20 mars 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Blogg100, dag 20: Mental mjölksyra

Det är som en pendelrörelse, beslutet att plugga halvfart utöver heltidsjobb. Eller motivationen för det där beslutet, rättare sagt.

Det är inte så att jag ändrar mig egentligen, jag vet varför jag gör det jag gör och jag står fast vid det jag bestämt mig för. Men herregud vad jag önskar mig tid att bara kunna få vara lat ibland… Slippa ha dåligt samvete för helger då jag bara inte orkar läsa en rad, slippa ha framförhållning och kalkylera med hur mycket tid jag har/kommer att ha fram till det ena eller andra seminariet, hur långt jag måste ha hunnit jobba i varje vecka för att ligga i fas med deadline. Ha råd att vara lite slarvig med min tid.

En pendelrörelse, som sagt. Ibland har jag flow och det går hur bra som helst – ibland… Jag har aldrig sprungit ett maratonlopp (ärligt talat aldrig sprungit längre än 5 km), men jag föreställer mig att det här är lite som kampen mot mjölksyran under ett maraton. Man kommer in i en andra andning och tröttheten/mjölksyran försvinner, ger en utrymme att andas, leva och till och med flyga fram.

Och sen slår den till igen, när man minst anar det och inte har något att sätta emot. Mjölksyran. Tröttheten.

Just nu är en sån period, när jag känner hur jag går på batteriångor och ren vilja. Jag har en halv inlämningsuppgift och en uppsats kvar att skriva, sen är det sommarlov. 74 dagar. Bit ihop nu. Kör. Lite till. Inte ge upp nu. Inte när du kommit så här långt. Lite till kan du. Lite till.

10 mars 2017
av Jenny
3 kommentarer

Blogg100, dag 10: Most bang for my bucks

En gång när jag var barn, kanske en 8-9 år, fick jag lite pengar och ett uppdrag att cykla in till byn – vi kan för enkelhetens skull kalla den Bonnhåla, population: ca 800, om man räknar med alla kringliggande gårdar – för att handla något. I dealen ingick ett visst budgetöverskott, vilket jag skulle få använda till att köpa godis eftersom det var lördag.

Några timmar senare var mina föräldrar troligtvis i upplösningstillstånd eftersom deras enfödda dotter tycktes uppslukad av jorden. Det var hon nu inte, men väl uppslukad av en omöjlig beslutssituation. Inköpslistan var avbockad, inga problem där – men sen var det ju det där godiset till mig själv. Så där stod jag; matkorgen klar, pengarna i handen, gotthyllan framför mig. Ta vad du vill.

Grejen var att det hade blivit en ganska stor peng över – idag som vuxen vet jag att det lätt blir så, eftersom man inte vet exakt vad allt kostar och måste ha lite marginal. Men den gången uppstod ju problemet: Hur mycket får jag köpa för? Får jag köpa godis för alltihop? Jag hade kanske 30 kronor över, det var inte lite godispengar på 80-talet. Det var ju trots allt lördag, och skulle väl vara Razzel eller Nöjesmassakern eller något annat trevligt underhållningsprogram – jag kanske borde köpa till en gemensam godisskål? En twistpåse kanske? Fast den var ju hiskligt dyr – jämfört med barngodispåsarna, men mamma och pappa gillade väl inte skumsockerbitar och tablettaskar precis…

Sådär höll jag på. Tanten i kassan försökte hjälpa till ett par gånger, men då blev jag ju verkligt skräckslagen så det funkade inget vidare, och hon lade ner försöken.

Jag minns faktiskt inte om jag faktiskt kom till ett beslut till sist, eller om mina föräldrar tog bilen och kom på skallgångsjakt efter sin förlorade dotter. Men på något sätt löste sig ju historien, för annars skulle jag väl ha stått där än.

Jag tänker på det här, en liten lustig barndomshistoria med en god portion självironi, och inser att jag är precis likadan idag. Idag är godishyllan utbytt mot en lång lista med roliga, spännande och intressanta saker jag vill göra, och pengarna mot dygnets 24 timmar och budgetramverket som säger att det är en bra grej om jag hinner sova någon liten stund då och då. Men principen är densamma. Det finns så mycket, och jag vill ha allt – hur ska jag kunna veta om det här eller det där är roligast, bäst eller mest intressant/lärorikt/utvecklande/whatever? Hur ska jag kunna välja?

