara (Här missade jag lite på den här boken, så ryggen blev i minsta laget och pärmen inte sticker utanför boksidorna riktigt så mycket som jag hade tänkt mig. Men jaja, alla barn i början.), monterar ihop och klär med tyg.

Hela boken monteras genom att foderpapprets utsida fästs vid pärmens insida – fram och bak i boken. Sen läggs hela kånkarången i press – och sen är det klart.

Jag har lärt mig genom att glo på YouTube, för den tyska Buchbindermeisterinnen som enligt utsaga håller kurser här i stan, hon har inte lärt sig att svara på mejl när folk vill anmäla sig till dessa kurser, så det bidde inget. Snopet, men typiskt tysk kutym, är jag rädd.

(Just nu känner jag inget behov av kurs heller, jag kan fuska själv, tacksåmycket.)

Det som imponerar mest på mig själv är nog hållfastheten. Jag ska inte ropa hej förrän boken är utskriven och liksom färdiganvänd, men det känns faktiskt som en bok som är precis lika stabil och hållfast som en maskinbunden jag kunnat köpa över disk.

Ojämn är den, för det som genererat mest pappersavfall (samt svavelos i bokbinderiverkstan) har varit mina försök att skära rent kanterna på den färdigbundna boken, så därför har jag bestämt att jag får leva med kanterna som de blir. Så farligt ojämnt blir det inte, om jag bara viker rätt från början, så det är ändå överkurs. Oklart om misslyckandena beror på dåliga verktyg eller handhavande, eller möjligen en kombination av faktorer. Men som sagt – jag kan leva med böckerna som de blir också. SÅ pjåkiga blir de inte…!

Nästa projekt blir en liten akvarellbok, för den här boken är gjord på ritpapper som inte blir jätteglatt av att få vatten på sig. Och vatten kan ju vara kul, ibland.

9 kommentarer

  1. Jag är oerhört imponerad, väldigt snygg bok!!

    Inte särskilt svårt? Hm, där måste jag nog säga emot lite, det lät rätt komplicerat tycker jag.

    Kram!

    • Tackar! *bug å bock*

      Haha! Fast det ÄR inte svårt – *lovar*. Ett gäng moment att gå genom, men inte svårt. Jag har sytt akvarellbok-inlagan nu sen jag postade det här inlägget, limmat rygg och satt gasväv på. Står på tork nu. Schwosch, ba! 😉

  2. Hmmmm……Jag tycker du ska vara supertstolt! Den är ju kanonfin! Tänk så roligt att ha en egengjord bok att skriva i! Bra jobbat!
    Kraaam!

  3. Jag blir också imponerad! (sedan säger jag som jag brukar säga åt maken, att jag inte alltid _vill_ lära mig på rätt sätt, det kan vara skönt att göra och bli nöjd utan att bry sig om hur-man-egentligen-ska-göra-enligt-gängse-normer).

    • Taack! 🙂

      Och precis, lite så tänker jag också. Varför störa mig på att jag inte kan kantskära preciiiiiis perfekt – när böckerna funkar fint för mig som de är? Sen har man väl sina personliga hang-ups kring vad man tycker är viktigt – för mig är det enormt viktigt att en bok jag vill kunna använda måste vara lite tålig och slitstark, så därför är jag själv så grymt imponerad av hur stabil och hållbar boken känns. Och när DEN biten funkar, då spelar snett-och-vingt eller lite felmätta pärmar ingen större roll.

  4. Superfin! Och vad roligt att ”göra” saker på riktigt. Så handfast, konkret och användbart. Är så glad att känna dig och andra som verkligen gör det.

    • Ja, det där att ”göra” saker är något jag längtat efter rätt länge – är själv otroligt glad att jag hittat något som jag ”får till” och blir nöjd med. 🙂 (Och med ”bli nöjd” menar jag att det KÄNNS bra, som jag skrev i någon kommentar ovan: det som är viktigt för MIG (hållfastheten) blir bra, och då spelar finliret inte så stor roll! Perfektionisten bor inte här – och det är också väldigt skönt.)

  5. Gillar också det mönstrade foderpappret, det var verkligen fint! Kul att se bilderna!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.