Rundgång i labyrinten

Jag vet inte riktigt vad som hände, men luften gick ur och jag får kämpa hårt för att hitta någon slags balans just nu.

Allt var så tydligt i julas: Jag rannsakade hösten, fann den både otillfredsställande och ohållbar och därmed var saken liksom klar. Nästa termin skulle jag göra annorlunda. Sen tillbaka efter ett stulet jullov (barnen var lediga, men jag var det inte – egentligen), tre veckor back med allting som skulle in inför terminsavslutningen i mitten av januari, en panisk brandkårsutryckning som inledning på 2012. Sen ny termin, nu äntligen skulle jag kunna följa mina goda ambitioner om ett mer balanserat förhållningssätt till skolan och studierna.

Då – upptäckte jag att jag gjort en planeringsmiss, som innebar att en kurs i interaktionsdesign som jag läser utöver webbdesign-paketet, inte alls började i april som jag planerat, utan nu direkt, för två veckor sen. Jag upptäckte fadäsen ganska precis 35 minuter före kursens första deadline – 24 timmar och 35 minuter före den andra…

(Men jodå, jag höll båda. Tjurrusning could be my middle name.)

Så nu sitter jag i exakt samma situation som i höstas. Ensam vid datorn 8 intensiva timmar om dan. Om jag stjäler mig en förmiddag för att träffa någon kompis eller göra något för min egen skull, får jag ångest över spilld pluggtid. Tröttheten om kvällar och helger är bedövande.

Mirandas text om att lyssna eller inte lyssna på den där rösten som säger åt en att man måste, måste, måste en massa saker hela tiden berörde mig djupt. Med glädje – för att det alltid är en lättnad att ha sällskap i en utsatthet. Och med sorg – för att det är så förbannat onödigt alltihop, och för att jag vet hur djupt de där ränderna går.

På många sätt känns det som om jag går i cirklar, och jag skäms över att jag inte hittar ut ur labyrintskrället nån gång. Jag menar – ni har ju hört det här förut. Jag med. I teorin är det så enkelt. Prioritera om. Värdera om. Sen rullar livet på och jag gör som jag alltid gjort. Lilleturen är min, och den kommer sist. Och måste be om lov. Mina egna val gäller inte, inte om de inte får godkännande av… Tja, jag vet inte ens. Vem som helst? Vem som helst utom mig själv?

Jag avskyr verkligen den här svaga länken jag dras med. Jag borde veta bättre, borde vara starkare! Och jag är starkare, i så många andra avseenden – men just här sitter tydligen min akilleshäl. Det är som i mardrömmar om att gå vilse; jag väljer olika vägar, öppnar nya dörrar, går i rakt motsatta riktningar mot vad jag gjort tidigare – men lik förbannat hamnar jag i samma jäkla återvändsgränd, om och om igen.

Frågan är – går mönstret att bryta, eller måste jag lära mig leva med det?

 

8 comments
  1. Oj! Jenny då….
    Till att börja med, mönster, liksom regler, är till för att brytas. Om du inte trivs med det så ska du bryta det. Jag vet att det är skitsvårt, sitter lite i samma båt men jobbar på det.
    Kan du hoppa av kursen som du planeringsmissade på? Varför måste du gå den just nu? Väg kursen mot hur du mår, hur pass stressad du känner dig och hur du blir som människa. Är det värt det, eller kan den vänta?

    Kram
    Mien

    1. Nu är inte kursplaneringen i sig det stora problemet här, utan min oförmåga att acceptera mina val som giltiga. Och det är en långrandig process som nog måste genomgås med snigelsteg. Alltså: Tålamod, tååålamood… (Inte min bästa gren, tyvärr.)

  2. 1. Jag har undrat vart du tog vägen, och lite grann våndats för att det såg ut just så här.

    2. Tyvärr sitter jag i exakt samma sits, förutom att allt det yttre skiljer sig åt. Hurva.

    3. Stor styrkekram till oss båda!

    4. Och trots att det är vansinne att behöva göra det och synd att det behövdes osv, ett sjujäklagrattis till att du klarade den där tjurrusningen!

    5. Jag har uppdaterat min blogg, efter några månaders tystnad. 🙂

    1. Hej och tack för att jag varit saknad…! Som jag skrev till Mien ovan – egentligen är det inte så mycket kursarbetet i sig som är problemet, som att jag har svårt att acceptera mina egna val och prioriteringar. Den snitslade banan är liksom lag, och det är svårt att fullt ut välja en annan väg, utan ångest över min självsvådlighet – hur nödvändigt och välgrundat vägvalet än är.

      Stor styrkekram tillbaka – till oss båda. Nu har jag ju (med det senaste dygnets blogginlägg) dragit igång fler processer på temat (allt hänger ju ihop), så vi får väl se var det ska sluta.

      Ilar och besöker din blogg, kommenterar måhända mer där!

  3. Det där med styrkan, ja. Vad är det att vara stark? Och varför är det så himla viktigt? Oj, vad jag brottas med det, jag med. Mer än någonsin på senare tid.

    I förrgår hörde jag intervjun med Laleh i Skavlan på SVT Play. Hon verkar klok, ung som hon är (säger tanten). Själv har jag haft jättedålig koll på henne, lyssnar alldeles för lite på musik och har inte sett TV-programmet vad det nu heter där hon har varit med. Hon sa något om att i det stora hela spelar det vi gör inte så stor roll. Minns inte exakt hur hon sa det, men jag tänkte att hon har rätt, och för min del känns det vettigt att påminna mig om det ibland. För att jag inte ska ta mig själv på så hysteriskt stort allvar, som jag har en tendens att göra.
    http://svtplay.se/v/2692180/laleh_-_hela_oredigerade_intervjun

    Hoppas du reder upp det, och hittar ut från datorn ibland – för mig är det livsnödvändigt, i alla fall. Men att helt undvika att fastna i samma spår igen – nä, det kanske inte går?

    Kram!

    1. Haha – jag har egentligen stor hangup på uttrycket att ”inte ta sig själv på för stort allvar”, tycker att vi tramsar bort oss själva UTAN att ta på allvar i rätt hög utsträckning, men jag förstår hur du menar och kan hålla med där också. Allvaret är ett tveeggat svärd, verkligen!

      Jag tror också som du säger, att man har sina fallgropar som man kanske kan undvika ibland, men med tiden får god vana vid att klänga upp ur, kanske…? 😉

  4. När jag läser min text igen så låter det som om det bara är en fråga om att bestämma sig. Så är det ju inte alls! Mönstret går mycket djupare än så, precis som du skriver. Jag kan gå ut på hundra promenader och unna mig tusen fikastunder men om jag inte kan slappna av när jag promenerar eller om jag har ångest efter fikastunder över förspilld tid så blir det ju fel.
    Men jag tror på att träna. Man får inte ge upp! Själv försöker jag varje dag att välja bort en sak som jag hade tänkt göra. Mycket nyttigt! 🙂

    1. Jag hade från början när jag skrev texten med ett stycke om hur du ”lyckats” och ”kommit i mål” där jag knappt vågat tro att det FANNS ett mål att nå… Men jag tog bort det, för jag insåg att det nog inte var så du menade. Det är ett val man måste göra ofta – på vissa plan kanske flera gånger dagligen. Och man kommer att göra fel, det är ju det. Man måste nog acceptera att man kommer göra fel, för att vara beredd på bakslaget när man sitter där igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.