Å ena sidan:
Om du frågade mig om mitt 2012, skulle jag svara spontant att det var ett tungt år, för så känns det.
Våren präglades av en tröstlös kamp för kurser som var alldeles för tekniska för mig (I don’t do code, så enkelt är det) – och ovanpå det, självförtroendekrisen som det är för en livslång Duktig Flicka™ att inte klara något. Att bara erkänna för mig själv att jag faktiskt hade tagit mig vatten över huvudet… Tungt.
Utöver det hade jag en ideell grej. Du vet – en sån där som man går in i full av vision och engagemang och lust… Och så visar det sig vara en ultrakonservativ ormgrop, där alla försök till nytänkande slås ner. Jag har en svårartad, extremt svårartad, allergi mot sådant, och engagemanget förvandlades efter hand till ännu ett dränage i energitanken.
Sommaren – då jag var 100% ledig heela sommaren, och utomlands i fem veckor (ja, alltså mer utomlands än till vardags, dårå) – gjorde mig inte ens utvilad, så när höstterminen började kände jag mig lika sliten som när vårterminen slutade.
Och sen var det ju allt som hände under hösten. Diverse turer till sjukhus med barnen – inget allvarligt någon av gångerna, men att åka till sjukhus med sitt barn är ett trauma oavsett, så är det bara. Och så inbrottet. Och… så vidare.
Å andra sidan:
MEN, sen fanns det ett annat spår också: 2012 var också ett år då jag gjorde saker. Bra saker – för mig själv. Inte accepterade att dåliga saker fick mig att må dåligt, utan försökte hitta… tja, alternativ.
Jag lade ner uppdraget som gjorde narr av mitt engagemang. Det var rätt sak att göra just där och då – men det var dessutom en slags symbolhandling. I’ve been there before, om man säger så. Men att släppa taget har aldrig förut varit mitt vägval. Nu finns det åtminstone inskrivet i kartboken.
För hösten valde jag också en annan typ av studier, och ett rimligare studietempo. Det var också rätt sak att göra. Fast jag måste erkänna att det är en grej jag (eller om det är demonen som bor inom mig) fortfarande träter med mig själv om. Prestationsbehovet sitter djupt. Men jag har ändå visat mig själv att jag kan agera bortom Luthers gnällande. Ännu en symbolhandling.
Jag skaffade kort på världens bästa gym och valde att gå dit av vilja att gå dit, vara där. Inte bara för att snickra på något projekt i ”självförbättring”, utan för att vara där i sig fick mig att må bra. Ner i vikt, bättre kondition, mer muskler, mindre fläsk… Bra grejer – men som drivkrafter är de… en smula tvivelaktiga. Kanske mer komplicerade för några av oss än för andra, men komplicerade hur som helst. I år lyckades jag hitta en annan drivkraft.
Men visst – resultat i hälsospalten är inte oviktiga. Jag upptäckte på julaftons morgon att det var 11 kg mindre av mig som firade jul 2012 än 2011. Det var otippat, jag visste inte att det var så stor skillnad. Det är roligt – och det finns mer att ta av, så det gör absolut ingenting. Men det som verkligen känns stort är att ha hittat en motivation som inte är destruktiv på något undermedvetet, mer obskyrt plan. Som gör det komplicerade enkelt igen.
Bortom kröken: 2013
Jag är egentligen inte mycket för tillbakablickande, inte ens – eller i synnerhet inte – i nyårstider. Det är ju inte det gamla året som är grejen, utan det nya!
Fast just 2013 är… komplicerat, minst sagt. Ett sånt där år igen, som 2010. (Jag är ganska säker på att jag skrev något liknande i samband med nyår 2009, fast jag är för lat för att vaska fram det.) Ett år jag inte riktigt kan se in i. Där jag inte har en aning om vad som väntar. Där min bästa gissning är en mängd öppna parametrar, tänkbara scenarier, flervalskorsningar utan vare sig karta eller kompass.
Det gör det knepigt att blicka framåt, såhär inför årsslutet. Och bakåt blir det enda jag har att blicka på. Det gillar jag inte riktigt. Det får kontrollfreaket i mig att bli nervös och börja kallsvettas lite.
Så när jag redan är lite lagom nervös och kallsvettig, känner jag inte riktigt att jag vill peta in fler stressfaktorer i ekvationen. Nyårslöften? Glöm d… Eller jo, kanske ett då, för sakens skull.
Fast det får jag berätta om någon annan gång.
Det blev jag lite förvånad över. 51 länder? Vilka ÄR ni egentligen, ni som läser här? Jag skulle kunna gissa mig till kanske 10 på sin höjd, men 51?? (Fast jag antar att den statistiken mest handlar om att spambotarna kommer från lite alla möjliga länder… Inte lika roligt, i så fall.)