12 maj 2014
av Jenny
1 kommentar

Ljus i tunneln och hopp om livet

Och så kommer man till en punkt när man inte behöver undra längre, varken tvivla eller förtvivla – man vet att man har en bit kvar, men också att man kommer att greja det. Den mentala pulsen går ner, andningen blir djupare och lugnare, en värme och tillförsikt sprider sig i kroppen. Den sista delen av resan känns inte längre så tung, tvärtom – närmast njutbar.

Dessutom har jag roligt åt att läsa förslagen på fotoutmaningar – jag tror att jag kommer att behöva mer än de två dagarna i den här veckan för att lösa dem alla, men det gör ingenting. Tvärtom. Jag kan ta hela sommaren på mig, om jag vill. Ahh.

Något jag skulle vilja fotografera är gamla bilar. Jag kan inget om gamla bilar, egentligen – men det finns ganska gott om gamla roliga bilar här, välbevarande och fina. Är vansinnigt förtjust i bilar från 60-70-talen. Amazon som jag tyckte var den fulaste bilen av alla när jag var liten – nu tycker jag de är jättefina. They don’t make’em like they used to, så ere ba. Och gamla Renaulter och Peugeoter – för att inte tala om bilarnas bil: Fiat 500.

(Som för övrigt är min drömbil än idag, i den mån jag nu drömmer om bilar.)

Enda nackdelen med era utmaningsförslag som jag sett, är att de skickar mig till de delar av stan jag redan sett – och jag skulle helst vilja åka någon helt ny stans. Det är inte så lätt för er att veta, och jag tänkte inte ens själv på det igår när jag slängde ur mig frågan. Få se om jag kan klämma in någon utflykt till okända jaktmarker också…

11 maj 2014
av Jenny
4 kommentarer

Ge mig en fotoskattjakt!

Det här med att skriva uppsats börjar man ju kunna nu, va. Så där så att man tänker mer på vad man ska göra efter uppsatsen (för det finns ett liv efter uppsatsen, det är jag säker på, för det har jag läst. På twitter) än på allt som är kvar att göra med uppsatsen (för det vill man inte tänka på, tro mig).

Så då tänker jag att de där två dagarna mellan tisdag=deadline och fredag=annan-hemsk-sak-som-jag-inte-vill-tänka-på, då ska jag vara ledig. För det är jag fanimej värd, och det kan jag fanimej behöva.

Och när jag är ledig vill jag, som ni alla vet, helst fotografera. Ta mig runt i stan och fotografera. That’s what I do. Men den här gången tänkte jag… att det skulle vara kul med någon slags utmaning. En skattjakt. Inte vet jag. Jag tänkte fråga er:

Kan inte ni, människor jag känner (eller inte känner), hjälpa mig med ett gäng fotouppdrag att lösa under nästa vecka. För att jag skulle tycka det vore roligt. Nåt ni vill veta om Hamburg, nåt klurigt som måste lösas kreativt kanske… Som sagt: Inte vet jag. Jag frågar er. Hjälp mig, hitt på nåt!

Kommentarer helst här nedan i bloggen, för att underlätta för mig att hålla reda på förslagen. Keep’em coming, folks!

10 maj 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Om skrivlust och skrivklåda, uppsatser och pannben

Ur led är tiden – eller om det möjligtvis bara är jag själv. En god stund har jag suttit här nu och stirrat på skärmen. Jag vill skriva nåt, hojtar alla fingrarna och det liksom kliar och rycker i dem – lite som det gör i mig när jag vill upp och träna på morgnarna fast jag egentligen borde vilja ligga kvar i sängen och sova en timme till.

Okej, säger jag. Då skriver vi nåt.

Ja. Så långt kom jag alltså. Och sen blev jag sittande här, stirrande på skärmen en lång stund. Lusten finns, men huvudet är tomt.

(Det där är ju en klar fördel med morgonjoggandet, där spelar det ingen som helst roll att huvudet är tomt – tvärtom, det är nästan en fördel. Jag fyller skallen med träningsmusik och kör på. Ju mindre jag tänker dess bättre.

Det är uppsatsskrivandet som ställer till det för mig. Å ena sidan borde jag jobba en stund till nu på kvällskvisten när lugnet lägrar sig och terroris… eh, barnen somnar, å andra sidan orkar jag verkligen inte, inte när hjärnan känns som ett urblåst påskägg. Å tredje sidan har jag det här suget i fingrarna efter att skriva i alla fall – jag skämtar inte, det påminner faktiskt om rastlösheten jag får under träningsfria dagar. Å fjärde sidan kan jag i alla fall inte.

