21 juni 2023
av Jenny
Inga kommentarer

Tacksam för den goda tacksamheten

Så var den då här igen, semestern. Den mytomspunnet efterlängtade och ständigt laddade långledigheten, som vi varje år sätter så mycket hopp till. Här skas självförverkligas, här skas levas livet, här skas solas, badas, ätas glass, drickas rosé, grillas, umgås, vilas, latas samt renoveras på landet, här skas tas ut svängar och excesser på det att man vid återgång till vardagen och arbetet, orkar inklämma sig i späkelse och återhållsamhet för att kompensera för allt man syndat under ledigheten…

Jag gör inte allt av det ovan, har inte ens ett lantställe och dricker inte rosévin, men principen känner vi nog alla. Jag släpar 25 kilo böcker med mig tvärs över kontinenten – VARTENDA ÅR – för att förkovra och utveckla mig själv, och blir alltid lika förvånad över att jag varken hinner eller orkar läsa dem alla. Same procedure every year, James…

Men det är en skillnad i år från tidigare år. Att ladda om och ta ut riktningen är inte längre en fråga om liv och död, som det var för ett år sedan, då jag verkligen kände att jag agerade från ett akut nödläge. I år är det mer en vilsenhet – whoah, jag är fortfarande här, på benen, live and kicking. Så – vad gör jag nu?

Svar: Gör vad du vill.

Det låter så enkelt, så självklart. Men det är kanske det svåraste av allt. Att veta. Vad vill jag? Vad är viktigt för mig? Hur vill jag ha det – och vad har jag redan att bygga vidare på?

Jag funderar en del på nöjdhet kontra missnöjdhet. Jag är ingen missnöjd person – men inte heller nöjd. Min väg går fortfarande framåt, av nyfikenhet till något nytt, av vilja och drivkraft till något mer – kanske också av rastlöshet i största allmänhet. En vän frågade – apropå min undran om rimligheten i allt detta strävande, vid min numera ganska aktningsvärda ålder: ”Skulle du bli lycklig om du slutade?” Nej. Inte lycklig, inte ens nöjd. Jag skulle förtvina och dö inombords, tror jag. Att vara nöjd i meningen bakåtlutad ligger nog inte riktigt för mig. Däremot kan jag bli bättre på, eller mer ”uttalad” i, att praktisera tacksamhet.

Utövad tacksamhet är en del av den positiva psykologin som fått stor uppmärksamhet de senaste åren. Det är psykologisk friskvård som måhända har en viss töntstämpel – men jag tror på att vi psykiskt blir vad vi tänker, på samma sätt som vi fysiskt blir vad vi äter. Maten bygger våra kroppar, tankarna skapar vårt psyke. So choose wisely – vad vill du vara? Vad vill du att dina tankar ska göra dig till? Det är du som sitter vid ratten. Vi kan inte alltid välja vad som ska hända oss – ganska sällan faktiskt. Det vi har kontroll på är hur vi agerar på det som händer, och vad vi gör utgår från våra tankar.

Så det blir en av aktiviteterna inom hälsoområdet (se tidigare postning om mina 5 målområden) framöver – att börja umgås dagligdags med min tacksamhet. Hitta den i dess små och stora yttringar, bli bekant med den, fira den – ja, faktiskt bli lite tacksam över den. För att den sätter mig på rätt spår, och gör mig gott.

09 maj 2023
av Jenny
Inga kommentarer

Time – is on my side (?)

Det är omöjligt att fylla 50 utan att börja fundera på tiden. Om den är snabb eller långsam, hur man nyttjat den, hur man vill använda den. Döden får oss att tänka att vi inte ska ta den för given – men när det kommer till kritan, vet vi ens hur man gör när man inte…?

Jag säger att ”oj vad det gick fort till 50” – men gjorde det det, egentligen? De där 50 åren är mitt liv, min existens, mitt medvetande – allt jag känner till. Hur kan jag relatera det till långt eller kort…? De är allt.

(Och kanske är denna tanke den enda som låter mig ens snudda vid konceptet att tiden är en dimension, snarare än en rät, kronologisk linje.)

