Vakuumförpackningar

Jag vet inte om det är likadant för alla, men jag tror det: En del händelser går inte att processa medan man fortfarande går genom dem. Att läka såren måste – bara måste – skiljas från processen att förstå och bearbeta själva händelsen. Sådana händelser hamnar i inre vakuumförpackningar.

Såren läker, man har gått vidare och glömt bort det som hänt för länge sen. (Eller åtminstone låtsats glömma så väl att man nästan trott på det själv.) Sen snubblar man över något helt orelaterat – och vakuumpåsen trillar ner från sin dammiga hylla. Ligger där framför fötterna på en och propsar på uppmärksamhet igen.

Har man tur är påsen intakt, och du kan vissla en glad trudelutt medan du lägger upp den på hyllan igen, och fortsätta glömma bort. Har man otur – eller om det helt enkelt bara är dags för det – går påsen upp, och det du gömt i den börjar sippra ut.

Jag antar att det där med vakuumpåsar är individuellt – definitivt vad man har i dem, men också hur många påsar man behöver. Jag tror att min hylla periodvis varit ganska välfylld. Besöken hos De Kloka för några år sedan rensade ut några påsar, lämnade kvar andra (under ett begränsat antal timmar hinner du bara öppna så många påsar) – och ytterligare andra påsar har kommit till sedan dess. Det är okej. Jag vet vad som finns i dem, vet att jag måste ta itu med dem, och när jag måste göra det. Det är okej.

Förutom en av dem.

Just den påsen hamnade på hyllan för nästan 2,5 år sedan – strax före flytten hit. Den bråkat och levt om och demonstrativt ramlat ner från sin hylla otaliga gånger sedan dess, den vill helt uppenbart inte vara där, låta sig glömmas bort.

Det är lustigt – jag har alltid kunna sätta ord på saker, och den förmågan har varit en stor del i mitt sätt att läka och processa saker. Den här gången… Det är som om orden sitter fast i påsen de också. Jag har försökt flera gånger – men det går inte. Jag kan inte prata om det här. Orden sviker mig, och tystnaden som uppstår i dess ställe rymmer andra demoner – skam och uråldrig ångest.

Häromdagen ramlade den där påsen ner från sin hylla igen – och den här gången brast den. Nu osar saker ur den och kräver att bli bearbetade, vare sig jag vill eller ej. Orden fattas mig fortfarande, jag rör mig i cirklar kring den trasiga vakuumförpackningen.

Det är ingen jättekris som inträffat just nu, det går ingen nöd på mig, jag lovar. Såren från det som hände är läkta för länge sedan. Det är händelsen i sig som är obearbetad. Jag märker det på hur jag reagerar och triggas av saker omkring mig. Det som sipprar ur den spruckna vakuumförpackningen är en stor, stor oro. Jag måste lägga den till ro.

3 comments
  1. Jag känner igen mig i det du skriver. Själv har jag massor med påsar på den där hyllan (behöver nog ett hyllplan till egentligen). Vissa påsar är totalt dolda under damm, andra under massor med silvertape. Jag är nämligen väldigt bra på att lappa ihop påsarna igen så att dom håller lite till.

    Ibland behöver man inte sätta ord på allt. Jag tror att du kanske puttar ned lite extra oro i den där öppna påsen just nu, just för att du inte har orden. Ord är en så stor del av ditt liv så då blir det kanske konstigt när du inte har ord för något speciellt.
    Låt påsen läcka bara, var i känslorna utan att försöka sätt ord på dom så kommer kanske orden självmant.
    Nu låter jag superflummig tror jag, men jag lever på förhoppningen om att du förstår vad jag menar och inte tar illa vid dig.

    Ordlös kram
    Mien

  2. Igenkänning härifrån också, fast du uttrycker det snyggare. (Jag såg framför mig dammsugarpåsar som rasade ner och hur dammråttor yrde över hela rummet och du nös som en tokig…) Gott mod med påsen!

  3. Läser din text flera gånger och slås av hur den berör mig. Kram!

    För övrigt har jag aldrig lyckats få vakuumpåsarna att ligga kvar på hyllan. Men jag tror inte det är därför jag blir så berörd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.