Å femte sidan kom jag visst igång till slut, trots allt. Fast det tog emot.

Av #uppsatskoma återstår nu en helg och två arbetsdagar. Det har gått trögt ett par dagar, men jag ska nog få ihop det. Jag är inte så orolig, mest uttråkad. Folk brukar kommentera mängden självdisciplin som måste behövas för att plugga så mycket och så länge på distans som jag gjort. Jovars, säger jag. Och det är inte direkt så att det krävs mindre självdisciplin i maj än det gör i, säg september…

Såhär års är distansplugg helt och hållet en fråga om tjocklek på pannben. Så är det bara.

09 maj 2014
av Jenny
Inga kommentarer

70

Egentligen har jag ju redan bloggat för idag, men eftersom jag nu upptäckte att det är ett litet jubileum idag, kan jag ju åtminstone kommentera det lite kort.

Idag är alltså dag 70 i #blogg100-utmaningen. I 70 dagar har ni fått uthärda mina mer eller mindre krystade utläggningar om livet, tillvaron och ingenting särskilt. Arma satar, jag lider verkligen med er… Särskilt de senaste veckorna, för det har verkligen varit uppförsbacke ett tag nu. Jag vet att jag just nu sällan hinner eller orkar vara så rolig som jag skulle önska, och som jag till och med själv tycker att jag kan vara emellanåt, under gynnsamma omständigheter.

Men jag tänker att de gynnsamma omständigheterna kommer igen. Om inte förr, så kanske om 30 dagar. Och med lite tur, kanske tidigare ändå.

Men det är onekligen lockande att fundera på – vad händer om 30 dagar då? Vad händer dagen efter det 100:e inlägget? Kommer jag att blogga dag 101? 102…?

Jag hoppas det. Jag hade flow där ett tag under och efter Kolbäcks- och Stockholmsresan i mars, då jag ofta bloggade flera gånger om dagen, korta reflektioner, om stort som smått, tankfullt som ytligt. Det är då jag verkligen trivs med att blogga, det är så jag vill ha det. Sju dagar i veckan är inget självändamål (ja, förutom under de närmaste 30 dagarna dårå), men den där känslan eller det där läget där hjärnan tänker och fingrarna skriver, och de är så synkade att ingenting egentligen känns särskilt ansträngande.

Där vill jag vara i mitt bloggande. året runt. Kan jag greja det, behöver jag inte vara med i något Blogg100-jippo för anno 2015.

Men – vi får väl se vad som händer. Det som redan känns fint med den här utmaningen är att den gett mig den där tydliga målbilden av vad jag vill med mitt bloggande. Sådär ska det vara, just sådär!

09 maj 2014
av Jenny
9 kommentarer

Icke-recension: Pappan och havet

Jag tänker inte recensera Tove Janssons Pappan och havet, fast jag alldeles nyss läst ut den. (Ja, för första gången. Ja, det är bedrövligt.) Skriva om den, visst – men inte recensera. Det går liksom inte.

Jag gav mig på den, med min väns ord ringande i öronen (”egentligen är den nog ingen barnbok”), men väntade mig kanske ändå en barnbok, inkörd i inlärda mönster som man är. Böcker om snälla finlandssvenska troll med stora nosar och svansar med tofs är barnböcker, så är det bara. Men det går liksom inte att hålla fast vid den tanken, då får man ägna hela läsningen åt att leta efter när själva sagan ska börja, för den följer liksom inte den sortens dramaturgier. Den går helt sin egen väg, berättar, fast utan alla yttre attribut vi kommit att ta för givna när det gäller historier. Spänning, konflikter, huvudpersoner…

Jag tänker att jag läser boken som jag drömmer. Jag läste någon gång för länge sedan att när vi drömmer spelar vi själva alla roller. Om du drömmer om din bror, din chef, din granne, din hund – så är det ändå aspekter av dig själv du drömmer om. Så känner jag för karaktärerna i Pappan och havet. De är jag, varenda en av dem. Inklusive Mårran. Mammans och pappans med sina respektive vilsenheter. Mumintrollet och lilla My med olikheter och samförstånd. Mårror och sjöhästar. Nycker och längtor.

Nej, någon recension går inte att skriva. Hur recenserar man något man drömt?

Men jag tror att jag ska läsa om den, snart.