Blandat om ilska, bekantskaper och matsedlar

Det är ingen ordning med bloggandet nuförtiden. Jag hinner inte. Guvetvarför. Å andra sidan tycker jag ändå att jag hänger för mycket på nätet – inte minst på Facebook. Nån jävla ordning måste det bli på den saken – även om Facebook fyller en viktig funktion för mig som lämnat större delen av bekantskapskretsen i Sverige medan jag drar på äventyr i Tüsklandet. Men det finns en massa saker jag egentligen skulle vilja blogga om, men som jag aldrig hinner med – och när jag tar mig tiden blir jag ändå bara missnöjd med inläggen, därför att jag inte riktigt är DÄR när jag skriver… Ett tag var jag till och med inne på att lägga ner bloggandet, eftersom jag känner mig så onärvarande i det jag skriver… men nej. Vill ju åtminstone inte missa tioårsjubileet nästa år.

Hursomhelst. Ett litet recap-inlägg om allt och ingenting får det bli såhär på valsöndagskvisten. Om sexton minuter börjar rösträkningen, och det är oliiiiiiiidligt spännande.

Ilska 1

Upptäckte i veckan att mitt gamla (?) favvoband Linkin Park släppt en ny platta. A Thousand Suns (länk till Spotify) heter den, och är väl helt okej att lyssna på, och visst hör jag att det är de som spelar men… Linkin Park har alltid varit bandet jag drar på när jag är förbannad, det blir lite som att låta sångaren Chester Bennington utstöta mina egna primalskrik, så att jag kan bete mig som folk fast jag är förbannad. Det funkar INTE med den här plattan, den saken är klar. Här snackar vi plötsligt melodisk stämsång och smäktande (nåja) ballader. Vad fan har hänt? Har grabbarna bildat syjunta istället för pissed-off-rock-band?? Jag är besviken. A thousand Suns passerar obemärkt medan jag lagar mat – det enda primalskri plattan bjuder på heter Blackout (spotify igen), och den känns mest… pliktskyldig. ”Javisstfan – vi brukar ju skråla också, vafan vi slänger väl in en sån låt ocksårå…”

Synd. Jag hade sett fram emot nysläpp från Linkin Park – men det här var INTE worth waiting for.

Ilska 2

Förbannad – fast utan primalskrin, faktiskt – blev jag själv häromdan när en politisk diskussion på Facebook spårade ur och fick konsekvenser.

Diskussionen ägde rum i den tråd på min Facebook  där jag länkade till inlägget om Skamfläckar – och personligen tyckte jag att den var både intressant och lärorik. En klok vän och jag konstaterade under den där dagen att det är bra synd att man inte pratar politik oftare än en månad vart fjärde år, det är viktiga frågor som vi inte låtsas om förutom möjlligen just inför ett val – och det ÄR synd. Vi borde prata om viktiga saker oftare. Jag skulle dock få erfara varför det är så.

Så småningom hann jag inte längre med att själv delta i diskussionen, fortsatte den på egen hand med andra inblandade till dess två ”kombattanter” med ungefär så olika åsikter man kan ha (eller ja, ingen av dem röstar SD, åtminstone), ordduellerade där i tråden. När en av dem valde att lämna diskussionen fick h*n en sista dräpande replik – så att säga i ryggen. Den repliken hade inget sakinnehåll, utan handlade bara om det faktum att h*n valde att avsluta diskussionen. Ett rent personangrepp – och jag valde att städa bort den. Den var ful och dum och hade inte där att göra, ansåg jag – men skrev också till den som skrivit den och förklarade vad jag gjort och varför.

Varvid personen i fråga på stående fot sade upp bekantskapen med mig, för att jag ”utövat censur”!

Nej, jag primalskrek inte över detta – men riktigt jävla urförbannad blev jag. Min son har en kompis som kör med det där så fort han inte får som han vill. ”Då är jag inte din vän!!” skriker han, och rusar därifrån. Grabben fyller åtta i december, så även om det är lite larvigt även barn emellan (särskilt som min son, som dessutom bara är 6, tar väldigt illa vid sig och tror att han MÅSTE göra allt ”kompisen” säger för att få behålla vänskapen), så må det väl vara hänt. Men vuxna människor kunde kanske försöka bete sig lite mognare än så?

Det roliga var att i samma tråd hade vi (dvs jag och någon annan – halva bekantskapskretsen var inne och snurrade i den där tråden nån gång under dagen, vilket i sig var jätteskoj!) också pratat om tjejen som vid förra valet sade upp bekantskapen för att jag röstat på Alliansen, och om att det ju var en rätt barnslig reaktion. Och några timmar senare händer det alltså igen – i samma tråd!

Om att säga upp bekantskaper

Ärligt talat: Säga upp bekantskapen med folk är fånigt. Otroligt fånigt. För att inte säga ovärdigt en vuxen människa. Att inte kunna hantera konflikter bättre. Det är att skjuta hela ansvaret för relationen på någon annan. ”Var som jag vill, annars kan du dra!” och ”Allt är ditt fel!” säger man – och svansar iväg, antagligen för att putsa på sin egen, illusoriska, gloria… Eller nåt. Vad vet jag?

