Om amerikansk propagandafilm och nyhetsvinkling

När jag väljer filmer på Lovefilm gör jag det mestadels på måfå. Jag går efter förslag och senast inkommet och omslagsbilderna. Läsa på tyska är jobbigt, och titta på trailers för varenda film jag funderar på tar för lång tid. En av dessa filmer som åkte med på hyrlistan lite på måfå var den här:

courageous

Den börjar med en bilstöld vid en bensinmack och bilens ägare springer ikapp sin bil, hänger sig i sidorutan för att försöka övermanna biltjuven och vägrar släppa taget, fast bilen får upp fart och möter trafik och sådär. Det hela är mycket dramatiskt, och slutar i ett dike. Biltjuvens kompis kommer ikapp i en annan bil och hämtar upp sin polare, och bilägaren kryper mödosamt till sin bil. En tillskyndande åskådare säger ”Oroa dig inte för bilen, vi har ringt efter ambulans åt dig!” och bilägaren säger ”Jag är inte orolig för bilen” samtidigt som han får upp bakdörren på sin bil – och man får se en bebis i bilbarnstol sitta där.

Som förälder – eller, troligen som människa överhuvudtaget – får man ju en ilning i maggropen åt det där. Man blir berörd och på ett bra sätt. Så långt allt väl.

Men sen var det nåt med den här filmen som inte riktigt… hängde ihop. Vi tittade på varann och undrade ”Vad tusan handlar den här filmen om?” – ännu en halvtimme in i filmen visste vi inte.

Efter att ha sett hela filmen, mot slutet mestadels gapskrattande åt hur taffligt gjord den var, kan jag meddela att Courageous är en ren propagandafilm för amerikansk bibelviftande konservativhöger. Och det är ingen subtil propaganda vi pratar om här, det är tjocka lager av kladdig gudsfruktan och stelbenta normer som kletats på en bra skranglig struktur till berättelse…

Och det påminner mig om en av grejerna jag reagerade på under New York-resan; amerikansk medieretorik.

(Jag vet, det här blir lite bakvänt när jag inte hunnit visa bilder eller berätta något annat, mer normalt om den där himla resan… Men nu blev det så, så då får det vara så. Turistbilderna får vi ta en annan gång.)

Första morgonen i New York var vi så jetlaggade att vi vaknade kl 04 på morgonen och kände oss utvilade. Detta innebar nu inte att vi studsade ut på stan i gryningen, utan vi låg kvar i sängen och såg på TV. Amerikanska morgonnyheter. Och reagerade båda två på sättet att presentera nyheter, många gånger utan ens antydan till försök till objektivitet. Det fanns särskilt ett program som var helt uppenbart republikansk propaganda, och där en panel satt i morgonstudion och hånskrattade åt den sittande regeringens politik.

(Därtill med argumentation som fick nackhåren att resa sig – bland annat var sjukvårdsreformen Obama-regimen försöker genomföra en styggelse, för hur skulle det se ut om läkare och sjuksköterskor tvingades jobba gratis för att ge vård åt alla som inte har råd med försäkring, va, va, va? Sjukvård är, enligt amerikanskt synsätt, ett privilegium, inte en rättighet. Poliser är en rättighet för alla – och jobbar väl, såvitt jag vet, inte gratis – men sjukvård är ingen rättighet. Ehh…?)

Och jag tänkte, både då jag tittade på nyhetssändningarna i New York och igår när jag såg den där propagandafilmen vi råkat hyra av misstag, att det är bra lätt för mig att sitta här och tänka ”jävla propaganda”, när jag är van vid att tänka kritiskt och förväntar mig objektivitet åtminstone hos nyhetsjournalister. (Jag sväljer nog en hel del propaganda i andra filmer, men då får det vara lite mer subtilt gjort i alla fall…) Men om man sett den här typen av medvetet vinklad rapportering hela livet, och bara den här typen av vinklade rapportering? Om det vinklade och skeva är norm, hur ska man då veta vad som är ”rakt”. Hur ska man kunna bilda sig en egen uppfattning, om allt man får att utgå från är vinklat och skevt och förvrängt…?

