Recension: Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Den här boken, Igelkottens elegans av Muriel Barbery, skulle jag egentligen ha läst för länge, länge sen. Första gången jag såg den, eller åtminstone på sätt och vis såg den, då var den inte ens utgiven på svenska. Niclas som delvis står för formgivningen av boken twittrade om boken medan han jobbade med omslaget och när han sedan visade en bild på det rykande färska omslaget tänkte jag direkt att ”Den boken måste jag läsa så fort den kommer ut!”.

Jo tjena. Det var 2009 det. Nåja – nu har jag läst den i alla fall.

Faran med att vänta så länge med att läsa en populär bok är att man, om än mot bättre vetande, färgas av vad ”alla andra” tyckt. Och det är synd – om vilken bok som helst – att behäftas med förutfattade meningar, egentligen oavsett i vilken riktning de går.

Jag jämför lite grand med de många människor som läste Alkemisten för att ”alla” sa att den var så fantastisk. Till och med förlaget marknadsförde den som en ”magisk” bok som ”verkligen kan förändra liv”. Det är svårt att inte få förutfattade meningar om boken mot den bakgrunden. Så – många människor grep sig an Alkemisten med ett mentalt ”Oboy, oboy, oboy, snart kommer det att hända grejer…!” – och efteråt var de givetvis djupt besvikna. ”Vars är den alkemiska magin och de litterära fyrverkerierna som skulle fylla varenda sida? Det där var ju bara en bok…!”

Personligen hör jag definitivt till Alkemistens tillskyndare – jag hann läsa den innan den blev alltför hårt promotad som ”magisk” och allt vad det var. Däremot förstår jag dem som förväntat sig mer, givet alla översvallande omdömen boken fick, både från kritiker och läsare. Och när det gäller Igelkottens elegans gick jag själv på precis samma ”nit”. Jag hade väntat mig mer.

Jag känner mig lite fånig, det måste jag erkänna. Jag vet ju bättre, som sagt. Eller – borde åtminstone ha gjort det.

Och missförstå mig inte nu – det är ingen dålig bok, inte alls. Den är välskriven, intressant och strukturerad på ett sätt som känns lite nytt och behagligt dynamiskt att läsa. Det är mycket i den som är bra. Men den var inte så fantastisk som jag hade förväntat mig utifrån vad jag hade hört från andra.

Bitvis tog det nästan emot att plöja sig vidare. Inte för att texten i sig var svår – jag skulle säga att den var lite sirlig, fast då skulle ni tro att jag menar att den använde gammeldags och konstiga ord, och det gör den inte. Det är mer en ”sirlig känsla” i själva språkstrukturen, som jag har svårt att sätta fingret på – mer om det senare.

Men jag hade exempelvis väldigt svårt för den yngre av bokens huvudpersoner, 12-åriga Paloma Josse som framträder i boken i form av högtravande och rätt egofixerade dagboksanteckningar. Hon beskriver sig själv som en slags felfri übermensch, fångad i en ond värld av mänsklig futtighet. Jag tänkte på tonårsarrogans och hoppades i det längsta att boken skulle bjuda på någon slags vändning där jag skulle få se Paloma genom någon annans ögon. Men när det väl händer, när portvakterskan Renée beskriver flickan – är bilden av Paloma lika okritiskt förskönande, och det gör henne föga trovärdig för mig.

Överhuvudtaget känns personskildringarna rätt svartvita – möjligen med undantag för Renée, som är den egentliga huvudkaraktären i boken. Hon är en beläst, filosofiskt sinnad portvakt – som är livrädd att de boende i huset hon sköter om ska upptäcka att hon inte är så dum som en portvakterska förväntas vara. Just det där med att hon spelar dum inför de boende i huset – som alla är rika som troll, neurotiska och enfaldiga – är bokens huvudpremiss, kring detta utspelas en mängd händelser och förvecklingar, då Renée så när försäger sig, och måste skyla över med extra tröghet. Jag vet inte jag… Jag köper inte det där charadspelet riktigt. Det är – återigen lite väl svartvitt. Världen består inte av rika kräk och fattiga dumskallar – men Renée verkar utgå från det – och boken lyckas inte riktigt med att nyansera den premissen.

