I förra veckan var jag hos barnläkaren med min son. Han konstaterades ha öroninflammation, men läkaren ville vänta med antibiotika (inte mig emot) och ordinerade istället – håll i er nu – lök. På örat. Nej löken på örat, inte läkaren – fast jag undrade lite, det måste erkännas. Lök på örat, vem har väl hört på maken?

(Det hör till saken att man i Tyskland är omåttligt förtjust i homeopati (eller homöopatie som det heter här, och vilket för svenska öron bara låter ändå mer oseriöst) och ”naturheilkunde” och sådant krafs. Där vi i Sverige har en kvacksalverilag som säger att skolmedicinska läkare inte får ägna sig åt tocken vidskeplighet, anses det i Tyskland vara en extra fjäder i hatten om en läkare hyser förkärlek till homöopatische medikamenten. Jo, en liten aning skepsis kan ni ana från min sida. En liiiiten en. Typ.)

Men hon envisades, och jag tänkte: ”Varför inte?” Pojkvaskern var ju ändå hemma från skolan och låg framför TV:n och drönade, han kunde ju lika gärna ligga och dröna med en lök på örat.

Fast lite skeptisk var jag, så googlade gjorde jag och snart är vi  framme vid skälet till att det här inlägget är sorterat under ämnet ”språkvård”. Det mesta jag hittade när jag sökte på ”lök vid öroninflammation” ledde till forumdiskussioner, och jag betade mig ganska snabbt genom dem för att få en idé om vad folk i allmänhet hade att säga om saken. Jag läste snabbt och slarvigt och tittade inte så noga på vilken slags forum jag var på, eller vilken typ av människor som kunde tänkas hänga där. Sånt krafs var ju heller inte relevant för min sökning.

Men så fastnade jag för ett inlägg. En enda kort rad – ett påstående, en parentes, en inskjuten bisats – och en person dök upp i mitt huvud. En kär bekant, tillika språknörd som jag. Och gissa vad? Det var hen som skrivit meningen. Of all the websites on all the web…

Och då vill jag meddela att hälsokost, naturheilkunde eller annan kroppsvård INTE hör till våra vanliga samtalsämnen. Det bara lät som hen. Och var hen.

Så då måste jag ju fundera på hur individuellt språk egentligen är. Har vi alla så tydliga verbala fingeravtryck? Och är vi alla nördiga nog att läsa av dem, eller är det bara jag som råkar vara lite idiot savant på den fronten? Hur ser mitt eget språk ut – egentligen? Finns det någon möjlighet att få syn på sitt eget språk? Någonsin?

Jag har tänkt många gånger, möjligen skrivit också, att jag alltid önskat mig att få höra svenska utan att förstå språket, för att få höra hur det låter när det bara är ett ljudflöde. Att abstrahera sitt eget språk går ju inte, det är ju ett budskap vi omedelbart och mer eller mindre automatiskt avkodar, vare sig vi vill det eller inte. Nu fick den där gamla språkfilosofiska drömmen sig en individualistisk twist – jag önskar att jag kunde få syn på mitt eget språk, kunna ta ett steg ur mig själv och se det som någon annan skulle se det…

Just nu är innebär kursarbetet textanalyser för hela slanten. Vi använder en bok som mina språkkonsultvänner beskriver som ett standardverk, och som jag mycket väl förstår är det… men som jag inte riktigt bemästrat ännu, trots hårt och idogt arbete. Jag förstår det jag läser, men det är inte direkt så att analyserna automagiskt faller otvunget och spontant från mina läppar bara för att jag läst den.

(Jag är inte så orolig för den saken ännu, för en av språkkonsultvännerna meddelade att ”man får läsa en 8-9 gånger, men sen kommer du att älska den”. Jag ser fram emot det.*)

Men textanalys innebär att verkligen gå in på djupet i en text, på alla möjliga olika plan. Grammatiken, ordvalen, meningsbyggnaden, kontexten, syftet, argumentationen, dispositionen, perspektiven, modaliteterna, temana, kompositionen, bindningstyperna, stilen… Det är språknördens våta dröm, varken mer eller mindre. Om man dessutom råkar vara en skrivande språknörd, är det troligen ofrånkomligt att man åtminstone måste snegla lite smått åt sina egna texter. Hur skriver jag egentligen?

Fast så långt att jag ger mig på att analysera mina egna texter kommer jag inte att gå. Jag brottas redan med skrivblockering, eller åtminstone en påtaglig tröghet i skrivprocessen. (Och ja, jag inser att det inte märks utåt…!) Att sätta mig och fundera på vilka lexikogrammatiska preferenser som styr min textproduktion, och vad det säger om mitt berättarperspektiv och den bakomliggande tematiken hos mina texter, skulle knappast göra skrivprocessen vare sig enklare eller mer kreativ. Men det är lite spännande ändå… Det egna språket är lite av en främling som bor inut i en. Innanför ens eget skinn. Vi kan få syn på varandras, karaktärisera det och till och med identifiera varandra utifrån det… Men vårt eget kan vi inte riktigt uppleva – inte på något direkt och naturligt sätt i varje fall.

Kanske är det just det som är driften att skriva, för oss som skriver. Kanske tänker vi att om vi skriver fort nog, mycket nog, ofta nog, så kanske kan vi till slut överlista naturen och få en skymt…? (Hm. Jag kan inte låta bli att få en bild i huvudet av en hund som jagar sin svans här. Kanske inte den allra mest klockrena liknelse jag kläckt i mina dagar. Eller också var det just det det var…?)

(Å tredje sidan är det givetvis dubbelt. Skulle jag verkligen vilja få syn på mitt språk? Skulle jag kunna analysera det och se det så naket, nedmonterat i satsdelar, nominalfraser och vidhängande skavanker, utan att döma? Tveksamt.)

***

*) Och under de dagar som förflutit sedan jag skrev det första utkastet till den här texten, kan jag meddela att jag närmat mig textanalyskärleken med stora steg. Är nog rent av framme – textanalys är vansinnigt roligt. Och fascinerande. Spännande! Och alldeles… alldeles underbart!

#4