Jag tänker inte recensera Tove Janssons Pappan och havet, fast jag alldeles nyss läst ut den. (Ja, för första gången. Ja, det är bedrövligt.) Skriva om den, visst – men inte recensera. Det går liksom inte.

Jag gav mig på den, med min väns ord ringande i öronen (”egentligen är den nog ingen barnbok”), men väntade mig kanske ändå en barnbok, inkörd i inlärda mönster som man är. Böcker om snälla finlandssvenska troll med stora nosar och svansar med tofs är barnböcker, så är det bara. Men det går liksom inte att hålla fast vid den tanken, då får man ägna hela läsningen åt att leta efter när själva sagan ska börja, för den följer liksom inte den sortens dramaturgier. Den går helt sin egen väg, berättar, fast utan alla yttre attribut vi kommit att ta för givna när det gäller historier. Spänning, konflikter, huvudpersoner…

Jag tänker att jag läser boken som jag drömmer. Jag läste någon gång för länge sedan att när vi drömmer spelar vi själva alla roller. Om du drömmer om din bror, din chef, din granne, din hund – så är det ändå aspekter av dig själv du drömmer om. Så känner jag för karaktärerna i Pappan och havet. De är jag, varenda en av dem. Inklusive Mårran. Mammans och pappans med sina respektive vilsenheter. Mumintrollet och lilla My med olikheter och samförstånd. Mårror och sjöhästar. Nycker och längtor.

Nej, någon recension går inte att skriva. Hur recenserar man något man drömt?

Men jag tror att jag ska läsa om den, snart.