Frukostfabuleringar

Knäckebröd med ost, rädisor, yoghurt och kaffe. Och tid. Sex ingredienser för en frukost verkligen värd sitt namn. Fyra av dem går dessutom att variera, så länge det finns kaffe och tid att tillgå. (Fast vi vet ju alla vilken av ingredienserna som oftast är den trånga sektorn, eller hur? Knepet att stiga upp tidigare för att få mer tid på morgonen vet jag inte många som faktiskt praktiserar. Och inte jag själv heller. )

Än har min twitterfria diet inte renderat några större mängder välformulerade, genomtänkta och rent allmänt fantastiska bloggposter, men vad jag faktiskt har gjort under de här dagarna är att återuppta mina webbdesignstudier. Den här gången i form av självstudier, så jag faktiskt kommer nån vart. Att jag är kritisk till kurserna jag gått under året är knappast någon hemlighet, och jag har nog berättat om min kurskamrat (som för övrigt redan jobbar med design för webb och följdaktligen kan en del redan från början) som kallade skolan ”högskolan från helvetet” på ett högst befriande sätt. (Jag vet att jag är rätt långt ifrån dum i huvudet, men att behöva gå och upprepa den saken för sig själv som ett mantra blir tröttsamt rätt fort.)

Direkt efter sista seminariet var jag redo att ge webben en fet spark i den digitala röven (var nu den kan tänkas sitta nånstans) och aldrig befatta mig med eländet igen. Men som sagt, nu är jag åtminstone där och nosar på det igen. Learning by doing, starting right about… here! Ni lär märka om/när jag blir klar!

Och vad gäller skrivandet… Jag måste bli bättre på att använda anteckningsböcker. Jag vet att den gamla ”äsch, men det där kommer jag ihåg” är en av de största lögner människor försöker slå i sig själva – men jag går  uppenbarligen på den fortfarande. Dessutom är anteckningarna färskvara, vilket jag också tenderar glömma bort – och följdaktligen formligen vadar i kryptiska postit-lappar med nedrafsade tankar som nog ”seemed like a good idea at the time”, men efter bara några dagar utanför skallen oxiderats till oigenkännlighet och fullständigt tappat glansen.

Nåja. Det kommer – tror jag. Än har jag 140-tecken-(o)vanan surrande i huvudet likt en ilsken bakterie som just börjar känna doften av pencillin. När det surret dött ut kommer mitt tankeflöde förhoppningsvis att vara sitt normala ohämmade, osnuttifierade jag igen.

Och poängen med flöden är ju att oavsett när man stiger ned i det, blir man lika blöt om fötterna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.