Hemlängtan och rastlöshet

Tarotkort XII Le Pendu (den hängde mannen). Tarot de marseille.
XII - Den hängde.

En god vän frågade mig häromdagen om jag längtar hem. Jag hade just berättat att barnen åtminstone inte gör det, att minstingen knappt ens minns Sverige och dagis där – nu är allt skolan här och nu. Och det är bra, förstås. Men jag då? Jag som är den som har minst anknytning till Tyskland, Hamburg och livet här och nu. Jag lever min kvasitillvaro med hysteriskt intensivt pluggande framför den här förbannade dataskärmen, dagarna i ända. Jo. Det är verkligen dubbelt. Det är roligt, och jag trivs med det jag gör. Men tomheten är också påtaglig – för att inte säga påträngande – och det blir starkare hela tiden.

Jag lever i limbo – och jag tror att jag sagt det förut, att jag rent av var beredd på och välkomnade det när vi flyttade hit. Det var det jag behövde just då.

Nu börjar rastlösheten att hinna ikapp. Jag hänger där jag hänger, och kommer ingen vart. Det är säkert fortfarande nyttigt, och jag har garanterat alldeles för bråttom. Som vanligt. Tålamod var aldrig min bästa gren. Kanske just därför är den här limboövningen extra nyttig? Eller bara extra plågsam…?

Jag har alltid haft svårt att hålla mig kvar i nuet, jag är alltid på väg. Någonstans, någon annanstans – eller möjligen ingen särskild stans alls. Men på väg. Det är bra på sitt sätt – det är drivkraft, vision och en massa annat. Jag är envis som en jäkla iller, strävar, kämpar, tappar fotfästet, faller – och kommer igen. Viljan är stor och minnet kort.

Men det är också en förbannelse – en oförmåga att stå stilla och bara vara. En oförmåga att fullt ut förstå konceptet här och nu. Jag försöker, verkligen, men sen inser jag att jag nog skjuter en smula bredvid mål i alla fall. Det är en rastlöshet som aldrig tar slut. Jag försöker, är medveten om bristen – om förbannelsen jag lever med. Men det är svårt. Jag antar att rastlösheten är ett hälsotecken. Den är ju mitt normaltillstånd, och som sådant välkomnar jag det. Jag kände aldrig någon lättnad över att den för en tid var borta – bara tomhet. En pusselbit som fattades.

Äsch. Det är hopplöst att försöka förklara – dubbelheten, rastlösheten. Den är min, en del av mig – och så problematisk den nu är, så är jag inte mig själv utan den. Jag behöver den och behöver få använda den till något konstruktivt. Inte stoppa en propp i flödet och låtsas att det inte finns. Been there, done that – men t-shirten vill jag fanimej inte ha.

Så. Längtar jag hem då? Jag vet faktiskt inte om det är hem jag längtar. Men någonstans längtar jag. Bort, ut – loss ur limbohängandet jag redan ägnat mig åt så länge. Å andra sidan – hela lärdomen med Den hängde mannen är att det är i plågsamheten, den påtvingade väntan, som perspektiven förändras – och man verkligen ser världen ur nya vinklar.

Så – det är väl nyttigt dårå. Som stekt havregrynsgröt – plågsamt men nyttigt. Förhoppningsvis.

***

Och den uppmärksamme förstår givetvis att den här texten inte har med Tyskland eller själva utlandsboendet i sig att göra, utan med den fridinglande tillvaron i största allmänhet.

4 comments
  1. Oj!, vad jag känner igen mig i den där rastlösheten. Det där med att leva här och nu biter inte på mig trots att jag verkligen försöker. Den där känslan när man planerar nytt är som världens bästa knark.

    En alldeles underbar förbannelse.

    1. Ja, det är klart – allt har ju sin tjusning och sina goda sidor förstås. Och det kommer säkert tider då jag uppskattar min ”förbannelse” mer än just nu, när jag nog faktiskt helst hade velat ha förmåga att bara vara, här och nu… 🙂

  2. Vad jag känner igen det där! Om rastlösheten alltså. Jag måste alltid ha nåt projekt att ägna mig åt. Ibland kan det nog vara bra att vara stilla och bara vara men för mig räcker det iaf att de stunderna är rätt korta.
    Just nu känner jag att jag har kommit till slutet när det gäller mitt jobb så nu måste jag hitta nytt innan rastlösheten tar kål på mig ;).
    Men som sagt, det finns ju massor med positiva saker också, jag är galet produktiv till exempel :).

    1. Det är väl lite av ett tecken i tiden också – vi lever i en rastlös tid, helt enkelt. Jag är inte riktigt säker på att jag tror att det är nyttigt för oss i längden, men… Det lär vi väl märka längs vägen, antar jag!

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *