Retrospekt 2010: Tysktankar

Precis som kortlappar med bilder på, kan andras frågor få en att se saker i ett ljus man annars inte skulle ha uppmärksammat. Häromdagen var jag på väg hem från dagis med minstingen, vi väntade på en buss och pratade med varandra – givetvis på svenska. En kvinna som också väntade på bussen kommenterade vårt språk, och det visade sig att hon var en av de många tyskar som tycker om att semestra i Sverige, sommar som vinter.

Vi småpratade lite – bland annat frågade hon om jag saknar Sverige. Och jag svarade nej.

Det där nejet har jag funderat på. Det är absolut inget fel på det. Alltså – nej var rätt svar. Vilket förbluffar mig en smula – kanske er som läser här också, jag antar att det under året har förefallit som om jag längtar hem väldigt intensivt. Men mest förvånar det mig nog att jag faktiskt inte själv såg det komma.

Och visst – det finns saker med Sverige jag saknar. Bara en sån sak som att kunna slänga ur sig små nyanserade saker och veta att jag sagt rätt. Att ha kreativa vänner nära nog för spontanpyssel över en kopp kvällste. (Sådana spontana kvällspyssel händer ju aldrig, men ändå – det finns en trygghet i att veta att man skulle kunna.) Och jag saknar mitt kök så gudsigförbarme – den garderob till kök jag har här blir då ingen människa lycklig av.

Men jag saknar egentligen inte själva Sverige särskilt mycket. Jag saknar inte livet där, inte helheten.

Fascinerande.

***

Språket då? Jorå, tackar som frågar – det knallar väl och småspringer framåt. Inte så fort som jag kanske hade inbillat mig – men det rör sig. När vi kom hit var jag fast besluten att inte bry mig så noga om hur fel jag pratade, utan prata ändå. Jag var grymt inspirerad av svågern, som flyttade till Milano utan att kunna många ord på italienska, och redan efter någon dag – då flickvännen, numera hustrun, var på jobbet – hade haft hantverkare i lägenheten, lyckats bjuda på kaffe och konverserat (förmodligen på italienares vis, med hela kroppen) på gudvet vilket språk. Men sen visade det sig att knackig tyska i många fall inte är ett dugg bättre än ingen tyska alls – säger jag inte exakt rätt möts jag av en tom fågelholksmin och kommunikationen är förlorad i ett synnerligen avlägset fjärran.

(Ett exempel, förvisso inte självupplevt utan berättat av en svensk kollega till maken. Kollegan var i Hamburg för att hälsa på, hoppade in i en taxi vid flygplatsen och angav adressen: Georgplatz 1. ”Det finns inte”, sa taxichauffören. Hon konsulterade sina anteckningar och vidhöll, jo men det skulle vara Georgplatz 1. ”Nej, det finns ingen sådan adress i Hamburg” säger taxichauffören och hon får ta sin telefon och ringa kontoret nere i stan och säga ”Vad ÄR det för adress jag ska till egentligen?” Efter ytterligare några turer fram och tillbaka, visar det sig att adresskrället tydligen heter Georgsplatz och inte Georgplatz…)

Det där har varit en otippad svårighet. Jag hade aldrig räknat med att det skulle vara så… petnoga. Och det i sin tur väcker ju alla upptänkliga slags kontrollfreak- och duktighetsdemoner hos mig, och jag har fått sjukt svårt att släppa sargen och VÅGA. Fast jag gör det ju, så sakteliga. Igår tre telefonsamtal på tyska – och telefonkonversation är ju värst av allt, för att man inte kan komplettera sin knackighet med urskuldrande leenden och illustrerande charader. Knappast felfritt – men ”funktionellt godkänt”, till slut.

En sak jag stör mig på är att varje gång jag nämner något om att jag sliter med att försöka trycka in den tyska grammatiken mellan öronen, så haglar de goda ”side-seat-driving”-råden om hur enkel tysk grammatik är egentligen och vilken slags grammatikbok jag borde skaffa mig. Några får ett behov av att visa att de minsann kommer ihåg sin gamla skoltyska, och kan rabbla tyska prepositioner som ett rinnande vatten.

Jag tror faktiskt inte att jag är dummare än någon annan. Grammatik är bara inte min grej, har aldrig varit. Jag kan inte svensk grammatik heller (men klarar mig bevisligen rätt hyggligt ändå). Så länge jag gick i skolan bankade jag i mig tillräckligt för att få ut mina erfoderliga femmor i svensk- (och tysk-, och engelsk-, och fransk-, men vem räknar?) betyg. Men det var ju några år sedan jag gick i skolan, och är man inte särskilt intresserad av grammatik, och inte behöver/använder den kunskapen i sitt dagliga liv… Ja, då håller de inte i några tjugo år, kan jag meddela.

Nåväl. Jag ska gå och göra ett nytt försök att få några timmars sömn innan morgonen gryr och de små terro… barnen vaknar. Ville mest reflektera över detta med att jag faktiskt svarade nej. Nej, jag saknar inte Sverige.

2 comments
  1. Trodde alltid att tyska hade en av de svåraste grammatikerna? Och även om så inte vore fallet, att rabbla prepositioner är något helt annat än att föra ett samtal.

    Läskigt det där med att bo någonstans där folk är så petnoga! Det är ju svårt nog ändå, menar jag.

    1. Tja – jag kan inte riktigt bedöma vad som är en svår grammatik i förhållande till någon enklare… Den är åtminstone ganska ”fyrkantig”, det är ett gäng regler att lära sig – har man bara fått ordning på dem, så gör man bara fel på undantagen sen…! 😉

      Och det är lustigt med petnogagrejen… Jag upplever att folk ofta säger till mig att jag talar bra tyska – men problemet är att sekunden efter tar det stopp i alla fall… Så RÄCKER gör den inte, den saken är klar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.