Men i alla fall. Jag tänker på tiden. Livet ur ett tidsperspektiv och tiden ur ett livsperspektiv – hur använder jag den bäst? Hur använder jag min tid på ett sätt som får mig att le, om än matt, den gången när den går mot sitt slut och jag måste rannsaka vad jag gjorde med den? Hur håller jag fokus vid tiden, och inte vid formen, ”leveransen”? Går det ens?

Det ÄR Bastians gåva, som var och en av oss har att förvalta: Gör vad du vill. Så vad vill du? Och minns du vem du är?

07 maj 2023
av Jenny
Inga kommentarer

What a difference a year makes…

För knappt ett år sedan satt jag på en semester och reflekterade över livet – så där som man gör på en semester. Jag mådde inte bra, tyckte att tillvaron kändes torftig och att livet var på väg att gå mig förbi. Jag var slutkörd, kände mig som så ofta vid ledigheter, som om jag befann mig på flykt, gömde mig. Från vardagen, från det som borde vara livet. Allting kändes väldigt, väldigt skevt.

Så jag satte mig ner, där och då och skrev ner hur jag ville ha det. Satte mål utifrån vad som skulle kännas som ett rikt och fullt liv, istället för den där fördömda och kvävande torftigheten jag upplevde. Intentionen var att göra bra saker för mig – inte ställa nya krav på nya prestationer när jag redan gick på knä i ett liv som kändes ansträngt och utsträckt till ett tunt membran. Jag ville skapa vattenhål i öknen, maskrosor i asfalten, stjärnor i natten.

Nu har nästan ett år gått. Snart är det dags för semester igen, men redan nu tog jag fram anteckningarna från förra året – och blev faktiskt lite häpen över hur mycket som hänt. Fem områden: arbete, hälsa, socialt, ekonomi och skapande. Målbilden står i fetstilt, därefter följer en reflektion kring vad som hänt under året.

Arbete

”Mitt arbete är utvecklande, lönsamt och kul. Det ger och lämnar kvar energi för annat. Semestrar är trevliga avbrott i vardagen, inte livbojar för att klamra sig fast vid för att överleva”.

Den största förändringen som skett sedan förra året är att jag bytt jobb. Otroligt svårt, för jag älskade mycket av det jobb jag hade. Jag hade flow, jag hade byggt upp saker som inte fanns när jag kom – inklusive ett team med människor jag tyckte (och tycker) mycket om. Jag är stolt över det ledarskap jag utvecklade och utövade; jag var den chef jag själv hade velat ha – som jag själv hade velat följa. Jag hade en integritet som ledare. Mina medarbetare blev sedda, hörda, bekräftade och uppskattade, VARENDA DAG.

Men jag for inte väl. Under de år jag hade den rollen tänkte jag ofta på säkerhetsgenomgången när man flyger: ”Sätt FÖRST masken på dig själv, innan du hjälper andra”. Jag hade inte gjort det. Jag hjälpte andra först, och sen tog mitt syre slut.

Idag är jag inte chef längre, men har ett strategiskt förändringsuppdrag som handlar om strategisk styrning. Det är ett nytt område för mig, vilket gör att jag jag lär mig saker hela tiden – å andra sidan är jag väldigt trygg i förändringsledarrollen, i det som uppdraget ska uppnå.

Och målbilden? Jag lär mig saker varje dag – check på utvecklande. Lönsamt – jovars, så lönsamt man nu kan begära i offentlig sektor. Kul – absolut. Varenda dag, till och med vid utmaningar och motgångar – för det har varit sådana också, och fler kommer det att bli. Det hör till. Men det här jobbet ger och lämnar kvar energi till annat.

Så jag har det bra. Jag läker, rekalibrerar, blir till igen. Hittar hem.

Hälsa

”Jag mår bra i nuet och underhåller min hälsa för framtiden”.

Det var här jag började när jag kom hem från semestern förra året: Jag började träna på morgnarna före jobbet, lagade bra mat, fixade matlådor och lät allt detta ta upp utrymme i livet. De goda vanornas långsiktiga strategi. Men sen kom en punkt där området ovan, arbete, behövde prioriteras – och då föll det här bort. Jag mäktade helt enkelt inte förändra på flera fronter just då.