Nu har jag berättat om två gånger när detta hänt mig. De två gångerna som inte spelar någon roll. Men det har hänt en gång när det gjorde riktigt ont. Som gör ont fortfarande. Jag hade först tänkt att jag skulle berätta om det nu också, nu när jag ändå var inne på ämnet så att säga. Men jag kan inte. Det är nästan ett år sen, men det är fortfarande för sårigt för att prata om.

Men ilskan som torsdagens händelse utlöste hjälpte åtminstone till att läka. Det minns ni väl? Den Kloka som pratade om att ”ilska är konstruktiv” – ja, jag tror faktiskt att den var det den här gången. Konstruktiv och läkande. För den fick mig att sluta skämmas, och sluta klandra mig själv för den där andra gången, den som gjorde ont. Det handlade inte om mig, om något jag gjort fel eller borde ha begripit, gjort rätt eller ändrat på. Att vara människa är att vara hel – och den helheten utgörs av glädje OCH sorg, styrka OCH svaghet, duktighet OCH brister/misslyckanden. Vänner, riktiga vänner, vänner som är värda att ha – de tycker om en som man är – med fel och brister och allt. De accepterar mina brister – och minns att de har egna. För det har vi ju – allihop. Den som är utan synd kastar första stenen, eller hur var det nu…?

Det tråkiga med såna här ”incidenter” är att de gör att jag får allt svårare att lita på folk. Jag som redan har trust-issues travade högt och lågt, får ännu svårare att våga vara mig själv i relation med andra. Jag har ju redan fått kvitto på att jag inte duger – flera gånger dessutom.

En relation kostar, i tid och energi. Jag tänker mig att det är som att plötsligt sitta med en aktieportfölj full av skrivmaskinsaktier – och sen kommer ”flugan internet” och förändrar hela marknaden. Min dyrbara investering förlorar allt värde! Förutom att när det handlar om relationer och människor är det inte bara pengar man investerat – man har investerat av sig själv. Och förlusten gräver ett stort hål, inte i plånboken – utan i själen.

Matsedlar

Jag fick frågan om hur det går med matsedlarna, och jag måste erkänna att… jag vet knappt. Den här veckan var första veckan då jag skulle köra efter matschema – och då var kidsen och jag ensamma hemma nästan hela veckan, och sen kom svärmor och hennes man, så då hade vi kräftskiva istället för min inplanerade tacopaj. Jag ställde mig inte och gjorde fisksoppa med aioli till mig själv och barnen – dessutom blev det rester av all mat jag gjorde, så summa summarum tror jag att jag lagade tre av de sju planerade rätterna för den här veckan…

Däremot behövde jag aldrig ha nån matångest – och allt fanns hemma. Jag skickade maken till affären efter bröd när han kom hem på torsdagen, mjölk köpte jag på kiosken i huset intill, men i övrigt var kylen full hela veckan, och jag behövde aldrig fundera på vad jag skulle laga.

Jag fortsätter utvärderingen, helt enkelt. Nästan alla recepten är ju nya för mig också, och det är förstås jobbigt att varenda dag laga ny mat som jag aldrig gjort förut. Men det är en mycket mindre ”jobbighet” än den tidigare vad-ska-vi-ha-till-middag-ångesten. Dessutom – ge mig några månader på mig, så ska jag nog sjutton ha nött in de här recepten så att jag kan laga dem med ögonen förbundna.

Ny kokbok och ny matordning

Det är inte bara själva veckomatsedlarna som är nya – det är också hela mattänkandet. Jag har egentligen flera gånger förut börjat äta enligt LCHF – men, som jag skrev här i förra veckan (fast det kan ha varit i en kommentar och inte i ett eget inlägg… minns inte så noga nu) har jag svårt att handskas med andra människors kommentarer om vad jag äter. Och så länge LCHF ännu anses kontroversiellt verkar det hart när omöjligt att undgå dessa ”välmenta”, men samtidigt ganska respektlösa,  kommentarer om vad som är nyttigt och inte. Och då har jag flytt – och gömt mig. Vilket i det fallet innebär att jag gått tillbaka till att äta en kost som ingen bryr sig om att kommentera – även om jag mår sämre av den.

En fördel med att bo här i Tysklandet är att jag inte har så många som kan sticka sina näsor i vad jag äter – och det är ett faktum jag bestämt mig för att utnyttja. Så nu kör vi igen. Långsiktigt, den här gången finns ingen annan att rätta sig efter – eller gömma sig för.

