Okej, jag höll mig väl inte helt offline hela dagen, men det blev ett ganska acceptabelt första försök, i alla fall. Mycket på nätet är ofantliga tids- och energitjuvar, och jag är lite trött på att sälja min tid och mitt fokus så billigt som det faktiskt blir, att låta det uppslukas av stora stygga webben i alltför hög utsträckning.
Jag ägnade dagen åt svenska språket istället, faktiskt. Inte fullt ut planerat så, men det var fantastiskt skönt!
Jag hade på förhand bestämt att såväl Spotify som SR-appen (ja, Sveriges Radio, alltså…!) var undantagna från offline-experimentet, och redan på väg hem från skol- och dagislämningsutflykten i morse, fyllde jag öronen med radiogodis i form av det underbara programmet På minuten. Ärligt talat – har ni lyssnat till På minuten på sistone? Gör det. Det är skön humor, humor med både hjärta och hjärna. Jag satt i U-bahnvagnen, bland morgontrötta tyska pendlare, och försökte förtvivlat gömma mitt hjälplösa, tårögda fnissande bakom vantarna – fast det var förstås lönlöst. Särskilt när ett och annat gapskratt smet emellan när jag minst anade det. Det var tur att ingen frågade vad jag fnissade åt, för jag skulle aldrig ha kunnat förklara…!
Väl hemma satte jag mig i soffan med datorn i knät och började skriva på en text till en av kurserna. Det slutade med att jag efter två sidor hade kommit fram till den punkt där kursuppgiften egentligen började. Samtidigt kom jag fram till att det är bra. Man måste skriva mer än bara det man ska. De avsnitt man inte använder fyller också sin funktion, även om man själv som skribent ”självrefuserar” dem, väljer bort dem. De finner sin plats i din egen ryggrad istället, och därifrån når de in i de icke-refuserade delarna av din text också.
För, att skriva handlar inte främst om inspiration och våldsamt fantastiska idéer som liksom bara ska sprudla ur en så snart man sätter på sig skrivarmössan eller knäpper med fingrarna eller vad man nu gör. Att skriva handlar om att skriva. Med eller utan inspiration. Inspirationen behövs förstås också, annars lär läsningen (och skrivandet, för den delen) bli bra torftig i längden. Men skrivandet inträffar oavsett om inspirationen behagar infinna sig eller ej. Man skriver, för att det är det man gör.
Det där börjar äntligen gå upp för mig nu. Jag känner mig fortfarande våldsamt träig i mitt skrivande, och får närmast panik när jag tänker att halva läsåret, denna oändliga eon av tid som jag skulle få ägna åt helhjärtat skrivande, redan är halvvägs mot sitt slut. Men jag skriver ändå. En stund varje dag. Rutinen är viktigare än resultatet. Det kan får komma senare.
När hjärnan vägrade foga några fler ord till den påbörjade texten (och dessutom någonstans i bakhuvudet hade börjat fundera på en helt annan text) lade jag ner försöken, bestämde att det var bra så – för tillfället. Och så bröt jag offline-löftet för första gången – genom att leta upp ”den skrattande språkpolisen”, Lotten Bergman. Eller ja, hennes blogg åtminstone. Det där är en av många bloggar jag tappat bort på sistone, men nu var det en vän som skrev något om ”djefla” – och associationen var given. Förstås.
Så – därmed hade jag både lyssnat på svenska språkvändningar, skrivit sådana och läst. När jag sedan hastade ut i det vintriga Hamburg, fortfarande med tankarna långt borta i ett av Lottens julkalender-facit, och folk började prata tyska omkring mig…! Jag ryggade nästan undan, som inför en blixt från klar himmel. Här hade jag suttit och vältrat mig i svenskan hela dagen – och så detta..! Hm. Kulturkrockarna inträffar ibland när man minst anar det.
