Jag började se en film igår – en ganska nylig filmatisering av Harry Martinssons Aniara, 2018. Jag har bara sett början, sedan stängde jag av – pausade – för att hinna ta in tankarna den väckte i mig.

Många har kanske läst/tvingats läsa Aniara i skolan, vi vet ju alla att skolan är duktig på att lustmörda klassisk litteratur genom att tvinga till läsning och därtill utvärdera och betygsätta förmågan att uppleva den. Men jag har lyckats ducka den tvångsupplevelsen, däremot nosat på boken av nyfikenhet – men ändå inte lyckats fastna för den. Dess koncept kände jag till: Ett rymdskepp på väg från jorden till mars, en resa som ska ta tre veckor av lyx, shopping och förströelse. Men så händer något, skeppet kommer ur kurs och kan inte längre styras. Kaptenen hälsar att skeppet kommer att driva på den slumpmässiga kurs man är på nu, till dess att man möter en himlakropp med tillräcklig gravitation att nyttja för att vända om. Detta, säger kaptenen, bör ske inom ett par år.

Från utsikten att kunna njuta av en lättjefylld bubbla under några veckor i rymden är alltså passagerarna nu utlämnade åt sig själva, på obestämd tid – men man förstår att det kommer att dröja länge innan deras egna planer kan återupptas. När beskedet faller utbryter ett tumult av känsloreaktioner: Panik, förnekelse, man vill ha information, blir frustrerad, ilsken, hotfull när ingen information finns att få. Några agerar som om ingenting, andra söker sig in i sig själva, några söker sätt att döva oron och ångesten.

Är det bara jag som tycker att det här känns bekant, på något sätt…? Jag blev tvungen att pausa filmen för att ta mig tid att ta in min egen upplevelse, utforska frågorna hos mig själv innan filmen kommer med ett ”facit” som kanske är snävare än tankarna den väckt i mig. För det vore ju synd. Bra frågor, explicita eller ej, är värda att ta hand om.

Jag tänker att just nu reser vi alla med planeten Aniara. Våra liv är tillfälligt (hoppas vi) satta lite på vänt. Vi har utrymme att röra oss på, med vissa förutsättningar. Men friheten är begränsad, inte gränslös som vi kommit att ta för givet. Och det påverkar oss. Det väcker ett gnag, en längtan – och vi kan inte alltid sätta fingret på vad det är. Längtan efter få träffa och umgås med ”sina människor” – i filmen bryter en kvinna ihop när hon inser att hon kommer att missa sin sons 4-årsdag – är konkret och tydlig. Den kan vi prata om, nästan TA på. Men visst finns det mer än så i detta, under ytan…?

Jag tänker på alla småsaker man saknar och längtar efter i pandemin. Att vara rörlig, resa med kollektivtrafiken vare sig det är nödvändigt eller ej. Kunna njuta av att bara vara bland folk, utan att känna sig hotad om någon kommer nära. Social distansering är nödvändigt just nu – men jag oroar mig för att den ska bli normerande. Jag har ganska tydliga introverta drag som person, men jag skulle tycka att vi förlorade något oerhört värdefullt om social distansering och no-touching blir norm. Jag är den första att jubla åt hur vi nyttjar digitaliseringens möjligheter genom att finna vägar till samverkan också då vi måste sitta på distans, och jag är lika positiv till om pandemin banar väg för ett mer flexibelt arbetsliv då det blir normalt att arbeta hemifrån en dag eller två i veckan. Men hela tiden? Ersätta samvaro och -arbete i det fysiska rummet med möten i det virtuella…? Mja… Där är jag mer skeptisk.

Undantagstillståndet tvingar oss att konfrontera oss själva på ett sätt vi normalt kanske inte alltid gör. Det är så lätt att ”bara åka med”, till dess att vi identifierar oss med saker som egentligen ligger utanför själva självet. Det skrämmande är att då upptäcka sitt nakna själv, när allt runtikring försvinner, och inse att man inte riktigt känner personen som står framför en. Det här vet jag att jag skrev en del om när vi flyttade utomlands. Att rycka upp sig själv från invanda kulturella rötter och ”tvingas” återupptäcka sig själv i en ny kulturell kontext är till en början skrämmande, efter hand en alltmer fascinerande resa och i efterhand väldigt, väldigt nyttigt att ha gått genom.

Nu går vi – simultant dessutom, vilket är en dimension i sig! – genom något liknande, då pandemin rycker undan en mängd saker vi tagit för givna och begränsar oss på ett åtminstone utmanande sätt. Vi börjar se reaktioner på de begränsningarna. Jämför idag med för ett år sedan: För ett år sedan gick vi på uppåttjack, adrenalin och jävlaranamma, pandemi-initiativen duggade tätt för att hålla ångorna uppe. Idag? Tröttheten. Protesterna. Tystnaden.

Jag tror att vi absolut kan överleva i en starkt digitaliserad värld. Klara oss. Få det att funka. Men finner vi glädjen i det? Finner vi energi i varandra – genom glasskärmarna? I längden?

Helt och hållet går det kanske inte att applicera Aniara-berättelsen på vår samtid i pandemins tecken, självklart finns det skillnader. Men jag tror ändå att boken/filmen handlar om frågor som vi just nu, kanske mer än annars, kan behöva umgås lite med.