Betänk livets gränslösa ensamhet

Betänk universum. Stort. Jäkligt stort. Oändligt. Eller nej visst nej – ”ändligt men gränslöst” var det visst. Men ändå. Betänk jordens litenhet, i denna gränslösa rymd, där till och med de kända avstånden är ofattbara. Och betänk möjligheten – att vår lilla blå planet faktiskt är den enda planet i denna gränslöshet, där livet sprang ur ett invecklat pussel av förutsättningar – och med slumpen som enda katalysator.

An awful waste of space, som någon sa. Men slump är slump. Slumpen följer inga regler. Den strävar inte mot logik eller effektivt tillvaratagande av utrymme. Den är – slumpen, rätt och slätt.

Betänk livets gränslösa ensamhet.

Ensamt uppstod det på ett litet, litet dammkorn i ett gränslöst rum av tomhet. Allt annat dött – kringkretsande sten och gas, i rörelse av ingen anledning alls, mer än att rörelsen en gång uppstod – och det finns ingenting som stoppar den.

Mening är en mänsklig uppfinning, tänker jag – om än motvilligt. Universum självt har inget behov av mening – dess logik heter Slump. Men slumpen kan inte vi människor, vi skräckslagna kontrollvarelser, acceptera. Hellre letar vi, söker, fantiserar, teoretiserar och fabulerar – efter Mening.

Jag kan inte bestämma mig för om jag finner det djupt oroande eller en slags existentiell lättnad att tänka att vi kanske är ensamma i universum, trots allt. Det enda jag vet är, att det får mig att känna mig mycket, mycket liten.

4 comments
  1. För att vara seriös: Hisnande. Hjärtklappning. Ambivalens.

    För att ruska av sig, men ändå hålla sig till temat: Har du sett barnfilmen ”Horton”? Baserad på Dr Seuss barnbok ”Horton Hears a Who!”

    Håller f ö tummen för att din måndag blir så smidig som möjligt. 😉

    1. Den hisnande ambivalenta hjärtklappningen var nog ungefär vad jag kände – fast jag nu behövde lite fler ord för att få det sagt…! 😉

      Och jadå, jag har sett Horton med barnen. Tyvärr gillade nog mamma den lite mer än mina actiontörstande barn – de vill baaaaara se på Avatar nuförtiden. Förvisso också en god historia, men inte lika existentiellt utmanande, kanske.

  2. Men vad f-n, jag glömde ju det viktigaste (ja, måndag här också…): Texten Jenny, texten. Den har du skrivit med guldpenna. Eloge!

    1. Äsch då… Men tack! *glad och röd om öronen*

      Faktum är att jag alltmer funderar på om den där pennan – som i mina ögon snarare är en trubbig, nedtuggad blyerts – ändå inte hör hemma på en hylla, längst in i en (skam)vrå.

      MEN – stärkt av dina ord, sprang det fram en välbehövlig novell ur den idag, trots allt! (Syftningsfel mig hit och syftningsfel mig dit… 😉 ) Du har tajming du inte ens visste om, vännen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.