20 september 2011
av Jenny
2 kommentarer

Recension: Barfota änglar av Linnea Willén

Alltså… Detta med baksidestexter på böcker. Det här är vad som står på baksidan av Linnea Willéns bok Barfota änglar:

20-åriga Linnea och 18-åriga Emma står inte ut med livet i Sverige så de bestämmer sig rymma och hitta en bättre tillvaro någon annanstans. De lämnar en lapp i lägenheten i Tomelilla där det står att de åkt frivilligt och att de inte vill bli eftersökta. De har hört att värdinnejobb på klubbar i Tokyo är välbetalda och spännande och med sina sista pengar tar de sig hela vägen dit. Verkligenheten blir inte alls som de tänkt sig. Bakom de neonglimrande fasaderna finns en värld av beräknande svek, utnyttjande, sprit och droger. Men Linnea och Emma har varandra, och tillsammans kämpar de för att överleva i den onda spiral som drar dem längre och längre ner i destruktiviteten.

Boken blev, mer eller mindre slumpmässigt, nominerad i en bokcirkel jag är med i. Ingen visste mer om boken än baksidestexten och jag blev själv inte särskilt berörd av den där texten, men eftersom jag varit i Japan som student, tyckte jag att det kunde vara intressant att läsa en bok som utspelades där. Jag såg framför mig en bok om två naiva tonårstjejer som möter en kall verklighet i Tokyos nattliv, att de skulle bli lurade, utnyttjade och råka illa ut DÄR.

Råkar illa ut på plats i Japan gör de naturligtvis också, men det är ändå inte det boken handlar om. Boken handlar om den destruktivitet de hade med sig redan när de kom, den handlar om Linnea, om livet Före Japan, I Japan och Efter Japan. Jag blev förvånad medan jag läste, förvånad över hur den här tunna lilla boken (116 sidor) kunde rymma en sådan avgrund, en människas allra svartaste verklighet. Men det är ju kanske bara en parallell till livet självt – till hur ingenting syns utanpå, vad en människa bär på och har att berätta om.

Boken är en sann berättelse. Linnea Willén är författaren, men också huvudpersonen i boken. Jag tycker att den är oerhört väl skriven – just under de förutsättningarna. Jag såg på någon av nätbokhandlarna en recensent som kritiserade att boken ”hoppar” mellan händelser – personligen tycker jag att det är berättelsens styrka, att den väver samman de tre tiderna i Linnéas liv, så att vi bit för bit förstår mer om bakgrund och sammanhang.

Det är flera veckor sedan jag läste boken, jag läste den i bilen på väg mot Italien – första boken jag läste på semestern. Jag vet att jag tänkte flera gånger medan jag läste att det är synd och skam att en så viktig och i grunden väl berättad historia inte kunnat få en bättre lektör. Det är väl lite fult av mig att skriva det här nu – för jag kommer inte ihåg exakt och kan exemplifiera vad det var jag tänkte på. Jag minns bara att den tanken återkom under läsningen. Att jag snubblade på saker i texten som jag tyckte borde ha kunnat rensas bort, med enkla medel. Språkfel säkert, men jag vet också att det var en lektör jag önskade mig – inte bara en korrekturläsare…

Men okej. Jag släpper det där – jag ska inte argumentera för något jag inte längre minns. Boken är ändå mycket läsvärd, berörande, viktig, väl berättad, fängslande… På sitt eget sätt också vacker. Och skrämmande. Oerhört skrämmande.

Läs den.

19 september 2011
av Jenny
Inga kommentarer

Höst och halvtid

Jag rotade bland scrap-pappren i helgen, och ut föll ett dagisfoto från svenska dagiset. Taget kanske någon gång 2009. Leende, soliga barn, som skrattar och leker i en värld som då var den enda de visste om. Idag skrattar de och ler i en annan världs solsken, fortfarande glada, med nya kompisar och lärare, ny trygghet. Men ändå… Tillvarons flyktighet kom över mig där jag stod och såg på det där fotot.

Detta att inte riktigt veta vad som är hemma, att inte riktigt ha någonstans dit man helhjärtat längtar – hem. Vissa saker är bra här. Andra saker var bättre där vi var. Det finns saker jag blir galen på här, som får mig att muttra och fräsa och längta… Ja, ”tillbaka”. Men i samma stund som jag tänker det där ordet – ”tillbaka” – slår rädslan och oron till i maggropen. Allt var inte västanbris och körsbärsblom och vajande blågula flaggor. Somligt var svart och ont, somligt var svek och vilsenhet.

Hinner tillräckligt mycket vatten flyta under broarna för att tvätta bort det svarta? Hinner såren sköljas rena och läka? Tre år är lång tid – och kort. Halvtid nu, nästan exakt. Eonen, den oändliga tidsrymden vi skulle tillbringa i vår ”bubbla”, har fått en slutpunkt. Och jag vet inte om jag ska längta efter eller rädas den.

Allt detta blandas i en slags rotlöshet, som gör att ett dagisfoto från 2009 får den där flyktigheten att svindla inom mig. Det är två år sedan. Då visste vi inte ens – att vi skulle flytta hit. Om två år – var är vi då? Hur ser livet ut då? Det vet vi inte heller.