När jag var sjutton började jag brevväxla med en kille i Florida. Pappersbreven har sinat, men idag är vi vänner på Facebook och har åtminstone fortfarande kontakt den vägen. Han har sunda värderingar (enligt mig, dårå), om än ett lite annorlunda sätt att argumentera än jag är van vid. Men vad som är verkligt intressant är att hoppa in i och följa politiska diskussioner som han har med sina amerikanska vänner… Jag har lärt mig vid det här laget att inte lägga mig i, för europeisk argumentation i en amerikansk diskussion blir… bara komplicerat.

(Jo, jag lägger mig fortfarande i ibland, när jag inte kan låta bli. Man är ju inte mer än människa…)

Efter en av skolskjutningarna, då amerikanska konstitutionens gudagivna rätt att bära vapen var ett självklart aktuellt diskussionsämne, kom samtalet att till stor del handla om hur man skulle tolka Thomas Jeffersons formulering av konstitutionens andra tillägg (som reglerar rätten att bära vapen). Tillägget antogs av amerikanska kongressen år 1791 och reglerar alltså ännu 222 år senare amerikansk vapenlagstiftning så starkt, att det verkar helt omöjligt att komma åt vapnen i USA.

Då kan jag bara tänka på den där hårdvinklade, okritiska medieretoriken som fick nackhåren att resa sig på mig för att jag vet om något annat, men som antagligen passerar genomsnittsamerikanen som en självklarhet.

Och jag tänker – var i hela håvete ska man börja…?

***

Disclaimer: Jag är inte enormt påläst om amerikansk medieretorik, det jag skriver här är egentligen enbart baserat på min egen reaktion på nyhetsskildringen vi mötte i USA för några veckor sedan, och så de tankar som väcktes igår när lördagsfilmen visade sig vara en propagandafilm för konservativa värderingar.

Magkänsla och reflektion – inga hårdfakta. Det ska vara så. OK? OK.

Thriller på 17 minuter

Idag blir det en existentiell psykologisk thriller i animerad form. Och ja, jag har snöat in på animerad film just nu. Sämre kan man ha det.

[iframe src=”http://www.nfb.ca/film/madame_tutli_putli_en/embed/player” width=”516″ height=”320″]

Madame Tutli-Putli by Chris Lavis & by Maciek Szczerbowski, National Film Board of Canada

***

Här står idag lättviktigare barnfilmer på agendan; jag är hemma med en snuvig och en möjligen lätt hjärnskakad son.

(Den senare slängde sig lite extra i judomattan häromkvällen, för att den (betydligt yngre/mindre) tjejen han tränade med skulle ”få känna sig lite stark”, som han sa… Stackarn. Snällt tänkt, fast… sen blev det lite fel ändå.

Men han säger att han inte har ont i huvudet idag, i alla fall.)

#blogg100: Bloggografen firar filmvår

Jag har fått för mig att börja titta på alla gamla filmklassiker som jag ännu aldrig sett. Det är många – jag har egentligen en rätt betydande lucka i allmänbildningen vad gäller klassisk film, så det är inte en dag för tidigt att börja göra något åt det där.

Det började i höstas, då jag såg Stanley Kubricks Lolita från 1962 – lite grand för att jag hade svårt att hinna läsa hela till min dåvarande kurs, så jag läste så mycket jag hann och fyllde i luckorna med filmen. Sättet att göra film har givetvis förändrats, men jag tyckte att sättet att berätta och gestalta i filmen av rent och avskalat på ett sympatiskt sätt – och jag är inte säker på att en Lolita av anno 2013 nödvändigtvis skulle vara bättre berättad.

Häromdagen såg jag Casablanca, dagen därpå Gökboet. Egentligen letade jag efter Citizen Kane när jag var och köpte filmerna, men den fanns inte inne. Breakfast at Tiffany’s höll jag i, men köpte inte – mitt arma nöt, det retar jag mig på nu…

Och nej, jag har/hade inte sett någon av dessa, bara enstaka klipp ur var och en. Och som ni märker på ovanstående titlar är det inga obskyra klassiker vi talar om, utan såna där som man borde ha sett redan. När jag väl sett dem, kommer vi väl till de obskyra, tänker jag…

Så, jag har att göra ett tag…!

Jag är som ni märker egentligen rätt obevandrad i filmhistorien, och har ingen annan strategi än ”någonstans måste man ju börja”. Men jag tar gärna emot tips på filmer jag borde skriva upp på min lista.

