Nu har tredje inlämningsomgången i skrivkursen för vuxenlitteratur (fast varje gång jag skriver ”vuxenlitteratur” känns det som om jag etiketterar en kurs i att skriva erotik! Nåväl – går man en barnboksskrivkurs och en icke-barnboksskrivkurs så får det väl bli så. Men för den som ännu icke slutat hoppas måste jag tyvärr meddela att de mer erotiskt laddade skrivuppgifterna hittills lyst med sin frånvaro! Förf. anm.) återlämnats med respons från läraren.
Senast jag avrapporterade en kursmånad berättade jag om en uppmaning jag fått av en god vän – att inte jaga bekräftelse i redan kända jaktmarker utan våga åka offpist och se vad som händer. Jag vet inte hurpass offpist jag är ännu – och jag kan inte låta bli att suga åt mig av bekräftelsen när den kommer. Är man junkie så är man. Men jag övar mig åtminstone i att våga fortsätta skriva när jag tycker att resultatet vacklar både språkligt och innehållsmässigt. För det gör det. Man blir inte Joyce Carol Oates över en natt – i varje fall blir inte jag det. Normalt ryggar jag undan då, när texterna jag producerar haltar så grovt att jag på allvar undrar om en sådan som jag alls borde ha tillåtits lämna mellanstadiet. Sen spyr jag några liter galla över min egen bedrövliga talanglöshet och inbillningen att jag skulle kunna – och går och förslösar min tid på något som inte betyder något.
Typ Facebook.
Och det, mina vänner är den största av chimärer, den största mentala opiepipan världen någonsin skådat – tryggheten i att göra det som inte betyder något. Det är att låta sig smälta in i tapeterna, luta sig tillbaka i fåtöljen i väntan på Godot eller stekta sparvar eller bättre tider eller Den Heliga Inspirationen eller vad man nu inbillar sig ska finnas att vänta på.
Det enda vi människor väntar på är döden. Fast det vill vi inte låtsas om. Vi vill gärna låtsas som om vi väntar på något viktigt, något speciellt, något magiskt – vad som helst som gör att vi slipper ta ansvar för nuet. För nuet kräver något av oss. Det kräver att vi ska fortsätta skriva, fast det vi skriver är så dåligt att pappret skrynklar sig i plågosamma våndor under pennan när vi skriver det. Det kräver att vi ska resa oss ur den sköna offerfåtöljen, där vi suttit så länge och tyckt synd om oss själva. Det kräver att vi ska GÖRA något. Vad som helst. Gör vad du vill, säger nuet – men GÖR DET! Sitt inte där och vänta!
Månadens citat ur lärarresponsen:
Sigrid Combüchen har sagt att hon skriver om inledningen till sina romaner 150-300 gånger – kanske inget att ta efter, men det ger en bild av hur författare arbetar.
För övrigt handlar kommentarerna mestadels om att ”visa istället för att informera” – vilket möjligen handlar om en viss yrkesskada i mitt fall, men så fan om jag riktigt förstår det där. Jag tycker själv att jag visar allt vad jag orkar, men tydligen är jag inte riktigt där än. Men så har jag också bara skrivit om min romaninledning TVÅ ynka gånger än så länge, så jag har ju tvåhundranittioåtta omskrivningsrundor på mig att lista ut hur man tar begreppet litterär gestaltning till nya, hittills oanade höjder.
Ett smakprov ska ni få också. Inte på romaninledningen – ånej, inte än på åtminstone hundra utkast eller så. Men en hexameter ska ni få:
Konrad Jönsson och sköldpaddorna
Solens strålar värmde staden när maj var som skirast.
Då kom ett tivoli resande för att gästa vår stad. Med
tält och med vagnar, lottstånd och skjutbanor, korvmoj och öltält.
Konrad Jönsson han gladdes: Det här ska bli skoj! Kanske går jag
redan ikväll? Och så blev det, ty Konrads tålamod tryter
snabbt… Så kom det sig att vå hjälpte redan den första
kvällen på marknad begav sig. Han tog sig en öl, han
tog kanske två – sen kom han till skjutbanan och ville prova!