Sådant vet ingen, någonsin. Men just där och då, med dagisfotot i handen, blev det så… påtagligt.

Jag sitter med kofta och tekopp, det var en solig dag idag – men kall, och kvällen än kallare. Kanske är det bara höstens vemodiga tankar om död och bortvissnande som tränger sig på där trötthet och studiestress lämnar glipor i vardagsskalet? Ja. Så är det säkert.

18 september 2011
av Jenny
1 kommentar

Vad var det som hände…?

Hoppsan. Det blev tyst i bloggen, efter den relativa livligheten förra veckan. Vad var det som hände? Slog blixten ner? Dog jag? Blev El Maco bortrövad och krävd astronomisk lösen för? Nej. Ingetdera faktiskt – även om El Maco sett kryare dagar, men mer om det någon annan gång.

Det som hände var min kurs. Eller kurserna, rättare sagt.

Först blev jag uppskrämd av att den ena delkursen krävde att vi skulle ut på stan och ”observera” användare av något väl valt interaktivt system. Nej, inte webbsidor – vilket kanske varit logiskt i och med att det är webb vi ska lära oss, men nej det skulle vara biljettautomater, kaffeautomater osv. Och i mitt fall alltså tyska användare som skulle observeras. Huga!

Nåja. När jag väl lyckats svälja nerverna pallrade jag mig ut och lyckades gör rätt intressanta observerationer vid en närbelägen U-bahnstation utan att göra bort mig språkligt. Många av användarna tittade jag bara på hur de gjorde och vad som krånglade sig för dem osv. Några bytte jag några ord med – men tingens tillstånd är ju nu sådan att människor vid en biljettstation är på väg någonstans – och inte så sugna på långrandiga samtal med obskyra observatörer som talar rätt knackig tyska dessutom.

Och sen skulles det skrivas rapport – en del av uppgiften som jag däremot haft betydligt mindre ångest för, go figure…

Parallellt med detta hade vi, i den andra delkursen (digital grafik) i uppgift att frilägga och skapa bilder med särskilda stämningar och attribut. Man tager ett styck tomt, intetsägande pixellandskap, byter himmel och generellt färgschema, samt monterar in ett antal digitala rekvisita (allt material tillhandahållet av institutionen). Undervisningen kring friläggning i Photoshop, måste jag säga, har varit rätt sparsam. Verktygsgenomgång i princip, men inget konkret. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag gått Moderskeppet/Högskolan i Jönköpings kurs i bildbehandling – och att Moderskeppets sajt är en sån guldgruva av guider, tips och lärfilmer. Tack, tack, tack och lov!

Jag vet inte hur många timmar jag lade på den första av de där bilderna som skulle in. Bilden skulle göras hotfull och skrämmande, och grundmiljön var en solig sommaräng. Att lägga in en åskvädershimmel i den miljön var ingen lek – hur noga jag än försökte vara vid friläggningen kom solhimlen med i form av en tunn ljusblå aura kring varenda kvist. (Du tror kanske inte att sånt syns, men det gör det – MYCKET!) Och likadant på varenda detalj jag måste lägga in – färgskemat i åskmiljön skilde sig helt enkelt så mycket från originalbilderna, att det blev ett hästgöra att trolla bort det!

Och jag tror att jag slösade mycket tid på att försöka hitta Det Rätta Sättet att frilägga, det sätt som skulle göra att man undvek den där auran. Sanningen verkar vara att det inte finns några bra automatversioner – att få bort sådant är handgöra och tar tid. Säkert mindre tid för ett proffs än för mig – och garanterat mindre tid för någon som inte photoshoppar med hjälp av en trött macbooks inbyggda styrplatta… (Jag ska få köpa en begagnad Wacomboard av en god vän när jag åker till Sverige nästa gång, så den lilla detaljen ska vara avhjälpt inom några veckor, åtminstone!)

Men summan av kardemumman är att jag suttit från morgon till eftermiddag, hämtat barn, lagat mat, nattat – och satt mig igen, till sena natten. Och detta i princip bara för att bara få ihop det där till något inlämningsbart. Så himla BRA blev det inte – särskilt inte bildkompositionen, som var det vi egentligen skulle öva på, men jag var så fokuserad på friläggning och montage att det kom i skymundan…

Så, nu vet ni. Kurserna är roliga – men i jämförelse med förra årets skrivkurser är det definitivt både ett och två steg upp på intensitetsstegen. När bloggen står tyst och tom, sitter jag antingen och svettas över Photoshop – alternativt observerar tyskar i tunnelbanan!

Och nästa vecka ska jag göra pocketomslag till Tjänstekvinnans son och Barna från Frostmofjälet, samt grupparbeta ihop en projektplan för resten av systemeringskursen. Vi får väl se om de uppgifterna lämnar mer utrymme för privat bloggliv, eller om bloggtystnaden fortsätter ännu en vecka.

12 september 2011
av Jenny
3 kommentarer

Sagan om två torn – och en man på lina

”Have you guys heard the news? Apparently some terrorists have taken over two American airplanes.”

