Den här veckan har jag börjat testa mig fram i yogautbudet på mitt gym. Det hade väl varit mer idealt om jag vänt mig till ett specialiserat yogaställe – särskilt som jag fortfarande minns den underbara yogan jag gick på i Stockholm. Det var i en källare på Södermalm, det fanns 12 platser och sen var det fullt – bokstavligen. Men det var fantastiskt bra yoga. (Här gick jag, men känner inte igen vare sig yoganamnen eller tränarnamnen. Det var ju, som sagt, ett tag sedan jag gick där…!)

Gymyoga är oftast lite en annan grej, fast jag tycker ändå att de gör det rätt bra där jag går: Yogan har en egen sal, högst upp i huset där det inte är en massa flåshurtigt svettiga människor som gör andra sporter. Det finns ett förmak till själva yogasalen där man kan ta av sig skorna, eller sitta och filosofera en stund före eller efter passet. Det är inrett i någon slags fritt japansk och minimalistisk stil, och en skylt förkunnar att här ska det vara ”Ruhe, bitte!” – så de har faktiskt tänkt till lite kring det där.

Hittills har jag testat ett pass Hathayoga och ett pass Yoga für Rucken und Gelänke. På Hathayogan upptäckte jag att jag faktiskt är mer rörlig och mindre kassaskåpslik än jag trott, även om jag givetvis inte lyckades knyckla ihop mig som tränaren. Men ändå. Tant behövde inte skämmas för sig i alla fall. Rygg- och ledyogan var lite värre (fast inte så illa som jag föreställt mig där heller) – men det är ju inte heller så konstigt: Ryggen är mitt problemområde, det är där mina stelheter och fastrostade flöden sitter. Jag kände faktiskt under ryggyogan i morse precis var jag har mina besvärligheter: Axlar/nacke samt höftpartiet. Där är det stelt. Allt annat funkar fint – för att vara på en tant som inte tränat yoga på över 10 år, det vill säga fint men med utrymme för förbättring. Konstigt vore det annars.

(Hm. Ett problemområdet till kom jag på: Balansen. Herregud så usel balans jag har! Stå på ett ben och göra ”Trädet”? Visst – fast jag kör Furan istället, rätt ner i parketten…!)

(Nej, inte bokstavligen. Men nära nog.)

På tisdag blir det Poweryoga. Avskyr namnet, för att det får mig att tänka på någon flåsig träningsyoga  jag testat på SATS i Stockholm, och som var långt, LÅNGT ifrån den yoga jag var van vid. Men jag hoppas ändå att den ska vara bra. Dynamisk, men inte flåsig. Rörelse, utan att tappa närvaron och själen.

För yoga är träning och fysik – men också andlighet. Ni vet den där delen av oss som vi inte vet var den sitter, och därför håller på att helt tappa kontakten med, i denna vår fysiskt ytliga samtid. Yogaläraren på passet i morse sa något som fick mig att le lite, och som jag tror fick min själ att känna sig lite hågkommen trots allt: ”Här väljer vi den angenäma vägen” – och syftade på att i valet mellan att pressa på och att lyssna på kroppen (eller själen) ska vi välja att lyssna.

Den angenäma vägen. Hur ofta väljer vi den vägen, egentligen…?