Himmel & Ord

Jo, det var ju den där semestern jag skulle skriva om förstås.

Det var mitt sjätte besök i Rovigno i Istrien, där makens släkt på svärfars sida bor. Men det var första gången jag verkligen gillade stället. Det jag gillar med det är att turisterna får plats (och tar plats, som turister plägar göra) – men hela stan kretsar inte kring turismen. Det är en riktig liten stad, med riktiga människor som har riktiga jobb – en vardag, med eller utan turisterna. Det är en sällsynt charm som jag hoppas att Rovigno håller hårt i.

Förra året var vi i Bibione i Italien – och jag avskydde det. Jag talar ännu mindre italienska än tyska (dvs väääldigt lite – det är ciao och grazie och buona sera och sånt där, sen är det stopp. Jag förstår en del – men för egen del är det kört), men jag älskar att höra det – nördigt nog är det ett av skälen till att jag gärna semestrar i Italien. Men i Bibione var tyska första språket, och italienska kom först på andra plats. Vart man kom blev vi tilltalade på tyska, och till och med när maken talade italienska envisades de med att svara på tyska. ”Men vi är inte tyskar!” utbrast maken vid ett tillfälle – på italienska. ”Det spelar ingen roll” svarade cykeluthyraren – på tyska. Hon hade givetvis missförstått honom, men ändå – det kändes lite talande. Nej, det spelade ingen roll att alla turister inte var tyskar, och det spelade ingen roll att några av oss gärna hade hört lite italienska omkring oss när vi nu åkt till Italien för att semestra.

I Rovigno talas två språk. Kroatiska är nationalspråket och italienska minoritetsspråket. Efter andra världskriget fick Italien avstå Istrien till dåvarande Jugoslavien, som krigsskadestånd. Svärfars familj var – som alla istrianer på den tiden – italienare, men blev plötsligt kroater, bara sådär. Idag är kroaterna i majoritet, men kulturen är väldigt blandad. De flesta familjer talar båda språken, oavsett vilka rötter de egentligen har.

Och det finns en kontrast mellan skönhet och fulhet där, som tilltalar mig. Jag har min fotomorgon varje år när vi är där, stiger upp i ottan och går ner till gamla stan för att fotografera. Den vackraste delen av stan – i synnerhet i morgonljus – är den på bilden högst upp i inlägget. Den har jag fotograferat många gånger, nästan så att jag inte har fler bilder att ta där. Och gamla stan är verkligen uråldrigt gammal – jag tror att Rovigno hade en ”gamla stan” långt innan Stockholm var mer än några hus på en åker.

Jag har för mig att någon sagt att stadsporten är 1000 år gammal. Fast jag har vägrat fotografera den, eftersom de envisas med att hänga en massa gräsliga reklambanderoller på den. Se där – kontrast! Skönhet och fulhet. Just det där exemplet är väl inte det som känns mest fascinerande eller lockande, men det finns där – överallt. Hand i hand. Det vackra och det fula.

Jag har alltid varit svag för gammalt, slitet – ibland rent av utslitet och vanvårdat. Jag tycker det är vackert. Fult är snarare det nya, grälla, opersonliga och massproducerade. Som reklamen över stadsporten. Som Sådan fulhet fotograferar jag inte. Bara den fulhet som har själ. Som gatsten, nedtrampade av tusen års fötter, vagnshjul, hästskor och numera bildäck. Högpolerade av slitage.

Och det här ödehuset. Vem bodde där? Vad skulle de här mossklädda väggarna berätta – om någon iddes lyssna? Jag skrev om ödetomter för ett tag sedan – och fick till min förvåning svar som sa att hon saknade ödetomter i Sverige, åtminstone i Stockholmstrakten. Så hade jag inte tänkt på saken. Mår själen bättre av en ödetomt i grannskapet? Tja – varför inte. Vi lever i en värld där allt är funktionellt, fullexploaterat och överutnyttjat. Tänk om det här och där fanns plats för en öde, övergiven, tom och tyst plats. Det är något särskilt med en öde byggnad – något annorlunda än det man möter i naturen.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kan du?

