Ett av skälen till att jag blir så glad av mitt pluggande just nu, fast det är hektiskt och smågalet mest hela tiden, är att det visar mig att jag faktiskt fortfarande har kapacitet – till och med för hektiskt och smågalet. Det fanns en tid då jag på fullt allvar trodde att jag bränt kapacitetssynapserna för all framtid. Men de finns där ännu och vädrar morgonluft efter en lång tids vinterdvala och läkprocess.
Mycket att göra på kort tid är fortfarande inget problem. Det har det egentligen aldrig varit, på med mentalturbon bara så kör vi! Att köra fort är roligt, en raksträcka med fri sikt och gott väglag – adrenalinet flödar, man känner att man lever och det är en enorm kick – nästan som ett rus.
Problemen börjar först när raksträckan är slut – och bromsen inte tar. Antingen hamnar du i en sits där hastigheten fortsätter öka och öka, genom kurvor, svängar och tvära girar. Till slut hinner du inte ens tänka på att försöka bromsa, du bara åker med och styr så gott det går, fast mest för syns skull. Du har redan förlorat kontrollen över bilen – och situationen.
Eller så är det vägen i sig som blir problemet – du är på väg till femton olika ställen på samma gång, hittar inte till något av dem och hinner inte stanna och fundera på saken. Avfarterna ligger tätt, men det finns inga skyltar eller instruktioner. Eller också finns det hur många skyltar som helst, men alla säger olika saker och ingenting hänger ihop någonstans. Känslan för riktning har du tappat bort för länge sen.
Det säger sig självt – det funkar inte. Att köra fort på en raksträcka, när man har full koll på vart man är på väg och hur man ska komma dit är en sak. Men det är när man kört för fort, för länge som fartblindheten sätter in och det börjar bli farligt. Helt enkelt för att vi inte längre märker hur fort vi kör och vad det gör med oss.
Och så är det skammen.
Den där chimären om vår osårbarhet som vi på ständigt ”går på”, fast vi borde veta bättre. Och vi säger också att vi vet bättre. Det finns ju inte en vettig människa idag som inte vet allt om stress och utbrändhet – ALLA vet. Ändå tror vi inte på det. Det händer inte mig”, tänker vi. ”Jag har koll på situationen”, fast vi redan sitter där i bilen och håglöst vrider ratten hit och dit i hopp om att hålla oss på vägbanan. Eller sturskt väljer en avfart på måfå och hoppas att det ska visa sig vara den rätta – alla vägar bär till Rom, eller hur var det nu…?
Vid ett tillfälle, det är många, många år sedan nu, sa jag till en chefsperson att en kollega, vars ansiktsfärg en länge tid varit gråaktig och nu sakta men säkert började skifta i grönt, verkade visa tydliga stressymptom. Jag minns inte de exakta omständigheterna, men till svar fick jag ett ganska snäsigt ”Bry dig inte om det, X vill själv ha det så!” Det var helt klart inte min sak att lägga mig i hur mina kollegor mådde. Senare, när det var min tur att ha kört sönder både navigationssystem och synapser, var det följdaktligen ingen som sa något, vare sig till mig eller till någon annan. Point taken.
Problemet är att en del av myten är att vi ska ”gilla stress”. Vi ska inte bara vara maskinmässigt tåliga för långvarig, intensiv stress och andra former av ohållbara arbetsförhållanden – vi förväntas också gilla att ha det så. Det är en huvudsaklig konkurrensfaktor. Försök söka ett jobb och svara nej när de frågar om du är stresstålig, och se vad som händer.
Men, det jag verkligen undrar över är: Varför är vi så infernaliskt rädda om vår kära myt? Den får oss att försöka leva upp till något som är en lögn rakt igenom, och trasa sönder oss själva i processen. För det är inte det att just du inte är en übermensch – utan att sådana människor faktiskt inte finns överhuvudtaget. Förr eller senare går vem som helst sönder av att handskas vårdslöst med sig själv. Och även om det är roligt att köra fort på raksträckorna ibland, måste man få ”finköra” mellan accelerationerna. Se på landskapet, ta in intryck, varva ner – också. Magin ligger i dynamiken, i växlingarna. Men vi tillåter oss inte den sanningen, utan väljer att leva efter lögnen. Varför?
Jag kan förstå myten och hur den uppstår – men försvarsmekanismerna? Hur uppstår de?
Jag menar inte att bara chefer putsar och fejar på den där myten – det gör vi allihop. Stress tas inte på allvar förrän någon bränt ut sig – och numera har begreppet utbrändhet blivit så urholkat att det knappast betyder något längre. Så vem tas på allvar nu? Och vem tar sig själv på allvar, när farten ökar och bilen far som en vante över vägen? ”Det är mig det är fel på”, tänker vi. ”Hoppas ingen märker något!”
Tja, kanske är det just där försvarsmekanismerna uppstår – i rädslan att någon ska avslöja oss som varken mer eller mindre än helt vanligt mänskliga?