”Här ska skjutas” röt Konrad. ”Ta hit ett gevär!”
”Självklart, min herre”, sa mannen vid skjutbanan. ”Se här
– varsågod!” Konrad greppade sturkt geväret, la an mot
axeln och fyrade av. Ka-BANG ljöd skotten, och har man
sett! Det var mitt-i-prick – till Konrads stora förvåning.
Vinsten var, lite märkligt kan tyckas, en sköldpadda, bevars.
Tack ska du ha, ropte Konrad och gick för att se vilka andra
nöjen tivolit bjöd på. Öl slank väl ner, kanske en, kanske några.
Lotter han köpte, men inget mera han vann tills han åter
stod vid skjutbanans vagn. ”Se god kväll min herre!” sa värden.
”Välkommen hit igen! Får jag fresta med ännu en runda?”
”Tja”, sade Konrad. ”Varför inte? Hit med geväret!
Undan! Se upp!” Så lade han an och sikta tappert.
Måltavlan snurrade, världen spann – av ölen han druckit,
hur ska det här gå, man undrar! Han följer måltavlans cirklar,
skjutbanevärden darrar av rädsla och hukar vid marken,
Sedan smäller ett skott så det ekar bland tivolitälten.
Värden kikar försiktigt upp och tappar sin haka!
”Mitt i prick!” han utropar. ”Ännu en gång! Kan man fatta?”
Tyst för sig själv tänker skjutbanevärden: ”Och i den fyllan?”
Högt han prisar sin skicklige kund, så att Konrad han rodnar
hett mitt i yrseln. Stolt och bugande mottar han vinsten,
ännu en sköldpaddam kan ni tänka er? Nu vill han fira –
genast han styr, mot öltältet till. ”Gokväll”, hälsar Konrad,
”ge mig en öl – och sen dito en, dito två, dito tre! För
här ser ni skyttemästaren Konrad Jönsson, goddagens!”
Många timmar senare vinglade Konrad från baren,
hickande, sjungande, skrattande åt sig, med sig och för sig
själv, ty nu var det mer än bara en eller två öl
Konrad fått i sig. Snarare sju eller åtta… eh, tror han.
Ännu var tivolit öppet fast timmen var sen under månen.
Hur det nu var så slumpade Konrads vinglande steg så
plötsligt han stod framför skjutbanevagnen igen! Han sken upp och
ropade högt så skjutvärden bleknde: ”Hej och hallå där!
Nu ska här bli skjuta av!” Den darrande mannen
räcker åt Konrad en bössa fram, duckar sen ner emot golvet.
”Skona oss från den dåren, o Gud!” så innerligt bad han.
Konrad var stursk han, med mästarens rätt – två gånger redan bevisat!
”Se en sån vekling han flina’ åt värden, som hopkrupen gömt sig
under disken. Konrad la an geväret för sista
gången under den ljusa och ljumma försommarkvällen.
Tystnaden klövs på nytt av hans skott och värden på golvet
fruktade genast det värsta. Men otroligt nog hade Konrad
även denna gång fått en mitt-i-prick, och triumfen
visste sig inga gränser! Värden förläget sig reser,
borstar dammet från sina kläder och säger till skytten:
Nu får du välja ditt pris, bara säg vad du önskar att vinna!
Konrad kliar förstulet sitt skägg när han tänker på frågan.
”Kanske en hamburgar’ till? Fast då vill jag ha en med mjukt bröd!”
(Nej, det är INTE en felfri hexameter och nej, jag har inte ens rättat de felaktigheter som läraren hade pekat ut för mig – ni får den i oredigerad härlighet, och behöver inte besvära er med att sitta och leta felaktigheter eller nödrytm om ni inte nödvändigtvis vill. Men för er som i någon mån fått följa ”skrivprocessen” med detta eminenta hexameter-epos, är det väl inte mer än rätt att ni får se resultatet också!)
7 kommentarer
Kommentera →