Jag kom på det i onsdags, jag hade för första gången på evigheter åkt till mitt tidigare favoritkafé, där jag under första året här i Hamburg ofta satt och skrev, eller läste, eller lite av varje. Det var första stället jag hittade där de kunde göra riktigt kaffe – inte sådant sönderkokt diskvatten som serveras på de flesta andra kaféer häromkring.

Men när jag nu var i den miljön igen, funderade jag såklart på skrivande och kreativ lust och diverse skäl till att jag känner mig så bottenlöst oinspirerad den här hösten. Och så slog det mig. ”Imorgon är det 1:a november.” Ni som hängt med ett tag vet att i november går NaNoWriMo, vilket står för National Novel Writing Month (och som sedan åtskilliga år är en i högsta grad INTERNational historia) av stapeln. Jag har själv tappat räkningen på hur många gånger jag varit med, försökt vara med eller åtminstone tänkt vara med. Oftast har jag då planerat sedan långt i förväg, liksom laddat upp, funderat ut en bra story att skriva på, utvecklat karaktärer osv.

I år hade jag inte en tanke på det hela förrän dagen innan. Men vad fan, tänkte jag – nu kör jag i alla fall. Jag skrev ett par synopsis i somras, och det är ett av dem jag dammat av och börjat skriva på nu. Det går trögt och just de här dagarna har jag inte så våldsamt mycket tid och fokus just för skrivandet. Men jag tror att det här är en bra grej att göra, ur flera perspektiv – och bättre förutsättningar än i år får jag aldrig.

Jag ler lite åt min statistikruta, som egentligen är – eller borde vara – rätt deprimerande läsning. ”At this rate you will finish on: December 17th.” Rätt långt efter deadline, 30 november, med andra ord. Men ändå – det NaNoWriMo gör så bra är att det gör romanskrivandet hanterbart. En smula galet, jajamensan: ”Tryck ur dig 50.000 ord på 30 dagar, tänk inte så mycket, bara skriv”!

Men samtidigt är det ju just där många fastnar – man tänker för mycket, skriver för lite. Och så blir det aldrig nåt, för man sitter i alltför många år och funderar på den där komplicerade formuleringen på sidan sju… Eller åtminstone tills dess man övertygat sig själv om att man är en komplett idiot som aldrig borde släppas i närheten av ett tangentbord, än mindre låtas inbilla sig något i fråga om skrivförmåga.

Linda, min bästa skrivarcoach, säger att NaNoWriMo handlar om skrivglädje – och det har hon rätt i. Här ryms inga pekfingrar, skrivregler eller utgivningsstrategier – här handlar det bara om att skriva sin berättelse.

Vad gäller utgivningsstrategi skriver jag själv på en berättelse jag inte ens själv skulle ge ut om jag drev ett förlag. Jag tror inte på den som ”produkt”, helt enkelt. Berättelsen är för bisarr, för svart, för komplex. Jag skriver den för att se om jag kan ”få ihop den” så som jag tänkt mig den; strukturen, dramaturgin, och berättelsen med alla dess nyanser och bottnar. Det blir en berättelse som lever för processen, enbart för processen. Och det finns en särskilt befrielse i att skriva en roman som jag inte ens själv skulle överväga att vilja ge ut.

Ligger liksom helt i linje med min ambition att inte bli författare.