Är jag lite elak mot mig själv tänker jag att jag var smartare när jag var liten, för jag räknade överslag som en miniräknare på speed den gången, utvärderade alternativ på alternativ, räknade, räknade, räknade. Most bang for my bucks, kunde jag ha sagt, om jag känt till uttrycket. Idag när jag är vuxen och ska föreställa klokare än då, tenderar jag övertrassera energikontot både titt som tätt, just på grund av den här oförmågan att VÄLJA. Jag vill så mycket, nog måste jag kunna göra alltihop, om jag bara pusslar lite…?

Jag tror fortfarande att jag ska kunna hitta någon formel som gör att allt jag vill göra går ihop, skapar magiska synergier som maximerar energibudgeten och verkligen ger most bang for my bucks. Men ibland vet jag inte…

09 mars 2017
av Jenny
4 kommentarer

Blogg100, dag 9: Metareflektion, konsultifiering och vikten av att göra ingenting

Det blev två dagar utan inlägg; en var planerad, den andra ”bara blev”. De första dagarna av utmaningen var jag ju faktiskt ledig – visserligen för att gå i skola, men ändå. En skoldag rymmer tveklöst mer utrymme än en arbetsdag. Samtidigt behövs tid för att stanna upp och bara tänka. Idag – en dag som är bräddfylld av möten och krishantering – har jag smugit undan en stund på lunchen, på lunchdejt med mig själv. Då har jag tid att tänka – och att skriva, händelsevis.

En kurskamrat och jag skrattade åt det där med att tid för reflektion kommit att bli på modet i många organisationer idag. Och det är ju bra, men det vi skrattade åt var att det inte är helt ovanligt att den där reflektionen, i effektiviseringens namn, genomförs med en slags ”okej, då tar vi tio minuters reflektion – sätt igång”-förtecken. Och det är ju stor humor, kanske särskilt för mig som är så beroende av ständig/kontinuerlig reflektion som jag är. Men det är svårt att förklara vad den sortens reflektion egentligen är – att det är själva reflekterandet som ”görande” som har en katalyserande effekt, snarare än att man vänder och vrider på själva sakfrågan i något tänkt reflekterande syfte.

Jag tror att det där hänger ihop med hur vi konsultifierar kunskap och lärdomar – vi hade det temat uppe under en tidigare kurs, men jag minns inte vad det kallades. Men idag finns överallt konsulter som säljer in förenklade idéer i ”receptform” till oss. Fast konsulterna säljer givetvis inte in dem som förenklinga, gud nej. Nej de säljer snarare in det som forskningsbaserat, och viftar med något universitet eller forskning som legitimitetsstämpel. Och det finns säkert forskning i botten, men forskning är i regel för komplex, för många ”om och men”, för att vara säljbara. ”Konsultifieringen” jag tänker mig är själva nedkokandet till lättsmälta munsbitar, en modell och några konsulttimmar, bam-wham, klart att fakturera.

Men en förenkling är en förenkling; den stjäl detaljer och nyanser – som en lågupplöst bild i jämförelse med en högupplöst. De grova dragen är desamma, men nyanserna är borta. Då tror jag att man lätt hamnar i resultatet: ”Okej, nu ska vi reflektera. Ta tio minuter och sätt igång!”

När jag gick en skrivkurs för många, många år sedan, betonade ena kursledaren vikten av att ”bara ligga på soffan” och göra ingenting mer än ligga på soffan. Titta i taket, ha lite tråkigt. Låta tankarna roa sig själva en stund. DET är reflektion för mig. Vad mina tankar än under den stunden väljer att leka med, röra sig kring, reflektera om, så är det ATT jag låter dem hållas som utgör reflektionen. Görandet. Tillåtandet. Släppandet av kontroll. Varandet utan att nödvändigtvis agera på det jag har omkring mig.

Men det är ett svårsålt koncept. ”Vafalls?! Låta tid bara gå? Utan att följa upp resultat och effekt? Kommer aldrig på fråga!” Men jag fortsätter smyga undan på mina reflektionsluncher, och låter tankarna flyga bäst de vill. Man vet aldrig var de hamnar, men de hamnar alltid någonstans. Och det är gott så.

06 mars 2017
av Jenny
2 kommentarer

Blogg100, dag 6: Vi är ett, och vi får vad vi mäter

Innan du läser dagens inlägg: Läs Bob Hanssons debattinlägg om utbrändhet som samhällsproblem. Bara gör det. Se det som en ouvertyr.

***

Jag såg det redan i december. Ett välbekant ansikte som fått en skrämmande, askgrå skuggning som aldrig funnits där förut; ögon som förlorat ljus och glimt och liv; en kropp som allt mer påminde om en vissnad blomma, slokande och hopkrympt. En person som tappat bort sig själv. Jag såg och jag visste så väl vad det betydde, men jag sa ingenting. Vad skulle jag ha sagt? Jag intalade mig att jag inte kunde göra något. Att det inte fanns något jag kunde säga som skulle göra någon skillnad.