I helgen fick jag en hett efterlängtad bokleverans från Sverige. Där fanns bland annat Anna Halléns LCHF-kokbok. Länken till Annas blogg finner ni under Mat och hälsa i länklistan till höger – jag tycker att det är en riktigt bra blogg om LCHF. Många LCHF-förespråkare bränner sin egen trovärdighet genom att ha en överspänd och allmänt halvfnoskig attityd (dårarna som rör ut smör i kaffet bara för att få i sig mer fett är ett praktexempel, ilskna Doktor Dahlkvist är en annan) – men Anna Hallén har en sund och skön inställning, tycker jag. Avspänd, som sagt. Mitt favoritinlägg är det här – rekommenderas för alla; tjocka, smala, skeptiker, nyfikna… Bara läs – alltid lär du dig något!

Sorgligt val

Och så måste jag ju avsluta detta maratonlånga inlägg med att kommentera det sorgliga valresultatet som verkar växa fram ikväll, när Sverigedemokraterna inte bara  kommer in i riksdagen, utan också verkar få en vågmästarroll mellan de båda blocken. Personligen tycker jag att blockpolitik suger hästballen – för det reducerar min reella valmöjlighet. En röst på mp är det samma som en röst på s – och en röst på c är detsamma som en röst på m. Och nu kommer alltså detta lilla – men alldeles för stora – rasistparti och tar plats mitt emellan dessa båda block, och blir den som avgör varje fråga. Sorgligt.

Och sorgligt att de har sitt starkaste fäste i mina gamla hemtrakter. Det är så jag funderar på att börja gå hos talpedagog för att kamouflera bort skånskan…

11 comments
  1. Oj, nu har jag missat något igen märker jag. Säga upp bekantskapen? Händer inte det bara tjejer i yngre tonåren eller därunder?
    Jag är ledsen att det återigen drabbat dig! Å andra sidan är ju sådana vänner inget att ha, ty är det så lätt för dem att säga upp bekantskapen, kan ju den vänskapen inte vara något av värde.
    KRAM!!!

    1. Nej, det är väl något sådant. Att saker och ting inte alltid är vad de verkar som – och när man väl vet vad de verkligen går för… Då är det som det är, helt enkelt.

      Kram tillbaks – jag saknar dig!

  2. Sverige är en så kallad stabil demokrati fast man kan ju undra när man tar del av dagens hysteriska analyser.

    Beträffande terminerad vänskap så håller jag med Suss. Kanske också ska tillägga att skriftlig kommunikation har sina brister. Massor av nyanser i tonfall, kroppsspråk osv går förlorade och ju större del av en persons umgänge som baseras på skriftlig kommunikation desto mer gnissel kommer det att bli.

    1. Tja – fast stabil och stabil… Jag kan nog känna att det hänt något nytt idag (igår) som ändå förändrar saker en hel del. Få se hur länge den stabiliteten håller!

      Och ja – när det gäller nätvänskap får man räkna med lite svinn då och då (även om jag personligen inte skiljer så noga på IRL och webb – gillar jag folk så gillar jag dem, oavsett i vilket forum vi brukar umgås!). I mitt fall var det väl just därför två tillfällen kändes överkomliga och det tredje inte gjorde det.

      1. Från sju till åtta partier… and counting. En dag kanske Sverige är ett alldeles vanligt europeiskt land. Det egendomliga är att sex av de åtta är tillräckligt små för att behöva vara lite nervösa för 4%-spärren. Så även där kan det bli lite svinn då och då!

  3. Och det roliga är att massor med människor nu säger att de gillar olika, och det är ju bra. Men tänk om folk kunde komma ihåg det lite oftare och säga: ”Jasså, du tycker så. Vad intressant, kan du inte berätta mer?”

    1. Precis vad jag har tänkt hela dagen också…! Tänk om vi kunde hålla kvar den tanken – och faktiskt göra nåt av den också – i fyra år. Då vore det nästan bra att SD kom över 4%-spärren – för att ruska om oss andra!

  4. Bra spaning, Vickan.

    Det ska helt enkelt vara rätt sorts olika! 😉

    Tolerans är knepigt.

  5. Jag tror jag var med den där gången som räknades….. eller? Ledsen att höra att det fortfarande gör ont och att ni inte löste det.
    Följer dig i bloggen, men kommenterar…….typ aldrig. Skärpning på mig!
    Kram

    1. Jorå. Det var du. Fast jag vet inte om det var det där som det handlade om – eller nåt helt annat. Det lär jag aldrig få veta heller – och det spelar ingen roll längre.

      Tänkte på dig bara häromveckan – hur har du det? Inte har du nån blogg man kan följa, och inte hänger du på Fejjan heller… Du gör det inte lätt för distansbekanta inte… 😉

  6. Nä, jag gillar att föra en lite anonym och svåråtkomlig tillvaro på nätet ;-). Men jag finns på pyssel och på mail. Jag har tänkt maila dig, men vi flyttade i samma veva som ni, den stora har börjat skolan, den lille ny förskola och jag nytt jobb, så det är och har varit ganska körigt. Men allt är bra. Kram

Lämna ett svar till Malin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.