Försöker skriva något på tyska, en enkel text – ett mejl, bara. Men illa nog. Jag tänker på hur hjärnhalvorna slåss med varann – ett normalt svenskt (eller engelskt, för den delen) mejl hamrar jag iväg på några minuter, fixt och färdigt, hyggligt strukturerat och vanligtvis med någon liten humoristisk habrovink inflikad nånstans – det vore ju inte riktigt jag annars. Men när det ska skrivas på tyska är det en helt annan grej. För det första kan jag inte vara rolig på tyska. I tal möjligen, där hälften av kommunikationen görs med gester och minspel, då har jag åtminstone nåt att lira med. I skrift – phhahh! Glöm det!

För det andra… Vänstra hjärnhalvan – som för övrigt är min svagare, jag bor i mycket hög grad i min högra hjärnhalva, och besöker vänstervingen mest när jag av nöden måste kommunicera med omvärlden. (Jaja. Visst, visst. Men en smula överdrift för den goda historians skull har väl ingen dött av, va…?) Men när jag ska skriva något på tyskan, måste vänstra hjärnhalvan kallas in på jourutryckning, och hen kommer med en trave halvt sammanfallna grammatikregler nedslängda i en stor trunk, redo att ta sig an uppgiften – tysk textproduktion.

Samtidigt är det den högra hjärnhalvan som måste tala om vad mejlet ska handla om, fånga ner de där flyktiga tankarna som ska omsättas i ord och förtyskigas. Men när vänsterhalvan domderar och går an om artiklar och participer och konjunktiv och allt vad det är, är det som att högerhalvan inte kan höra sig själv tänka, och rakt inte tänka ut vad mejlet ska handla om.

Jag kommer att tänka på det här dels förstås för att jag alltid tyckt att det är intressant med hjärnhalvorna och deras olika funktioner. Ibland tänker jag – och det tror jag att jag skrivit om förut också – att våra hjärnor egentligen är våra sanna universa, för det är genom dem och ENBART genom dem som vi kan förstå och uppleva världen. (Förstå med vänster och uppleva med höger halva, dårå…!)

Och så för att jag såg den här filmen häromdagen.

Det var en kompis som länkade till den på Facebook, och först baxnade jag en hel del när jag såg titeln. Jag var inte så sugen på att se film om sjukdomar och elände. Men sen är det det där med personliga referenser – som jag fortfarande tycker är lite spännande med sociala medier: Den här killen brukar inte länka till skit. Dessutom hade han skrivit en kommentar till som lät som om det nog kunde vara nåt vettigt trots allt. Så jag klickade. Och tittade.

Det var det värt.

Jag gillar den här inlevelsefulla och lätt dramatiska presentationen. Hon gör det bra.

Och så tänker jag på att vi är olika vad gäller vilken halva som dominerar i våra huvuden – och jag tänker på hur mycket det påverkar oss. Vi tittar ut i samma värld – men ändå ser vi alla helt olika saker, processar det vi ser olika. Och sen, när vi försöker förklara för varann vad vi ser, då blir förvirringen än större – för då uttrycker vi det vi ser olika också.

Det är inte konstigt att det blir tokigt ibland.