Det är något visst med fönsterbord, även mot den mest folktomma småstadsgata. Stillheten inombords, rörelsen utanför. Och filtret mellan dem: mina tankar och skrivmaskinen jag fångar dem med.
Det är betydligt sämre beställt med tid och chanser att sitta vid caféfönster och reflektera sedan jag lämnade Tyskland. Jag prioriterar det så mycket jag kan, men Sverige är annorlunda. Jag upplevde det starkare när jag precis flyttat hem från Tyskland – att tyskarna har lättare att koppla av i nuet än svenskar. Svenskar är alltid på väg någonstans, aldrig bara här och nu. Jag är likadan, men saknar det där ibland. Förmågan att bara vara.
(Framför allt hade jag lättare att hitta och prioritera min tid när jag var där; när jag fritt disponerade all min tid, bodde centralt och bara pluggade heltid. A whole different ballgame.)
Men här sitter jag idag. Efter gårdagens långa texturladdning – som för övrigt tog hela dagen att skriva och redigera – känns det ganska lagom att bara sitta vid ett fönster och titta på folk. En man går förbi med en Grand Danois, stor som en liten häst. Tunnelseende cyklister stressande till jobbet (klockan är över nio, de är troligen försenade). En annan man med en skotsk terrier. En dam med en hund av okänd ras som hittar något lika okänt och smaskar i sig från gatan, medan damen ser sig om som för att orientera sig. Ett par med ett bylte i famnen, ett bylte som kanske, kanske inte innehåller ett barn. Skator, duvor och småfåglar. Fönstershoppare. En ensam pensionär möter ett par han känner, alla tre stannar upp och börjar prata, länge och väl.En ung kvinna som ser glad ut och pratar med sig själv. (Jag kan inte se att hon har något headset i örat.)
Jag ringer ett samtal, försöker få tag på en rapport jag skrivit, och som jag föreslagit för en kurskamrat att hen kan skriva nästa kursinlämning om. Bläddrar i boken jag borde ha läst tills idag men inte ens kommit halvvägs i. Den har redan gett mig massor av uppslag till hur vi kan utveckla våra arbetssätt på jobbet. Måste bara hitta tid att koka ner det där till något konkret och användbart – har lärt mig den hårda vägen att jag är rätt ensam om att gå igång på abstrakta koncept…!
Men det går trögt med produktiviteten. Fönstret lockar mer. Stunden.
Snart ska jag resa mig, gå några ärenden innan jag åker ut till universitetet för att äta lunch med en kurskamrat innan seminarier och föreläsningar börjar – schemalagda aktiviteter 13-19.
Men just nu sitter jag här. Bakåtlutad.