När jag försöker beskriva vad jag upplevde i det där mötet, tänker jag på Michael Endes bok Den oändliga historien. Den är en av de bästa och vackraste böcker jag läst; en barnbok som håller för vilken vuxen omläsning som helst. Den handlar om hur ett grått, tyst och smygande Intet förtär världen Fantasien. Den handlar om att växa upp, förstår mitt vuxna jag. Om att bli vuxen och glömma bort sina fantasier och drömmar, och istället navigera en tillvaro av måsten, krav och oro.

Bob Hanssons text får mig att dra djupt efter andan eftersom jag inser att där Ende beskrev en människas Fantasien på väg att förintas av ett grått absorberande Intet, beskriver Hansson precis samma sak – men ur ett samhällsperspektiv.

Jag skulle ha sagt något. Jag vet inte vad, eller hur, eller vad det skulle ha kunnat leda till. Men det spelar ingen roll. Jag skulle ha sagt något. Vad som helst. Visat att jag såg, och fattade.

Vi väljer, som kollektiv och som samhälle, att inte se. Vi väljer att intala oss: Det finns inget jag kan göra. Det finns inget jag kan säga. Det händer inte mig. Det rör inte mig. Men det är inte sant. Det rör oss alla. För innerst inne vet vi mycket väl att det inte handlar om några svaga individer som gjort något fel för att bli sjuka, och att alla starka, rationella individer går säkra, ”har koll”, ”jobbar proaktivt”, ”äger sin kalender” och allt vad det heter. Prestationssamhället är en struktur, lika mycket som patriarkatet eller något annat. En struktur kan inte övervinnas av någon individ, stark eller svag. Strukturen måste förändras av det kollektiv som lever i den – och för det krävs vakenhet och medvetande. Sjukdomsinsikt, som Bob Hansson kallar det.

För några veckor sedan fick jag lära mig uttrycket ”du får vad du mäter” av en klok kollega som inspirerar mig mycket. Känn på den en stund, och fundera på vad vårt samhälle mäter, och vad det innebär. Vad räknas idag? Vilka är vår tids hjältar? Vad tror vi på? Vad mäter vi?

Jag skulle ha sagt något. Men jag var tyst. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda dig. Förlåt mig. Jag skäms så för det. Även om jag kanske inte kunnat göra mer än en liten, liten skillnad för dig – så skulle jag åtminstone inte ha bidragit till att fortsätta normalisera att vårt samhälle bryter ner människor.

Och det spelar egentligen ingen roll om det är du eller jag som drabbas, det är ett lotteri. Du är jag. Jag har varit du. Vi är ett samhälle, och vi bygger gemensamt strukturerna omkring oss.

Vi är ett, och vi får vad vi mäter.

05 mars 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Blogg100, dag 5: Backseat blogging om ljus och mörker

På hemväg från Småland, på isiga vägar genom nakna, mörka skogar, gårdar som susar förbi och ändlöst ringlande strömmar av röda baklysen över asfalten. Mörkret faller och det blir allt svårare att urskilja gårdarna och landskapen utanför – men det är trots allt senare än mörkret fallit de senaste månaderna, så något har trots allt hänt. Spring is coming.

Jag tror att jag längtar vår och sommar lika mycket som någon annan, men jag kom faktiskt på mig själv med att sakna de mörka morgnarna för någon vecka sedan. Jag åker tidigt till jobbet, och hinner ibland starta dagen med att reflektera eller planera veckan över en kopp kaffe vid ett fönsterbord på ett café nära jobbet. Då har det varit en särskild charm med mörkret utanför. Mörkret väcker en annan slags tankar än ljuset, och om man alltid sover bort (eller förbannar) mörkret blir de tankarna aldrig tänkta. Jag tror att vi behöver dem.

Jag tror att vi är lite rädda för mörkret, på ett annat sätt när vi är vuxna och har slutat tro på monster under sängen, men ändå. Vi gömmer oss i ljuset, och låtsas inte om mörkret. Jag hörde ett program på radion, för ganska länge sedan: Det handlade om ljusföroreningar som är följden av hur människor lyser upp världen omkring sig, och om hur det påverkar mörkerlevande djurarter. Ljus som förorening. För oss är ljuset alltid det goda, en arketyp som går igen i varje kultur jag kan komma på. Mörker är ont och okänt, ljuset det goda som jagar mörkret på flykten. Men ljuset förorenar mörkret med vår rädsla.

Och jag tror att vi behöver båda delarna, ljuset och mörkret, för att bli hela.