by Jenny -

Den svåra vägen tillbaka till det försåtligt enkla

Jag har slutat skriva. Och det är ett fel som måste ställas rätt.

Men det är svårt. Förlora något du inte tror går att förlora och du ska finna att det blir obegripligt svårt att komma på hur du ska finna det du förlorat igen. Att du knappt vet vad det är och hur det ser ut, det där som du så länge tog för givet. Och långt inom mig hör jag en röst muttra, icke utan stänk av cynism, att det är förgivettagandet i sig som skapar problemet. Att vi tar för givet gör att vi inte tar oss tid att utforska, känna in – göra oss medvetna.

Det finns ett amerikanskt (eller engelskspråkigt i varje fall) uttryck – to be in awe. Att ha förundran kanske man kan översätta det? Det beskriver en förmåga som kanske framför allt barn har naturligt; att ta in och förundras över de allra minsta undren i sin omgivning. Någonstans längs vägen förlorar vi den förmågan – och det är den kanske största förlust av alla livets många förluster. Förmågan att förundras inför livet, istället för att ta det för givet.

Men alltså. Skrivandet.

Min tanke med att damma av bloggen var att den skulle bli ett verktyg – ett enkelt och kravlöst ställe att skriva planlöst, hitta flow, just do it. Det är fortfarande en bra idé, tror jag. Den här bloggen har funnits här i över tio år, på annan adress i flera år innan dess. På olika adresser har jag skrivit på nätet i snart 20 år, varje gång utan annan avsikt än ett öppet, digitalt skissblock, en hyllning till tanken, idén, det ofärdiga.

När jag tänker efter är det där så typiskt mig: Jag gillar inte det färdiga, jag gillar vägen dit. Rörelsen framåt. Skissen – visualiseringen av idén. När jag ser på konst dras jag till de grova, skissartade dragen – oavsett om de är tecknade med penna, kol, olja eller fotografiska pixlar. Finlir och detaljer, hur ”hyperrealistiskt” och korrekt det än är, tråkar ut mig.

Jag vill att skrivandet ska vara en tillåtande hemmabas. Att det ska bli det igen. Ett verbalt skissblock, kravlöst, öppet, förutsättningslöst. Ett nyfiket utforskande, en upptäcktsresa.

Det borde inte vara så svårt…?

by Jenny -

Ovan skrivare trevar

Det är lite ”katt kring het gröt” kring skrivandet just nu. Nästan bokstavligen kretsar jag kring bloggen, sneglar åt den, tvekar, nosar lite, ryggar tillbaka, går en lov, återvänder och nosar lite förstulet på den heta gröten igen. Hm…

Jag är hemma, fast ändå inte. Det är så välbekant, som ett barndomshem. Jag står framför en dörr som en gång var min, med handen höjd till en knackning, i hopp – inte visshet – om att få komma in igen. Vem är det som ska öppna? Vem avgör om jag blir insläppt eller inte? Jag svarar som Långben på julafton: ”Why, that’s me!”

Det är jag som står på båda sidor om dörren, båda sidor beroende av varandra – båda sidor stolta och sårade.

– Hur kunde du svika mig, lämna mig igen? Du tar mig bara för given!

– Ser du inte att jag blöder? Släpp in mig, sluta spela svår nu – jag behöver dig ju!

Det är som repliken ”There is no spoon” i Matrix. Tricket är att förstå – djupförstå – att det är jag själv som medskapar rädslan, hindren, trösklarna, alla omen och alla menen.

Walk the walk. Vill du vara en skrivande människa? Så skriv. Just do it.

***

Jag upptäckte Bodil Malmsten sent, av skäl jag inte längre begriper. Hur kunde jag missa? Hennes böcker, hennes språk, är som en bekantskap – ett hem. Inte mitt hem, utan hennes – men man är alltid välkommen till samtal och samtalen handlar alltid som skrivandet och läsandet och, för all del, levandet.

Och åh, detta språk! Jag har alltid sagt att språket är underordnat berättelsen, men Bodil visar att jag har fel – åtminstone för Bodil gäller det omvända. Hos Bodil är språket berättelsen. Språkets sinnrika mönster som breder ut sig genom, över och mellan böckerna, genom livet, tiden och rummet – och därför berättar en alleles egen berättelse, bortom bokpärmarna, bortom kapitlen och bortom de lågmälda slutorden. Bortom döden.

Bodil skriver som en skrivande människa. Och hon skriver om att vara en skrivande människa. Det går inte, skriver hon. Hur kan jag skriva när skrivandet är omöjligt? 

Ingen skriver den skrivande människans möda och vånda som Bodil, så nära och så självklart. Med en sådan lätthet. Det är lättheten som kommer nära, som en fjäril på näsan.

