I bilen, på väg norrut efter tre veckors sol glittrande i hav, hetsläsning och massiv lathet, kollar jag mejlen på telefonen. Det snurrar på rätt ordentligt när nästan 3 veckors epost rasslar ner i inkorgen.  Men att av mejlen sticker ut, och får min mage att knyta ihop sig. Javisstja. Det där.

Jag läser, men stänger sen ner, försöker oläsa och glömma bort. Det går sådär. Förstås. Jag har ju faktiskt redan ägnat hela sommaren åt att otänka och glömma bort. Nu är det kanske faktiskt dags att ta fram tankarna och putsa fram beslutet ur dem som jag egentligen redan vet finns där – på samma sätt som en bildhuggare vet att skulpturen finns i stenen redan innan man mejslat fram den.

Någon timme senare – fortfarande i bilen, för Tyskland är långt och Autobahn sträcker sig som ett ändlöst grått band framför oss – läser jag en text som går rakt in i hjärtat och i ett slag putsar bort det mesta av de omgärdande tankeslingor som omger beslutet jag vet att jag måste ta. Den gör det genom att påminna om livets skörhet och ändlighet, och om hur lite vi vet om vad som egentligen är dröm och verklighet när vi rusar på genom livet – som om vi ägde tiden istället för tvärtom.

Det hinner gå ytterligare ett drygt dygn innan jag svarar på mejlet. Mina gamla bekanta – men aldrig vänner, aldrig någonsin – Luther och Don Quijote gör sitt bästa för att påkalla min uppmärksamhet, få mig att tänka om. Men jag lyssnar inte. För en gångs skull vet jag att de bara står för lögn och tomhet. För en gångs skull väljer jag att följa min egen vilja, istället för att prioritera inbillade plikter och tänka ”sen, nästa gång – då blir det min tur att bestämma”. För en gångs skull inser jag (och vågar erkänna) att nuet är allt som finns och allt jag har. ”Sedan” vet man aldrig något om.