Himmel & Ord

Så är den alltså här: Dag 1 av 100. Mina sista dagar som bloggare? Kanske. Det vore inte det värsta som kunde hända. En god vän sa för flera år sedan att han hade haft några kreativa år, men att nu var de över och det var gott så. Jag förstod inte. Vadå ”över”? Idag förstår jag – åtminstone på något plan. Jag hoppas att kreativiteten ska ha en plats i livet även framöver, men jag förstår också att världen inte går under om jag måste prioritera ner den ett tag.

(Jag vet, jag blir själv förvånad över mina ord. Men där står jag idag. Uppenbarligen.)

Hur som helst – Blogg 100, nu kör vi alltså. Jag hade tänkt inleda med en text om varför jag vill göra det här, vad det är med bloggandet som jag saknar och vill försöka hitta tillbaka till. Men jag insåg att jag redan skrivit – och du har redan läst – den texten flera gånger om redan. Du vet den där om att jag inte ger ett vitten för sociala medier och content och min ”relevans som varumärke” och allt sådant trams; den där jag förklarar att jag skriver för min egen skull, för processen att skriva och förhålla mig till mina egna tankar. Att det händer något i mig när jag tar mig tid att processa tankar, reflektera djupare än jag hinner när jag ständigt är på språng, och att jag tycker om när det där händer. Den texten. Jag väljer att bespara dig ännu en repris, har du läst här tidigare har du hört den förut.

Blogg 100 inleds idag för att det är den 1 mars och det brukar börja då. Men i min värld är det ett trevligt sammanträffande att även den kristna fastan inleds idag. Jag är ingen churchgoer, men jag värderar min andliga dimension och bekymrar mig över vad sekulariseringen gör med oss människor. Jag har ingenting emot att kyrkornas roll (och framförallt inflytande) tonas ner, där hejar jag på utvecklingen lika mycket som någon annan. Men jag tror att människor utan andlighet utvecklar en skevhet som vi inte riktigt kan hantera. 

Och just fastan är något jag experimenterat med ibland – flera gånger i bloggsammanhang. Principen att avstå konsumtion eller slentrian för att skapa utrymme för något annat, för det andliga, tilltalar mig. Därför tycker jag om att blogg100 startar samma dag som fastan inleds. 

Jag kommer att behöva avstå saker för att kunna delta i utmaningen. Jag är ännu inte riktigt klar över hur jag ska göra. Min plan är att fokusera på dagarna, inte inläggen. Det kommer inte att bli 100 inlägg under den här perioden – så mycket är jag redan säker på. Jag har inte tillräckligt att avstå för att det ska rymmas. Jag skulle i så fall behöva avstå mina studier, och det är jag inte beredd att göra. Men okej. Jag är med – med det jag har. 100 dagar då bloggen får liv igen, en plats i livet. Men om det blir 20 inlägg eller 50 eller 70 under mina 100 dagar? Det har jag faktiskt ingen aning om. Vi får se.

Sitter på ett café jag TROR var det första jag fikade på i Hamburg, åtminstone ett av de första jag lade märke till och tänkte ”dit kommer jag säkert att gå, ofta ofta”. Det är en ritual; jag har gått från en fika med bästa väninnan här i stan, på fiket som alltid kommer att vara vårt, genom Isemarkt som är Europas längsta gatumarknad och min marknad. På marknaden köpte jag några bitar ost i vagnen där jag alltid köper ost, några oliver och fyllda paprikor i vagnen där jag alltid köpt dem. Jag dukar dem till frukost vid ett fönsterbord på caféet, struntar högaktningsfullt i om man ”får” göra så eller inte.

Det är sista dagen på en semester som varit väldigt mycket ”sista” allting. Sista gången i Hamburg som jag i någon mån hör hit, som staden verkligen är ”min”. Sista gången jag besöker staden utan att vara helt och hållet turist, sista skälvande dagen av den tid vi kallade ”bubblan”.

Det är bitterljuvt. Och så oerhört mycket mer känslosamt än jag hade räknat med.

Gud vad jag behövde den där bubblan.
Gud vad jag behövde den här semestern.

Tårarna väller fram gång efter annan, av ingen särskild anledning alls, förutom den överväldigande floden av känslor, minnen och nostalgi som ryms i avskedet till en stad – och en tid – som betytt så mycket. Barnen då de var små. Tid och utrymme för mig själv att läka. Äventyret vi gjorde som familj, att lära känna en ny stad, ett nytt land, en ny kultur, ett nytt sätt att leva och vara. Allt har vi inte tagit med oss, långt ifrån. Vi har inte ”blivit tyska”. Men efter många år utomlands har vi en annan bild, och lättare att ifrågasätta. Jag tror det. Jag hoppas det. 

