Två-tredjedelsreflektion – utan egentliga slutsatser

Egentligen passerade vi den redan igår – tvåårsmilstolpen. Men eftersom själva flyttdagen också blev en olycksdag som gjorde att vår första vecka i Tyskland tillbringades på sjukhus med äldste sonen, är det inte en dag jag gärna högtidlighåller. Och eftersom jag inte ser något skäl att viga dagen idag åt att fira ett nyfött barn jag inte känner, bara för att dess ena förälder har en stamtavla, kan jag lika gärna reflektera över mitt Tysklandsäventyr idag istället.

Det är alltså två-tredjedelstid nu. Två tredjedelar av eonen vi skulle vara borta – har redan gått. Vad fort det gick! Och så avlägset det ändå känns – avfärden och allt… ”innan”. Vi ser på barnen och försöker påminna oss att när vi kom hit var den äldste pojken som den yngste är nu – men det går knappt. Jag tänker på hur naiv jag var, som allvarligt trodde att tiden på något sätt skulle stanna upp och gå långsammare när vi kom hit, inte rusa ifrån som den gjort i Stockholm, när tillvaron styrdes som ett ekorrhjul – upp tidigt, första bussen till stan, jobba hela dagen, handla på vägen, hämta barnen, laga middag, stoppa i säng, stupa själv – och sen börja om från början nästa morgon igen.

Livet är intensivt här också, men ändå inte på samma sätt som hemma. Men tiden rusar fram – och ifrån mig – i alla fall. Två år. Femåringen vi kom hit med, har blivit en lång och skranglig förstaklassare med starka åsikter och häpnadsväckande förhandlingsteknik. Lillebror, som nu är fem, går i förskolan och lär sig tyska, engelska, danska och norska. Och så alla bokstäver och siffror förstås.

Det är faktiskt det jag mest tänker på när jag spänner blicken i backspegeln och försöker summera. Hur fort det gått. Hur mycket som hänt – även om det varit subtila processer jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Jag själv då?

Tja, jag känner mig fortfarande både frikopplad från tillvaron och fast i en bubbla – frihet och ofrihet i en besynnerlig förening. Jag har fortfarande dagar av påtaglig lappsjuka – men också dagar då jag enbart tycker att det är behagligt att sjunka ner i min arbetsstol, lyssna på föreläsning, skriva något vidlyftigt seminarieresonemang om teoretiska modeller för utvecklingsprocesser i grupp, eller något annat spännande. Jag grunnar förstås på vad jag ska göra till hösten, sista friårets studier ska väljas senast den 15 april. Jag har redan mer eller mindre bestämt mig för att läsa tyska eller något annat lokalt här i stan – för att råda bot på lappsjukan. Jag har gärna fullt upp – men drivvis av jobb med bara me, myself and I som arbetskamrat… Där blir det ohållbart. Givetvis – det säger egentligen sig självt, om man tänker efter en smula.

Bättre än så kan jag inte riktigt summera. Kanske är det så så länge perspektivet är inifrån och resan fortfarande är pågående? Kanske måste jag betrakta hela äventyret i backspegen för att faktiskt urskilja konturer och tydliga linjer? Antagligen. Men två år har gått – och fort gick det. Jag har ingen anledning att tro att det tredje året ska få för sig att sakta ner och välja ett lugnare tempo, så förr än jag anar sitter jag i Norra Utposterna igen, och ser tillbaka på mina år i Tyskland.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.