Hursomhelst. I år var jag i Rovigno för sjätte gången sedan 2003 – och för första gången lyckades jag känna mig relativt hemma där. Jag vet inte vad skillnaden var riktigt, egentligen var ju allt som det varit varje år, och vi semestrade lite grand enligt principen ”same procedure as last year”. Men jag tänker att det kanske säger något ändå – om att jag tenderar ta tid på mig, att släppa en ny plats inpå hjärtat? Och därifrån är väl parallellen ganska uppenbar, eller?

Men i år var det okej att stranden består av sten och är obekväm som satan att ligga på (och omöjligt för en arm kvinna med obefintligt balanssinne att ta sig i och bada utan att se ut som en komplett idiot). Det var okej att kaffet var kasst och personalen på sommarcaféet halvhjärtat nonchalant. (Företaget som driver caféet är egentligen en byggfirma, som ägnar somrarna åt att servera kaffe, öl och cevapcici vid stranden, istället för att bygga hus. Ägarens far jobbade på Volvo i Göteborg under några år på 80-talet – och talar fortfarande bra svenska, så det är han som berättat för oss hur de jobbar. Jag misstänker att den gruffiga nonchalansen kan hänföras till enkel ovana vid servicebranschen…!

I år kunde jag slappna av och strunta i allt det där. Jag hade semester, vad fan, spela roll. Kaffet kommer när det kommer. Eller så kommer det väl inte alls. Jag störde mig inte ens på att inte komma åt internet, gick pliktskyldigast till internetcaféet en gång, men hade egentligen ingenting att blogga om när jag väl var där. Inte som jag brukar. Någonstans antar jag att det är där den nuvarande bloggtorkan bottnar. I en ro jag fann under semestern, som jag inte finner på nätet – utan i det frånkopplade livet.

Jag säger  inte att jag tänker dra mig tillbaka från onlinelivet – för det är en del av mitt liv, en del jag gillar och har både nytta och nöje av. Men… i år fick två veckor utan uppkoppling mig att fundera, snarare än klättra på väggarna som jag gjort tidigare år. Och det gav mersmak.

Men mest av allt gav det… en slags frid. Sinnesfrid. Ro att tänka – och ro att inte tänka. Och det var skönt. Det var hemma – äntligen. Sjätte gången gillt.

Fördelen med att resa är att man lämnar allt det vanliga, invanda och slentrianmässiga. Nackdelen med att komma hem är att man genast faller in i dem igen. Jag ska hitta en balans – en bättre balans än jag haft förut. Nuff said.

Kanske är det en skillnad på denna semestern jämfört med tidigare – att jag ägnat dem i så stor utsträckning åt att fundera på saker jag vill förändra. Och sen, som sagt, kommer man hem igen, och hjulspåren ligger där de ligger. Många gånger är det inte ens jag som väljer att falla in i dem, valet görs åt mig – av… ”omständigheter”. Faktorer. Slump och gamla bananskal. Den här gången funderade jag inte så mycket. Och förändringarna verkar komma av sig själv, oombedda (men heller inte ovälkomna) och oanmälda.

Jag låter dem komma. Jag låter dem hållas och sköta sig själva. De verkar veta vad de gör – långt bättre än jag själv gör.

Jag ordnar min tideräkning mellan semestrar. Jag ser tillbaka på vad som hänt sedan förra semestern – och jag blickar framåt och funderar på hur livet kommer att se ut vid nästa semester. Det senaste året har jag åtskilliga gånger funderat över det som Pigge Werkelin en gång lär ha formulerat ”Ingen vet vad som händer om 20 minuter”. Det är en bra devis, som manar till att leva i nuet och prioritera de saker som verkligen betyder något. Det behöver inte vara en naturkatastrof, eller något som rent påtagligt gör ens dödlighet påmind, men saker händer. Saker som får din väg att svänga i nya riktningar. Det senaste året var det sådana händelser – i mitt liv, i människors liv som jag bryr mig om och som påverkar mig också – som präglar mina backspegelstankar.

Men vad ska bli nästa års tema? Vad kommer jag att tänka på om ett år, tankar som varit den röda tråd som lett mig dit jag står då? Blir det den nya skrivarkarriären…? Eller hur jag förlorat mig i de tyska oregelbundna verbens förlovade land? Hemlängtan? Planer? Studier?

Jag vet inte. Men jag ser fram emot en sjunde resa till Rovigno – och hoppas att vägen inte svänger av längre än att jag är där nästa år igen. Och fotograferar morgonsol mot gamla stan, fiskebåtar och klippvikar.