Igår kväll bloggade jag om att säga upp bekantskapen med folk av politiska skäl – och andra godtyckligt lösa boliner. Nu har jag inte promotat det inlägget särskilt mycket (brukar inte göra det med sånt som känns personligt på gränsen till privat, det får anses vara läsning för de verkliga trotjänarläsarna), men tycker ändå någonstans att det är anmärkningsvärt att gå in på Facebook idag, och upptäcka att just det är vad halva vänlistan sysslar med.

”Om du har röstat SD, vänligen ta bort mig från din vänlista…”

Bla, bla, bla. Jag har inte röstat SD (vilket alla mina vänner borde veta utan såna utspel) men jag har god lust att av ren princip ta bort alla som skriver något så urbota dumt.

TROR ni att man kommer åt rasism och främlingsfientlighet genom att frysa ut dem? Och låta dem BARA ha varann att snacka med? Är det vad ni tror på? Att det blir bättre då? Om någon av dina vänner har röstat SD, så har du väl för fan ett ansvar. Stå upp för fan, och argumentera för det du tror på!

Av den halvan som inte håller på att säga upp bekantskapen med eventuella vänner som röstat på SD, ägnar sig åtminstone hälften åt att på andra sätt ondgöra sig över att folk ”röstat fel”. (En kille verkade tycka att om bara alla röstat på Alliansen, så skulle allt vara bra. Jag passade på att föreslå honom att vi helt enkelt ställer in valet 2014 – så är ju saken biff!)

Hör upp nu en sekund, för det här är faktiskt viktigt: Att okunnniga, inskränkta och rädda människor OCKSÅ har rösträtt är en del av fenomenet demokrati. Det kan skrämma skiten ur oss – men det rockar också jävligt mycket fetare än alternativet!

Låt oss skärpa till oss allihop – låt oss prata politik med varann under de närmaste fyra åren. Inte bara du och jag som ändå tycker lika – utan vi alla. Ju olikare vi tycker dess bättre. Vad är det att vara rädd för, om nån tycker annorlunda än du? Du har väl mål i mun som alla andra, eller?

De haglande domedagsprofetiorna på Facebook idag är nästan mer deprimerande än valresultatet i sig. Valresultatet är inte något som hänt – det är bara en mätning. 5,6% röstade på Sverigedemokraterna – med över 80% valdeltagande kan siffran inte bortförklaras. Detta ÄR vad en stor del av svenska folket tycker och anser idag. Jag är böjd att kalla det ett ”socialt rop på hjälp”. Många människor har röstat utifrån ett missnöje som grott till bitterhet under lång, lång tid. Man förvirrar sig och blandar ihop äpplen och stångkorvar så det står härliga till (och såvitt jag förstod av någon tidningsartikel jag läste i förra veckan går SD:s skuggbudget inte ens ihop, så de löften man gett under valrörelsen är baserade på en budget som är felräknad) – men det är ”bara” ett symptom på människor som förlorat framtidstron och istället längtar tillbaka till länge sedan svunna tider.

Att så många röstar på SD är inte en sjukdom i sig – det är ett symptom. Och om vi nu ska lära oss något av det här, så är det att ta ansvar för hur det här landet mår. INTE genom att kasta ut invandrare, eller säga upp bekantskapen med folk som ”röstat fel” – utan genom att börja snacka med varann. Det gäller oss vanliga ”dödliga” – men också politikerna ”där uppe” i riksdagen. Är det någon gång det är läge att lägga ner pajer och ruttna tomater och börja prata seriöst med varandra, så är det väl nu? Det är inte läge för blockpolitiskt ställningskrig nu. Det är läge att ta det valresultat vi har, och göra det bästa av det.

Eller? Är det jag som missuppfattat syftet med att ha val överhuvudtaget?