Häromdagen skrev jag ett inlägg till alla som inte röstat på Sverigedemokraterna. Det här inlägget är till dig som gjorde det.

För mig är en röst på ett främlingsfientligt parti en naiv röst, en röst som präglas alltför tydligt av att faktiskt ha glömt sin historia. För det är VÅR historia, även om Sverige undgick ockupation och förhöll sig ”neutralt” under hela andra världskriget (den påstådda neutraliteten den gången kan diskuteras både länge och väl, men låt oss för enkelhetens skull lämna den aspekten obehandlad i det här inlägget). Det som hände under kriget är en del av mänsklighetens historia – oberoende av geografiska och politiska gränsdragningar.

På nära nog varje gatstump du går i den här staden, och de flesta större städer i Tyskland skulle jag tro, finner du dessa Stolpersteine. Ordet betyder snubbelstenar och är en del av ett ideellt projekt som drivs av konstnären Günter Demning under devisen ”en sten, ett namn, en människa”. Varje sten representerar nämligen en människa som en gång förts bort från sitt hem just där stenen placerats. Förts bort och i många, många fall senare mördats i något av förintelselägren runt om i Europa.

Bilderna är tagna på en gata i centrala Hamburg. Jag har ingen bild där alla stenarna på den här platsen syns, men jag kan berätta att där finns tretton stycken. Tretton stenar. Tretton människor – bortförda från sina hem, för att de tillhörde en annan kultur än den traditionellt tyska. Bortförda, säkert i skräck och djup ångest.

”Hier wohnte Alice Rosenbaum, geboren /…/ 1877, deportiert 1942 Riga, ???”

Alice var 65 år gammal när hon fördes bort. I 2000-talets Sverige skulle hon vara i pensionsålder. I Hitlers Tyskland släpades hon ut ur sitt hem, sattes på ett tåg och forslades till ett arbetsläger i Riga, där hon kanske kunde arbeta en liten tid. Hur länge orkade hon? Och vad hände sedan? Massgrav? Brasa? Ingen vet.

Charlotte var 19 när hon fördes bort. Också till Riga – där hon mördades. Avrättades.

Av misstag – eller kanske snarare olycklig obetänksamhet – såg jag filmen Holocaust när jag var 8. (Jag kan meddela att det var alldeles för tidigt.) De bilder som starkast naglat sig fast vid mina näthinnor är från en scen där två unga älskande försöker fly, men fångas in och hängs på stället, medan de försöker ta varann i hand. Var det något sådant som hände Charlotte?

Jag ser framför mig – och känner i varje cell av kroppen – själva bortförandet. Skräcken. Impulserna att slita sig fri och försöka fly. Kanske försökte de tro att ingenting farligt skulle ske, men inom sig… Inom sig tror jag att de måste ha vetat att ingenting gott väntade dem vid tågets slutstation.

(Det finns överlevare bland Stolpersteinarna också. Medan jag research-googlade för det här inlägget hittade jag den här SvD-artikeln. Cordelia Edvardson lever än idag. Men en sten har hon – i Berlin. Det står ”oberlebt” på hennes sten (se bild i artikeln) – men jag har ännu inte hittat någon sten här i Hamburg med det ordet på. Jag visste faktiskt inte att sådana stenar fanns – men nu när jag vet tänker jag leta.)

Det finns idag över 20.000 stolpersteine i nära 300 städer i Tyskland. Det är ingenting. Ingenting! Över 11 miljoner människor mördades under förintelsen – judar, jehovas vittnen, homosexuella, handikappade, sjuka, svaga och oliktänkande. Men jag snubblar på dessa stenar i princip varje gång jag rör mig på Hamburgs gator – trots att de är så långt ifrån 11 miljoner. Jag undrar om trottoarerna överhuvudtaget skulle gå att ta sig fram på, om alla 11 miljonerna stenar skulle läggas ut?

***

De tyska nationalsocialisterna började inte med att föra bort och avrätta judar och andra människor som ansågs ”lebensunwertig”. De började med att bli invalda i parlamentet. Man gjorde det genom att peka på missförhållanden i det tyska samhället – och skylla problemen på dessa utvalda grupper. I de tyska nationalsocialisternas fall var det judarna som bar den största skulden – i  Sverigedemokraternas retorik är det muslimerna som är det ”största utländska hotet”.

Same shit, different name.

Jag har svårt att tänka mig att 5 procent av svenska röstdeltagare i söndags hade bilden av tyska stolpersteine i bakhuvudet när de gick till valurnan med Sverigedemokraternas valsedlar i kuverten. Mest troligt hade de ingen aning om att sådana finns (jag visste inte heller förrän jag kom hit och såg dem och undrade vad de var). Dessutom vill dessa väljare säkert påstå att det är ”stor skillnad” på Hitlers Nationalsocialister och Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Det är det inte. Nationalsocialisterna var från börjat ett radikalt parti som ville förändra sitt land, med åtgärder i linje med de som Sverigepartiet föreslår. Registrering, begränsning, ”Ordnung”. Värna om de ”äkta” tyskarna. Galenskapen, det historiska vansinnet, kom först med kriget.

Men man behöver inte förutspå krig för att inse att det är att leka med elden, att vända skulden för bristerna i vårt samhälle på en viss grupp människor. Hela resonemanget är att leka med elden, att sätta igång processer och kedjereaktioner ingen vet vart de leder – och om de kommer att kunna kontrolleras hela vägen.

***

Jag tog bilderna i maj, har nog tagit några senare också. Jag stannar ofta och läser på stenarna – jag tycker mig på något sätt ha skyldighet att göra det. Skyldighet att åtminstone ta till mig historien. Jag har tänkt att jag skulle visa dem, berätta om dem – men så har det inte blivit av. Nu kändes de aktuella igen – om än jag kanske borde ha visat dem tidigare. Men för mig lever historien – både genom dessa minnesmärken, och genom att jag väljer att minnas det som hände, inte försköna, förneka eller negligera. Jag trodde faktiskt inte att så många skulle rösta som de gjorde i söndags. Så naiv var jag.

Men jag visar dem nu i alla fall. For what it’s worth.