Jag måste erkänna – jag reagerade inte ens på den där inflikade raden i mejlkonversationen jag hade med en av översättarna jag jobbade med. Det var en vanlig dag på jobbet och jag hade ett skrivbord fullt med uppdrag som skulle sättas igång. Alla översättare i mina listor var fullchokade med jobb och varje samtal var ett pockande och lockande och lirkande för att få favoriterna att pressa in ännu ett jobb i sina arbetskalendrar. Hänga med i nyheterna på arbetstid – vilket skämt, vem hade tid med sånt?

Tjugo minuter senare stod jag, tillsammans med hela resten av företaget, i det gemensamma köket och stirrade på TV-skärmen. Då hade jag förstått att det som pågick var på allvar. CNN visade repris på repris av hur de båda kapade flygplanen kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. Reportrarna var påtagligt chockade. Vi själva inte mycket mindre chockade. Hela företaget var inklämt i det lilla köket, men det var knäpptyst. Alla tittade förstummat på TV-bilderna.

Och sen…

Sen föll tornen. Jag tror att jag såg det första tornet kollapsa direkt när det hände, när det som redan var en knappt greppbar mardröm som utspelades inför våra ögon, blev till något fullständigt, otänkbart overkligt… Jag kunde inte ta in det. Stod där och blinkade, som om jag förväntade mig att kunna blinka bort det som hände. Blinkade och blinkade. Men mardrömmen fortsatte spelas upp framför TV-kamerorna.

Av allt det fasansfulla som hände den där eftermiddagen, berördes jag allra mest av dem som hoppade. Jag vet inte, men kanske var det för att jag själv lider av både svindel och höjdskräck och knappt kan gå nära en balkong på 8-9:e våningen (och knappt nära ett stängt fönster på 15-16:e) som jag tog just hopparna till mig. Det blev personligt för mig, jag kunde med lätthet ana djupet i den skräck som gör att man ändå väljer att kliva ut genom ett fönster på kanske 70:e våningen. Jag undrade hur mycket de hann tänka på vägen ner. Jag såg bilderna i TV och tidningar, de små tumlande prickarna längs den till synes ändlösa och gedigna husväggen (som var vare sig det ena eller det andra). Jag kände deras fall svindla i min maggrop. En bild minns jag allra mest – två fallande människokroppar, hand i hand.

Igår var det tio år sedan.

Boken jag läser just nu, Världens väldighet av Colum McCann, börjar just vid World Trade Center – fast en tidig augustimorgon 1974. Fransmannen Phillippe Petit sätter en stadig fot på en lina spänd mellan tvillingtornen – och börjar gå. 417 meter upp i luften, på lina över det yrvakna New York. Jag var bara liten då, för liten för att komma ihåg några nyhetssändningar om fransmannens vansinnestilltag. Så när jag snavade över McCanns roman, snavade jag också över Phillippe Petits berättelse – den var helt ny för mig.

Återigen – mitt höjdrädda sinne förstärker säkert respekten för den sorts vansinne Petits balansakt innebar. Samtidigt… Någonstans i filmklippet nedan säger Petit, troligen som ett försök till svar på frågan varför han gjorde något så absolut vansinnigt som detta, att det handlar om poesi och skönhet.

Jag ser också poesi och skönhet i det han gjorde. Kanske särskilt mot bakgrund av det som skulle komma att utspelas i samma två byggnader mer än 25 år senare. Det ”konstnärliga värdet” i Petits lindans mellan tvillingtornen, skönheten i att riskera livet bara för att man kan, och bara för att det är vackert, för att det är poesi – ja, det kontrasterar. Och ja, det har något att säga – ännu idag.

Så – mitt sätt att hedra minnet av den där fruktansvärda eftermiddagen för tio år sedan, blev de här bilderna.

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=uEU7lrtehDs’]

(Klippet är ur filmen Man on wire, en dokumentär från 2008 om Phillippe Petit och hans lindanser på hög höjd över och mellan höga byggnader över hela världen – bland annat World Trade Center, New York, 1974.)

08 september 2011
av Jenny
2 kommentarer

Värme och omtanke vinner – varje gång

Jag ska citera det senaste mejlet jag fick från Bokus – inte just för att det är från Bokus, utan för att det slog an helt andra strängar hos mig:

Hej Jenny,

Dina frågor och din feedback är av hög betydelse.
Vad gäller den beräknade fraktavgiften och extralådan så har jag lyft det vidare.
Tusen tack för din förståelse.

Sköt om dig!

Vet ni vad jag tänker när jag läser det här? Jag tänker – ”gud så skönt att vara del av en kultur som bemöter varandra såhär”. På tyska hade motsvarande meddelande undantagslöst – om det så kom från den mest nytänkande och internationellt tillvända företag – inletts med orden ”Sehr geehrte Frau L…”

Förlåt mig, men jag klarar inte av sånt där! Det tyska niandet är en fråga om respekt, heter det. Fuck den sortens respekt säger jag – ge mig hellre omtanke, värme och vänlighet!

Sköt om dig du med, Alexandra – och tack för all hjälp!