Fast alldeles säker kan jag inte vara. Bakom mig har jag ett drygt år då jag förvisso nått ett viktigt personligt mål jag föresatt mig, men i ljuset av vad det kostat mig vet jag faktiskt inte. Värt? Tja, som ritualhandling har det fyllt sitt syfte. Det hade jag inte velat – troligen inte heller kunnat – vara utan. Men nu? Fortsätta så? Business as usual? Nej tack.

Så, det är en brytningstid igen. För att maken flyttar hem, familjen återförenas. Men också för mig själv. För att jag nått något jag strävat efter i sju år. Det är mer en avbockad todo än en trofé att ställa fram och putsa på, men det är en viktig bock. Vad som kommer nu vet jag inte riktigt. Men det måste bli något annat än det varit. För det gamla projektet är jag faktiskt klar med. Abgehackt, som tysken sa. 

Jag brukar alltid prata om att inte glömma plusfaktorerna, när det handlar om att någon ”har för mycket” och måste ”skruva ner tempot”. Man kan inte bara dra ifrån och tro att energin ska räcka längre då. För vad är det vi skär bort när tiden och orken inte räcker? Oftast våra plusfaktorer. ”Onödiga” glädjekällor som vi plötsligt inte tycker att vi har tid med. Men när man tar bort sina plusfaktorer blir det som en oavsiktlig dubbel negation; som att ta ett steg framåt och två tillbaka. Du tror att du ska vinna tid och energi på att ta bort dem, men det du vinner i tid förlorar du i energi. 

Jag brukar alltid prata om det här. Förmana och stundtals lite lagom milt banna vänner och bekanta som pratar om måsten och tidsvinster, och verkar glömma bort plussidan av ekvationen. Strunta i om folk tycker jag är en förnumstig jävel som tjatar om det där, för jag tycker att det är viktigt, att det är det som skiljer en blek tillvaro från ett liv.

Jag brukar alltid prata om det där, men jag blir allt mer varse att prat inte alltid garanterar att man lever som man lär. Hur lätt det är att slinta, tappa greppet, åka med i något man inte tycker sig ha kontroll över och göra precis det där. 

”Jag hinner inte vara kreativ. Jag har inte tid för fotograferande. Inget utrymme att läsa böcker, reflektera, skriva brev, upptäcka min omgivning, strosa, promenera, meditera, rita, betrakta. Jag har gjort min prioritering. Det är mitt val. Jag får leva med det och ta konsekvenserna.”

Och sen står man plötsligt där med måstena virvlande omkring sig i ett energilöst vakuum där man inte längre kommer ihåg vem man är och vad man står för, för den man är finns i allt det där man valde bort. I de onödiga glädjorna, i valen man gör – inte i det man väljer bort. I plusfaktorerna, de som ger något tillbaka.

Jag lade ihop årets musiklista för några dagar sedan. Det är lite för tidigt, jag brukar göra det först till jul, i samma veva som Spotify släpper sin årskavalkad. Jag gillar det. Gillar att definiera, eller kanske snarare berätta året genom musiken jag upptäckt och lyssnat på. Soundtrack of the year. Men i år gav ritualen mig en djup rynka i pannan, en besvikelse och en oro. Listan blev nämligen påtagligt mager, och består av en oroväckande stor andel gammal skåpmat. Och samtidigt känns det som att tja, det är ett rättvist soundtrack – hur eländigt det än verkar. Det här var den sortens år. Ett magert år fyllt av idel dubbla negationer.

Jag brukar alltid prata om att inte glömma plusfaktorerna, men när det kom till kritan var jag inte själv något vidare på att komma ihåg dem. Jag tänkte att de får komma tillbaka sedan, när jag har tid igen, men det var fel. De kommer inte på beställning, kan inte avbokas och skjutas upp som mötesförfrågningar i en Outlook-kalender. De har kort hållbarhet, och brist leder till omedelbara – om än subtila – symptom. Håglöshet, leda och orkeslöshet. Tid som förslösas utan att lämna några spår någonstans. 

Va? Läggdags redan? Vart tog dagen vägen? Helgen? Livet…?

Jag brukar alltid prata om det där, men det räcker det inte att snacka. Det måste bli verkstad också. Det har gått si och så med det. Ack, den ironin… 

Jag vet inte riktigt hur jag ska få in mina plusfaktorer i livet igen, eller vilka det är som ska få rum först. Det enda jag vet är att de måste rymmas, om livet ska kännas som något mer än en blek tillvaro med ett magert och mediokert soundtrack.