Ring, klocka! Ring!

Jag brukar summera och blicka tillbaka vid varje årsskifte – fast i ärlighetens namn gör jag det mest för att så många andra gör det, och jag blir inspirerad att reflektera. Rusar med i lämmeltåget, så att säga.

Själv sluter jag egentligen ”mitt år” vid sommarsemestern, och mitt nya år börjar ungefär vid den här tiden på året: Mitten eller slutet av augusti. Vid terminsstarten. Skollivets rytm är tydligen en svår vana att bryta…! Nu sitter jag ju så att säga i skolbänken igen, så förvisso ligger det något i den logiken – men jag misstänker att semesterns lugnare lunk och tillfällen att reflektera har ett mer väsentligt finger med i spelet.

Det jag tänkte på den här gången är att det senaste året har innehållit flera olika händelser och processer som jag skulle kalla för Torn-händelser.

När tarot förekommer i filmer eller böcker och ska gestaltas som något mystiskt och helst lite skrämmande – då drar man alltid fram kortet Döden. Men Döden handlar om vårstädning, att rensa ut det gamla för att lämna plats åt det som komma skall – och är mindre dramatiskt än det ser ut. Det verkligt läskiga kortet i en tarotlek är Tornet.

(Vilket jag för övrigt är ganska säker på att Stephen King tagit fasta på när han skrev romanserien om Det mörka tornet. Bara i förbifarten alldeles i slutet av den första boken har en tarotkortlek uttryckligen förekommit i texten – och då dessutom mestadels med påhittade kort – men parallellerna som genomsyrar berättelsen på ett mer underliggande plan är så många att jag vågar slå vad om att King haft en kortlek till hands när han skrev. Den spännande följdfrågan skulle förstås kunna bli: Har han alltid en tarotkortlek till hands när han skriver, eller var det bara den gången…?)

Tornet handlar om när saker man trott på och byggt sin värld omkring, visar sig vara lögn och förbannad dikt. Om när saker rasar och går sönder. Som ett korthus, om man så vill.

När jag ser tillbaka på det här senaste året, sedan förra semestern, är det inte så mycket de stora saker som hänt  i mitt liv – de stora omstruktureringarna på jobbet under förra hösten och hela den processen, utlandsflytten och omställningen att bo i ett nytt land –  som präglar mina tankar – utan snarare sådana händelser som inneburit just sådana rasade korthus. Sådant har påverkat mig starkare – och snarare än något annat gjort att jag inte riktigt varit närvarande i det som hänt här och nu, i det nya jag lever i. Jag har – för att låta kortet illustrera tanken åt mig – varit för upptagen med att falla till marken.

Men nu stänger vi det året. Lägger det i malpåse. Det har gjort sitt, fyllt sin kvot. Jag tillåter det inte att ta mer plats, ser det inte ens mer. Utom möjligen i backspegeln, men där är ju perspektivet ett annat än när man ser saker rakt framför sig. Indirekt. Filtrerat. Såren är inte läkta – men de ligger där i sin malpåse och får vara oläkta bäst de vill. De är inte här längre, de är någon annanstans. Tiden ska läka dem, men tiden går inte fortare för att man tittar på klockan – eller för den delen på såren.

(Och nu vet ni vilket tarotkort man illustrerar sådana undanstädade malpåsar med, inte sant? Just det: Döden!)

***

Jag bestämde mig under semestern för att tänka om vad gäller mina studier, satsa lite mer. Jag hade tänkt mig att läsa en skrivkurs och så tyska på det, och så lifvets egen ”utlandssvenskskola” för resten, och att det vore fullt tillräckligt.

Det vore det säkert, men det var ändå något som gnagde missnöjt i mig. Tänk om det inte är barn- och ungdomslitteratur jag vill skriva? Tänk om den kursen inte stillar skrivarkliet i mig? De idéer jag får, men aldrig riktigt lyckas få någon ordning på att göra något av, är berättelser för vuxna – inte för barn. Tänk om jag ägnar ett helt år åt att skriva saker som inte berör mig som skrivare (och då lär de knappast beröra någon som läsare heller) och känner mig lika frustrerat otillfredsställd om ett år.

Så jag beslöt mig för att läsa två skrivarkurser parallellt. En om barn- och ungdomslitteratur och en om vuxenlitteratur. Jag hade sökt och blivit antagen till båda, men planerat att tacka nej till den ena inför kursstart. Det gör jag inte nu, utan är bara innerligt glad att jag inte tackade nej vid första antagningsbeskedet – när jag fortfarande var övertygad om att jag bara skulle läsa barn- och ungdomsvarianten.

Två gånger halvfart blir helfart – och så en liten tyskakurs som ett körsbär på toppen. Det blir intensivt – men det känns intensivt på ett sätt som jag ser fram emot och tror kommer att vara bra för mig. Den gången man får en chans att leva sin livsdröm, då jävlar ska det inte småsnålas och tänkas praktiskt. Då ska det satsas – och satsas med glädje.

Imorgon ska jag försöka få tag i kursansvarig på Mittuniversitetet, börja peppra Adlibris med den nya litteraturförteckningen samt skriva in mig på en lämplig tyskakurs på VHS här i stan. Så…

Ring klocka, ring!
Ring ut det gamla,
ring in det nya – läsåret!