Samtidigt tror jag att jobbförändringen gjorde mer nytta för hälsan än ens den striktaste kost- och träningsregim i världen skulle ha kunnat göra, så jag skäms inte ett dugg för den prioriteringen. It was the right thing to do at the time. Nu gäller att gå tillbaka till planen och det jag hade påbörjat då.

Och jag MÅR bra i nuet, som det är. Däremot kan jag bli bättre på att underhålla för framtiden. Jag behöver bli starkare kring axlar/nacke/bröstrygg och rörligare kring ländrygg/höfter. Skulle inte göra ont att jobba bort en och annan ”volang” kring magen heller, men ser inte att det är några katastrofer med det där, inte nu. Min sömn har förbättrats avsevärt sedan jag bytte jobb – men jag märker att det finns en skörhet där, det ska inte mycket till för att rubba balansen. Att jobba på, således.

Det sociala livet

”Jag har trygga, stabila och nära relationer som bidrar till ett rikt socialt liv”.

En annan sak jag inte mäktat med de senaste åren är att underhålla mitt sociala liv, mina relationer, mina vänskaper. Jag orkade inte höra av mig, inte hitta på saker, var sannolikt inte varit den allra roligaste personen när jag väl tittade ut ur skalet, då allt fokus och all kraft gick åt till jobbet. Jag hade kort sagt i väldigt hög grad låtit mitt sociala liv förfalla.

Och det är ju någon slags naturlag att när man inte rustat sig som man borde, när man tänker ”sen, snart, ska-bara” om det som VERKLIGEN är viktigt – då kommer krisen som ett brev på posten. Det hände saker som jag aldrig skulle stått pall för ensam. Och jag hade inte, verkligen inte, gjort något för att förtjäna att någon stod i min ringhörna just då. På riktigt fanns där, hela vägen. Men någon gjorde det. Och storheten i det… jag har inga ord för det.

Så hur återgäldar man en sådan sak? Svar: Det gör man inte. Att göra det till en tacksamhetsskuld skulle vara att reducera det till en transaktion, vilket vore direkt oförskämt. Så vad gör man? Man lär sig vad vänskap är värt och man omsätter lärdomen i handling; i hur man prioriterar, hur man agerar, hur man lever. Man tar på sig att ”pay it forward”, vid varje chans man får.

Och man glömmer aldrig att underhålla sina sociala relationer igen.

Så det gör jag nu. Underhåller. Bygger upp på nytt. Sträcker ut händer, hör av mig. Steg för steg – det här kommer att ta tid, som viktiga saker måste få göra. Och livet blir rikare.

Ekonomi

”Jag kan alltid köpa det jag vill ha, men jag vill inte ha det jag inte behöver.”

Alltså det här med pengar, och hur man förhåller sig till dem… Det är väl alltid ett knepigt kapitel, känsligt både att prata högt om – och inte sällan att ”prata med sig själv” om. Men vad det här handlar om för mig är att bli mer medveten om vad jag köper – och varför. Slentrianshoppingen ska bort. Den gången jag verkligen vill ha något, då ska jag inte behöva avstå (eller ens vänta) för att jag shoppat bort pengarna på småskräp.

Här har jag alltid haft en akilleshäl – som så många av oss som har kreativa hobbies. Man kan ALLTID motivera att man vill ha en pryl till, nån teknik att testa, nåt märke som kanske är ett uns bättre än det man redan har. Eller smink, hud- och hårvård, kläder – you name it. Jag är alldeles för lättövertalad – och alldeles för snabb att falla för min egen nyfikenhet. Att jobba med.

(Jag skriver det här på min sprillans nya iPad, som jag köpte för att jag VERKLIGEN ville ha den. Men det gjorde ändå ont i plånboken, fast jag satt av pengarna för att göra just detta. Och jag tänker att det är bra, att det gör lite ont någonstans. Det gör mig medveten och motverkar slentrianen.)

Skapande

”Jag är en skapande människa i ord, bild och tanke. Skapandet är lika naturligt som självklart, och jag är orädd inför det skapande arbetet.”