Det är lättheten jag vill åt, fjärilsorden som fladdrar i solskenet, väjer undan för plogen och tyngden och mödan. Bodil skakar på huvudet och säger: Det går inte.

by Jenny -

Släpper inte taget

Kanal-1

Vet ni? Jag är inte alls redo att släppa taget. Jag är inte färdig. Hundra inlägg är inte nog, jag har inte sagt allt, jag vill… mer.

Jag slog upp min kalender idag på skoj, vet ju att det snart är slut, vet ju att jag redan skrivit ett inlägg om inlägg 90 och därifrån till 100 borde det logiskt sett gå fort. Men när kalendern påstod att dagens inlägg är nummer 99 i ordningen kändes det ändå väldigt snopet. Är det slut redan? Var det här allt?

Och nej, jag känner mig inte färdig. Det har varit en lång tid, det har bitvis varit bra tufft att i sista sekunden en oförberedd dag försöka sno ihop en text jag möjligen inte blir stolt över, men i varje fall inte behöver skämmas över. Men jag längtar ändå inte efter att slippa. Min känsla inför att skriva morgondagens inlägg, det sista, är att jag vill hålla kvar.

Ja. Jag märker hur existentiell den här texten blir – och jag tycker om den just därför. Att skriva är att skapa, och skapandet går hand i hand med livet. Hur skulle jag kunna sluta…?

#blogg100 tar slut efter imorgon. Jag gör det inte. Inte mitt skrivande och inte mitt bloggande heller.

by Jenny -

Nattliga skrivprocesser

Istället för att sova sitter jag uppe, skriver copy-text och observerar skrivprocess. Det är ganska spännande – för mig är skrivprocessen mestadels internaliserad i den berömda ryggmärgen, och vanligtvis funderar jag inte så mycket på hur jag gör.

Kanske är det den här gången just för att jag sitter uppe och skriver istället för att sova som en normal människa som jag reflekterar mer än jag brukar?

Fascinerande är det i alla fall, att få syn på hur egentligen gör. Pendlandet mellan skrivande och skissande, alla pilar, streck och boxar. Strykningar, omskrivningar, nyckelord. Modellerandet för att uttrycka – komplexa samband, en subjektiv känsla eller ett abstrakt begrepp. Ordbilder växer fram, stryks ut igen, ofullständiga eller vilseledande, och ersätts med nya.

Det fascinerande är hur mycket process det faktiskt är, hur mycket jobb bakom varje ”färdig” mening. Extra fascinerande hur lite jag normalt sett tänker på allt detta som jag faktiskt gör medan jag skriver.

by Jenny -

En ny nätfastekur

Vet ni, jag trivdes verkligen med den där fastan.

Och jag tyckte om att likna den vid en fasta, för det kändes verkligen så – även om jag inte var absolutist i mitt avstående av vare sig Twitter eller Facebook. Jag prioriterade om, och tog kontroll, och det räckte. Tiden jag behövde för annat fick jag loss, och jag trivdes med känslan av att aktivt välja min mediekonsumtion, istället för att bara oj-hoppsan-råka fastna antingen här eller där. Det fanns en slags renhet i att avstå och prioritera om.

Efter fastan har jag sunkat till helt och hållet, hänger på i snabbmatsmedierna mest hela dagarna (nåja, men nästan dårå?), och rafsar ihop andefattiga och substanslösa blogginlägg i panik vid halvelvasnåret på kvällen, då huvudet är trött och tomt och absolut inte vill prestera något mer den dagen… Det var ju faktiskt precis så det inte skulle bli.

(I förrgår fick jag förresten panik kl 23:58 för jag trodde att jag hade glömt bort att blogga – innan jag kom ihåg att jag faktiskt lagt ut en liten stump om mitt synopsis och oron att inte lyckas förvalta det ordentligt. Phew. Vore lite snopet att trilla ur #blogg100 NU, liksom… Jag har inte riktigt koll på hur många inlägg jag är uppe i, men måste ju närma sig mållinjen så smått…? Början på juni har jag för mig.)

Men i alla fall. Det blir en ny fasteperiod, för att jag vill det. Från och med nu, tills… Tja, tills jag tycker att det verkar roligare att hänga vid snabbmatshaket än att laga egen slowfood, kanske…? Regler som förut – kommentarer är godis, men lägg dem helst här eller i ett mejl istället för på Fejjan, för då måste jag ju gå dit för att läsa dem. Blir lite jobbigt när jag ska föreställa fasta, ju…

(Och ja, ansvaret att förvalta ett synopsis kan eventuellt ha något med detta plötsliga fasteinfall att göra. Möjligen.)