Men visst, bortser man från sådana lite karikatyriska drag, har boken en skön balans mellan humor, djup och stillsamhet. Jag är glad att ha läst den – men rekommenderar hugade läsare att ta de fan-tas-tiska recensioner och tyckanden som följer Igelkottens elegans med en liten nypa salt, just för att få göra sin egen läsupplevelse. Det är den värd.

En sak som jag funderade på när jag läste var om man kan urskilja något särskiljande drag hos fransk litteratur. Jag har läst mycket lite av franska författare – det är den här och så något litet av Anna Gavalda (som jag ju inte heller blev vidare imponerad av, motvalls som jag ju är) och har jag vaga minnen av en och annan bok jag läste i min ungdom. Men jag inbillar mig att det finns ett drag där, en gemensam nämnare som jag ännu inte riktigt kan sätta fingret på – ”sirlighet” är det ord jag kommer att tänka på, men jag är rädd att jag behöver plöja fler franska författare för att kunna utveckla det närmare.

Tips på modern fransk litteratur (i översättning, föv böfvelen!) emottages tacksamt…!

11 comments
  1. jamen, det var precis allt det där som jag ville säga till dig när jag läste det förra inlägget, men så ville jag ju inte tala om för mycket, bara varna dig lite för att den kanske inte var exakt det du trodde ;). för alltså, visst är den bra på sitt vis, men jag upplevde just det du gjorde när du läste den. nåväl. i och för sig så är den nog lite mindre karaktäriserande om man bott i snobbkvarteren i paris ett slag. det är gott om kräk om man säger så. och egentligen så tror jag inte att tanken var att förmedla att fattiga nödvändigtvis är dumskallar, utan kanske mest hur de andra konstant förmedlar att du måste hålla dig till din plats. i frankrike har portvakten en viktig, men helt klart underlägsen roll. portvakterna vet nästan allting om de som bor i huset. de har en enorm insyn och systemet är ganska baserat på att portvakten känner beroende och lojalitet och inte tänker alldeles för mycket själv. jag kan tänka mig den uppkomma situationen, men… det kanske är hur historien utvecklar sig som jag inte är helt övertygad om.

    jag tror inte att jag har läst tillräckligt heller för att uttala mig om särdrag, men det skulle också kunna vara så att det är en viss typ av böcker som översätts till svenska. jag menar, jag undrar ibland om alla andra tror att i sverige skriver man bara som läckberg och mankell. ska naturligtvis fundera på lämplig modern fransk litteratur, men under tiden föreslår jag att du provar maryse condé så får du veta lite om den här platsen. åtminstone en bok är översatt till svenska. fast ha inga större förhoppningar. du kommer att tycka att meningarna känns knasiga och vansinnigt långa. det är ett typexempel på en bok som inte alls gör sig i översättning; vissa saker finns inte på svenska, vissa saker är obegripliga för oss och så är den rent allmänt inget vidare översatt. den har förlorat mycket av sin poesi. helt annorlunda på orginalspråk, men jag tror att – eftersom du är lite berättartekniknörd (sagt i all välmening) – skulle kunna tycka att den var intressant om du bara orkar igenom själva texten.

    kram så länge,

    1. Haha – det roliga är att jag hade först skrivit ett stycke om att du ”förvarnat” om att boken inte skulle vara vad jag förväntade mig, men sen tog jag bort det avsnittet för att jag tyckte inlägget blev så långt och virrigt…

      Gud förbjude att svensk litteratur uppfattas som synonymt med Läckberg och Mankell…! Fast det finns nog en viss risk att det är så – jag vet ju vilka svenska författare som syns här. (Och i en ordlek på tysklektionen kom jag undan med Ystad som stad på Y… Surprise? 😉 )

