Jag har väl blivit lite av en allvetande skräphög, genom att leva mitt liv i nyfikenhetens tecken – bland många saker är jag språkvetare. Personligen fastnade jag främst för de sociologiska delarna av språkvetenskapen (vore jag tvungen att välja bara EN form av vetande att identifiera mig med skulle jag välja att kalla mig sociolog) och mindre för de grammatiska, och gladdes alldeles särskilt åt den enkla tumregel som var bland det första vi fick lära oss första utbildningsdagen:

Hur vet man skillnad på en självutnämnd språkpolis och en ”riktig” språkvetare? Jo, språkpolisen vet alltid precis hur det ska vara; ett sätt är rätt, allt annat är fel – och djupt provocerande. Språkvetaren svarar konsekvent: ”Det beror på.”

Idag var jag i kontakt med Apple-supporten via en chatt. Det var ett enkelt kontrollproblem som jag snabbt fick hjälp med och det var inte så mycket mer med det. Förutom detta: Precis på slutet gav sig supportpersonen till att göra ett alldeles särskilt ohyggligt stavfel – och det gjorde mig så glad! För då visste jag ju att det fanns en riktig människa där bakom, att det inte var en välprogrammerad bot jag chattade med.

Jag vet inte riktigt hur man vet skillnad på människa och bot i en supportchat, jag tänker alltid att en bot kan läras att använda mänskliga, sociala språkfraser för att verka mänskliga. Men vem skulle programmera en bot att stava ”varje” som man stavar Sverige…? Underbart!

Och det fick mig att fundera. Är det genom fel och inkonsekvens vi kommer att känna igen det mänskliga i en framtid där botar och AI tar allt större del av arenan? Kommer vi därför att se med större kärlek på våra fel och brister, glädje när det mänskliga lyser genom den slätstrukna perfektionen. Framtidsberättelser får så ofta tonen av dystopier av just perfektion gränsande till bottenlös tristess, och det mänskliga, brokiga och irrationella är det undanträngda som måste slåss och kämpa för sin överlevnad. Den framtiden vill – förhoppningsvis – ingen, men är vi inte ändå på väg att bygga den…?

Min spaning är en fråga: I en värld där våra liv stöds av maskinskapad perfektion, blir det med imperfektionerna vi kommer att möta och hälsa varandra? Kan vi ana att språkets utveckling går mer mot expressiva idiolekter, individuella uttrycksformer som i lika utsträckning betonar innehåll och identitet?

Vi är redan där att vi i varje nu är vandrande varumärken, så fort nån öppnar mun strömmar det ut ett varumärkesbyggande budskap. Tänk om det budskapet också blir ett budskap om mänsklighet. Att med allt vi säger måste/vill vi också säga ”hej, jag är en människa!”.

En av de mer kontroversiella böckerna jag läste under min språkvetarutbildning hette Literacy in the new media age och utropade i ett tidigt kapitel att ”texten är död, länge leve bilden”. Idag ser vi det med egna ögon; jag är ju själv en gammal mossbelupen relik som sitter och skriver bloggtext, när alla vet att det som gäller är att göra film. Även ljud funkar – tänk all poddradio och ljudböcker som fyller våra öron. Båda dessa medier ger stort utrymme för idiolekter, individuella och uttrycksfulla språk.

Tänk den linjen och dra ut den till en framtid som i allt övrigt är maskinproducerad och slätputsad…? Hur gör vi oss till människor i kontrast till maskinerna?

Kanske rent av genom ett språk med mer varians än vi grammatiskt godtar idag?