Just här, på det område som kanske är viktigast för mig, har jag faktiskt inte gjort så stor förflyttning. Skapandet är fortfarande undanträngt till tidsoaser i den stora strömmen av vardagsmåsten. Men samtidigt är ju allt det andra förutsättningsskapande för skapandet, som i ett femtonspel, där man måste flytta runt allting för att kunna flytta den rätta brickan just dit man vill ha den. Så jag tänker att nu är droskan framkörd, nu är det den här resan som kan starta. Vart den bär – det får vi se.

Efterreflektion

Det är bra att sätta mål. Det är bra att ge sig själv en riktning, tänka ut aktiviteter och sätt att ta sig fram. Sen är det inte alltid saker blir riktigt som man tänkt sig, men det som sker kan ändå ta en framåt.

Jag tror inte att alla mål är ”smarta” och mätbara, men man måste veta hur man vill ha det för att kunna hålla sig i rörelse. Momentum är livsviktigt, riktning är livsviktigt.

Vad vi än tar oss för i livet, kommer vi alltid att behöva parera för ”saker” i vår väg. Omvärlden, människor, förändringar, händelser. Visst ska vi planera – men också planera om. Stanna upp, ta ut kompassriktningen, korrigera kursen genom att dra bort och lägga till saker att göra. Och fundera på – är jag fortfarande på väg mot rätt mål?

Något jag tycker om är att se hur allt det ovanstående hänger ihop. Ja, jag har gett dem olika rubriker, men visst utgör de en helhet – det som är en win på ett område, ger oftast win också på andra.

Ett exempel: En av aktiviteterna jag bestämde mig för förra sommaren, sorterade jag in under Skapande: Jag skulle gå mer på bibliotek för att hitta inspiration m.m. När jag googlade för att se vilket som var mitt närmaste och största bibliotek (just då byggde man om Stadsbiblioteket), snubblade jag på en annons på Kulturbibliotekets webbplats om att leda språkcafé för nysvenskar. Så det har jag gjort nu i snart ett år, och det är definitivt en social aktivitet som berikar livet i väldigt hög grad.

På årets semester ska jag fundera mer på dessa mål. Vad kommer nu? Vad ska jag göra framåt? Det blir inte problemdrivet så mycket som förra gånger, för nu är problemet inte lika stort längre – nu handlar det mer om att förvalta utrymmet, livsrummet.

Jag kommer att tänka på Bastian Balthazar Bux, och gåvan han fick i Den oändliga historien: ”Gör vad du vill”.

Vad vill jag?

31 december 2022
av Jenny
Inga kommentarer

Årsreflektion 2022

Jag tog mig tiden igår, åtminstone en liten stund, att läsa en bit tillbaka i bloggtiden. Det är inte många inlägg, men tillräckligt för att bilda en tråd genom tiden – och jag blev glad för de texter som fanns där. För kontinuiteten och för möjligheten att påminnas om likheter och skillnader mellan det som är och det som varit. En tråd värd att spinna vidare på, så här kommer årets stump:

Vad kan sägas om året 2022?

Det inleddes av en hel massa ”mer av samma” som präglat de senaste åren. Jobb, jobb, jobb och jobb. Ständig kamp för att hinna, för att orka, för att räcka till – i jobbet. En ständig sorg över att inte orka räcka till för resten – för mig själv, för familjen, för livet. Hur kan man inte räcka till för sitt LIV? Det är ju det enda man har…?

Och sen, som en lavinartad ketchup-effekt, allt på en gång: Förändring. Jag tänker inte gå in på själva lavinen – den var vad laviner är; omtumlande, kaotisk, allt-uppslukande. Och så förvåningen när allt blir stilla och jag fortfarande står upp, har landat på fötterna…

Tacksamheten.

Resor

Det jag minns mest är förstås resorna. En kulinariskt fullproppad påsk i Milano, kristallklar badsommar i Kroatien och så kulturtantens höstlovsretreat i Lomma – vilket väl får sägas ha blivit en slags tradition nu när jag gjort den resan två gånger och redan ser fram emot nästa gång? Jo, det är en tradition. Jag bestämmer det.

Böcker och läsning

Jag är och förblir en stolt kulturtant, men det har varit lite si och så med orken till det kulturella detta år – inklusive läsandet. 24 böcker lästa, inklusive både kurslitteratur, diktsamlingar och fristående noveller som knappast borde vara egna ”böcker”.