Och nej, det måste inte vara engelska/amerikanska titlar, men det underlättar så länge vi bor här i Tyskland, eftersom ”utländska” filmer här oftast bara har tysk dubbning eller textning att välja på. Dubbning vägrar jag, och tysk text till ett språk jag i övrigt inte förstår… då är jag rädd att filmupplevelsen skulle drunkna i att jag måste fokusera på att avkoda språket. Tyskproducerad film är däremot okej. Far min har sedan tidigare rekommenderat mig Der Zauberberg, så den står också på listan redan.

(Det är okej att tipsa om film på andra språk också, såklart – några gånger om året beställer jag film från Sverige, gäller bara att jag planerar in dem då!)

#blogg100: To this day – en film om mobbning och ärr som stannar kvar

Ibland tänker jag, att om man vill säga något viktigt, så att det verkligen går in hos den som lyssnar, då ska man göra en animerad film. Och låt det du har att säga bli lika inlevelsefullt och starkt som i den här filmen, om mobbning, blåmärken och ärr som sitter kvar, fast de inte syns.

Filmen är baserad på en dikt av Shane Koyczan. Vill du läsa dikten ord för ord, finns den i text på Shanes webbplats.

(Men lyssna på den först.)

#blogg100: Filmtajm – och boktajm – igen

Det är lustigt egentligen, sakerna man minns…

Jag minns hur spännande det var, den där gången när hela skolan tågade upp till fritidsgården, det gamla skolhuset på kullen ovanför de gula enplans sjuttiotalslängorna där skolan nu var inhyst. Vi skulle få se på film. Vi visste inte så noga vad det var för film, men vem brydde sig? VI SKULLE FÅ SE PÅ FILM!!

Mina barn skulle aldrig kunna förstå om jag försökte förklara det där för dem – hur stort det var. Jag menar – de gillar såklart att kolla på film, men… För dem är det nåt kul – men knappast särskilt STORT.

Gamla skolhuset var av sten, med en stor bred trappa och filmsalen låg högst upp. Där uppe var det trägolv, som knarrade under 120 par ivriga barnfötter – och ett gäng möjligen lika ivriga lärarfötter. Och sen började filmen.

http://www.youtube.com/watch?v=-y6PMJ8LwYk

Jag vill minnas att på den tiden (Jag skulle gissa att jag såg filmen omkring 1982 eller -83, men den är gjord 1977) var Tjeckoslovakien ganska stora på animerad film. Inte på långa vägar samma tekniska fulländning som idag, men då visste man ju ingenting annat, och jag föll handlöst för den där filmen och berättelsen om de fattiga pojkarna som blir djävulens gesäller på en kvarn som drivs av svart magi. Varje år måste den äldste av dem utmana sin mästare i en kamp på liv och död, men ännu har ingen någonsin besegrat den onde mästaren. Jag var helt betagen, helt uppslukad av berättelsen, av ondskan och livet och kärleken – som givetvis också spelar en viktig roll i berättelsen.

Många år senare hittade jag av ren slump boken på ett bibliotek. Jag måste ha gått i sjuan, för det var på det stora kommunibiblioteket i Eslöv (!) där jag kunde finkamma hyllorna och faktiskt hitta böcker jag ännu inte hade läst (det kunde jag inte hemma på lilla bybibblan längre). Jag drog ut en stor, gul bok på måfå, läste baksidestexten och kände med bultande hjärta igen berättelsen. Det var ju den!

Boken hette på svenska Han sålde sin frihet, skriven av Otfried Preussler – och jag lånade och läste den flera gånger. På svenska är boken numera slut på förlag, så jag är glad att jag köpte en för flera år sen, även om jag bara fick tag på den i pocketupplaga. Jag har läst den flera gånger redan, både som barn och som vuxen – och nu är jag lite sugen på att läsa den igen. Kanske på tyska den här gången…?

Här i Tyskland får den nog räknas som en klassisk barn/ungdomsberättelse och 2008 gjordes en alldeles ny filmversion, den här gången icke-animerad (vad heter det? Skådespelad?):

Och ja, jag har självfallet sett den också – vad trodde ni?! Den är välgjord och välspelad och inget större fel på den – fast som i alla moderna filmatiseringar är originalberättelsen förenklad och i mitt tycke har alltför mycket gått förlorat i anpassningen. Men visst – det är ju jag det, och jag är nog lite nördig när det gäller den här berättelsen, mycket tack vare den där första svindlande filmupplevelsen i filmsalen med det knarrande golvet.