      Maryse Condé står i min bokhylla redan, boken Desirada. Jag köpte på impuls, tror jag läste om den i någon bokblogg och då slank den med när jag beställde annat. Men jag vet att jag tänkte på dig när jag beställde den och undrade om du läst den – nu vet jag att du åtminstone känner till författaren! Verkar lite hotfullt dock om språket är svårforcerat – jag är ju inte känd för min stora uthållighet, direkt… Jag ska spara den ett tag till tror jag – nästa läsprojekt här får bli något enkelt och lättsmält, har jag bestämt. Stephen King eller Röde Orm eller… nåt.

      🙂

  2. Då ska vi se… Vad sägs om Delphine de Vigans böcker No och jag eller Underjordiska timmar. I No och jag har vi också en tolvåring/trettonåring som funderar över livet, men mer på det normalt ångestladdade sättet… Jag gillar dessa böcker och de är inte alls av samma sirlighet som Igelkotten, som jag försökte brotta ner i fransk version. Det var delvis en utmaning som heter duga på grund av … sirligheten!

    1. Åh – vad glad jag blev för ”No och jag”-tipset – har bara läst om den på Adlibris webbsida, men jag blir väldigt nyfiken. Den åker i varukorgen direkt! Spännande – tack igen för tipset!

      (Denna läser ingenting på franska, det var mååånga år sedan det ens skulle ha varit praktiskt möjligt. Däremot inser jag att jag väl borde läsa tyska författare, nu när jag ändå är här. Inte på tyska, inte än. Jo kanske Michael Endes barnböcker – de skulle jag kanske klara… Ack – så många böcker, så lite tid…!)

  3. Sirlighet var ett mycket bra ord för det motstånd jag kände på vägen i läsningen. Just att den inte alls var krånglig, utan … ja, som du säger, sirlig.

    Håller med om det du skriver och min starka positiva känsla för boken bottnar säkert till stor del i att jag hade noll förväntningar när jag tog upp den. Men Renée tyckte jag var skön, och jag tolkade världen som att hon såg den som betydligt mer svartvit än den är. Precis som du hyste jag ingen stor kärlek för unga fröken självgod – fast jag tyckte ändå att det var bra att hon var med som en kontrast i texten.

    Kul att läsa din recension!

    1. Skönt att se att jag inte var den enda som tyckte att Paloma hade lite Bratz-varning, trots sitt överlägsna intellekt… 😉 Och ja, jag gillade Renée också – även om det svartvita och det sirliga gjorde att jag tyckte att boken höll distans hela tiden genom läsningen.

  4. Underjordiska timmar tipsade väl jag om redan för några inlägg sen?? I alla fall var det min tanke att göra det, då den bl.a handlar om mobbning på arbetsplatsen, nåt jag tänkte du kanske var intresserad att läsa om. Jo, jag skrev nåt, jag minns t o m att jag skrev om No och jag och att den kändes lite för Wennstamsk för min smak (propaganda-skrift nödtorftigt förklädd till roman, om än snyggt skrivet, i det här fallet. Wennstam är mer tveksam. ;)).

    1. Ooops. Nu har jag läst som Fahn läser Bibeln igen – sorry. Har kommenterat ordentligt här:
      http://himmelochord.se/2011/03/08/om-boken-som-det-nya-visitkortet/comment-page-1/#comment-2466

  5. Kul att du kom igenom den till slut. Instämmer i rekommendationerna ovan, som ju huvudsakligen består av böcker från Sekwa förlag. 😉

    1. Haha – är det så? Vad roligt…! 😀

      Ja, adlibriskorgen börjar fyllas på redan inför nästa Sverigeresa – de Vigan finns där också, förstås!

  6. Varför heter boken ”Igelkottens Elegans”?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.