Därtill magert med favoriter. Många av böckerna ovan har höga betyg från ”the community”, men jag känner inte att någon riktigt gjort avtryck. Jo, kanske Kerstin Ekmans Hunden, den var fin. Men de övriga, Augustprisvinnaren Detaljerna inkluderad, lämnade mig mest… oberörd. Ingen gjorde intryck nog att minnas idag. Jag får nog sluta mig till att det var jag som var den felande länken det här året, inte böckerna. Och imorgon är ett annat år. Då kommer nya böcker.

Musik

Musiken – jo, den fanns där. Musiken följer mig till jobbet, på promenader och Spotify listade 101 låtar i min ”wrap-up” för 2022, en ganska trevlig och i vanlig ordning väldigt blandad samling av pop, jazz, rock (som min äldste son, med starka åsikter i frågan, INTE skulle kalla rock), visor, chill-out och lite annat smått och gott.

Det mesta kan den hugade googla själv, men om någon till äventyrs blir nyfiken på den ukrainska sången, följ länken!

Jag kan inte låta bli att bli lite nöjd med bredden och de många nationaliteterna i musiken jag lyssnar på. Längre ner i listan finns polsk, tjeckisk, fransk, italiensk, isländsk, dansk och norsk musik – och säkert fler länder som jag inte kommer på just nu. Varför nöja sig med musik på svenska och engelska, när det finns så mycket mer att upptäcka därute?

Ord för 2023: Läkning – och tacksamhet

Jag skrev om tacksamhet, och den tar jag med mig in i det nya året. Tacksamhet är ett av de ledord jag väljer för året som kommer – förhoppningsvis inte bara för ett år, men som ett vägval från där jag står idag.

Det får bli två ord den här gången. Det andra ordet är läkning. Det är inte ett ord jag väljer, det har valts åt mig – av nödvändighet. Där har jag inget att säga till om, bara att inställa mig, ge det tid och låta det ske. I tacksamhet, amen.

En glad överraskning: Jag upptäcker att jag fått ett nytt sätt att se på tacksamhet. Tidigare har jag nog förknippat tacksamhet med en skuld, och därmed något att undvika så långt det är möjligt. Den som är satt i skuld är aldrig fri, och det och så. Men den här gången känner jag tacksamhet över att få vara i den tacksamhet jag känner, en glädje att få och kunna ge tillbaka – över möjligheten att ge tillbaka det som givits till mig. Vitt och brett, pay-it-forward till världen och vem som helst – glädjen i det, en tacksamhet i sig. En lärdom från året som gick, från lavinens år, 2022.

Målsättningar: En kompass att navigera med

Redan för ett år sedan började jag skissa på någon slags ”livsområden” (har ännu inte satt någon bra etikett på vad de ”är”) att sätta mål för och utveckla: Hälsa, ekonomi, kreativitet, relationer och arbete. Det skulle dröja ända tills i somras innan jag lyckades sätta några mål, men det gjorde jag, och jag tycker nog att de blev ganska bra:

HÄLSA: Jag mår bra i nuet och underhåller min hälsa för framtiden.
EKONOMI: Jag kan alltid köpa det jag vill ha, men jag vill inte ha det jag inte behöver.
KREATIVITET: Skapandet är en naturlig och självklar del av hur jag lever mitt liv. Det får ta plats och jag möter dess utmaningar utan prestationsångest eller andra rädslor.
RELATIONER: Jag har trygga och stabila relationer som syresätter livet och vardagen med glädje, närhet och förtroende.
ARBETE: Mitt arbete är utvecklande, kul och lönsamt, samt balanserar med övriga delar av livet utan att ta över.

Att bara ha satt upp dessa… vad-de-nu-är känns som att ha konkretiserat en slags ”mission statement” om vad det är jag vill och hur jag vill ha det. Jag behöver inte sätta nyårslöften om att gå ner X antal kilon i vikt till semestern, eller vad jag får/inte får äta eller att träna hur många gånger i veckan. Med målet att må bra i nuet och underhålla för framtiden vet jag redan vad jag behöver göra, och får rätt motivation för att göra det som behöver göras. Ett bra mål är en kompass. Den säger inte: ”gör så, annars är du dålig”. Den säger – dit ska du, för att det är där du vill vara. Och då finns det tusen vägar dit, men du vet vart du ska.

Imorgon börjar ett nytt år. Jag har inte ens nämnt världsläget, krig, inflation och energikris – men det är klart att dessa saker kastar skuggor över allas våra liv. Och ingen vet vad som händer – ens om 20 minuter. Men jag ser fram emot det nya året, förändringen jag vet att det bär med sig och kompassen jag har i min hand. Med tacksamhet, och intention att läka – och leva.

29 december 2022
av Jenny
Inga kommentarer

Årets adventskalender

Jag växte upp med Sveriges radios och SVT:s adventskalendrar, möjligen någon ytterligare med bilder, någon enstaka gång en chokladkalender – och EN gång en paketkalender som måste ha kostat en smärre (eller inte ens så liten) förmögenhet.

Att de vuxna skulle öppna luckor från första till tjugofjärde december var inget som någon tänkte på. Det fanns nog inte ens på kartan. Julkalendrar var en barngrej.

Numera fylls butiker och nätreklam med vuxenkalendrar i ständigt nya varianter. Det är lyxiga chokladkalendrar, lakritskalendrar, novellkalendrar, kulturkalendrar, tekalendrar, ostkalendrar, rabattkalendrar, sexleksakskalendrar, skönhetskalendrar och guvetinteallt… Jag är en sucker för mördande reklam, så visst började även jag fundera över hur jag skulle vilja räkna ner till jul och om jag inte möjligen ”var värd” någon fin kalender med överraskningar varje dag… Däremot är jag lite snål – i synnerhet i en period då julens fröjder ändå genererar en massa utgifter – så därmed blev det ingen köpekalender i år heller.

Jag funderade istället över vad adventstiden handlar om. Advent betyder väntan, fick jag lära mig i kyrkans barnkör – väntan på julafton då Jesusbarnet föddes i sin krubba i Betlehem. Och vad gör man medan man väntar?

Jag kom fram till att advent blir en fin tid att reflektera, och så gjorde jag en adventskalender som sträcker sig över hela december, med reflektionsfrågor om livet, året som gått och tiden som står för dörren. Var jag står och vart jag vill. Vad har hänt, vad händer nu – och sen då? Det var en bra grej. Varje morgon har jag slagit mig ned med en kopp kaffe, min kalender och en skrivbok, satt reservoarpennan mot pappret och låtit tankarna flöda kring dagens fråga. En liten andakt om livet, och hur jag vill att det ska levas. Hur väl jag lyckats med den saken det här året, och hur jag tänker att jag kan göra nästa år. Vad jag vill ändra på, vad jag vill fortsätta med.

Jag är noga, noga med att inte döma, skuldbelägga eller avkräva nya prestationer för det nya året – för vem vill gå in i ett nytt år som genast börjar kräva en massa saker av en? Nej, nyårslöften ska vara som presenter man ger sig själv under det nya året, så att livet ska bli gradvis lite mer som man vill ha det – därifrån man står, och med de medel och verktyg man har till hands.

Igår läste jag DN:s lista med årets 20 mest lästa artiklar. Jag har prenumererat på DN i flera år. Gissa hur många av de mest lästa artiklarna jag hade läst? 2. (Samt börjat på en tredje, men inte kommit mer än strax förbi ingressen.) Bedrövligt. DN:s mindre lästa artiklar ska vi nog inte ens tala om… Så – jag lovar mig själv att läsa min tidning oftare.

För övrigt kan jag varmt rekommendera nummer två på DN:s lista, Andrev Waldens reportage om arga gubbens hemlighet, som är bland det bästa jag läst i år – av det lilla jag nu läste, som sagt.

Det blir definitivt nya kalendrar i advent – jag gillade det här sättet att vänta in julen, och nu nyåret. Kanske rent av att nästa års choklad-etc-kalendrar lockar lite mindre, när jag istället ser fram emot att göra min egen adventsgrej. Men först – ett nytt år att reflektera över.