Jag kom inte in. Idag kom antagningsbeskeden för kurserna jag sökt till hösten, och jag kom inte in.
Eller ja, jag är förstås reservantagen på mitt förstahandsval – men trettiosjunde reserv i en kvotgrupp på tjugo platser känns inte hoppfullt. Och så blev jag ju antagen till andra kurser jag sökt, så jag sitter ju inte i sjön direkt. Men ändå. Jag kom inte in.
Jag hade det på känn. Eller – inte att jag inte skulle komma in just på den kursen, men att de dagar är över då jag kunde söka vad jag vill och vara säker på att komma in (så länge det inte var journalistlinjen dårå, där gick jag också bet – 81:a reserv som bäst, tror jag. I Sundsvall.) Jag tror att de ändrat antagningsreglerna, så att folk med gamla gymnasiebetyg söker på mindre kvotgrupper än nyexade gymnasister – och jag tycker egentligen att det är en vettig princip. Även om jag samtidigt kan tycka att just den kurs som jag nu är trettiosjunde reserv på inte heller lär sätta en nyexad gymnasist i arbete – det är en så kallad breddutbildning som inte kan användas till någon form av examen… – och därmed kunde det vara lika villkor just där, men jag inser också att det där skulle bli en knepig gränssättning, och att det därmed är bättre att gammtanter som jag får ta de udda studieplatserna som ingen annan vill ha.
Vilket i det här fallet innebar att jag kommit in på samtliga webbrelaterade kurser jag sökt. Det känns en smula ironiskt någonstans – är det inte där ungdomarna är ”på mammas gata”, utan att morsorna ska sitta där och slita sitt glesnande hår åt kodsnuttarna?
Som sagt – jag sitter inte i sjön. Men ack så snopen jag ändå blev, någonstans. Tack och lov att jag inte gjorde som förra året, då jag köpte i princip ALL kurslitteratur för hela läsåret (!!) redan innan antagningsbeskeden kom…!
Att ställa om till Plan B är inte svårare än att navigera om. ”Rutten räknas om” mässar GPS-rösten så snart man missat en avfart, och förr eller senare kommer man dit man ska i alla fall. (Vart nu det är, i det här fallet…) Istället för ännu ett skrivande år blir det nu troligtvis ännu ett webbinriktat år, och det är inte nödvändigtvis helt fel. När jag skickade in mina ansökningar i april var jag sliten, grintrött och rätt rejält besviken på all energi och allt slit jag lagt ner under det här året, och ändå med en sådan mager utdelning. Jag tror att webbkurserna därmed vägdes ner en del i prioritet. Nu börjar lusten vakna igen – som jag skrev häromdagen har jag börjat dra i det igen på egen hand. Det är ju roliga grejer – även om årets kurser fick mig att glömma bort det… Och med en ny omgång kurser nu i höst får jag ju faktiskt tid/tillfälle att nöta in och förstå på djupet det som jag nu bara känner att jag skrapat på ytan av. Det är nog inte fel.
Problemet uppstår egentligen inte förrän till våren. Kursen jag är reserv på var en helårskurs, webbkurserna är korta enstaka kurser, 10 veckor vardera. Jag vet ju inte ens vad som finns att söka till våren (eller om jag kommer in på det jag hittar att söka). Det finns ett tredje alternativ. Jag kom in på en annan skrivkurs – fortsättning på den jag läste för 2 år sedan. Mycket logiskt att läsa den – och den går också på två terminer. Men… ”Dramat som uttrycksform”? ”Modern lyrik och prosa”? Förvisso följt av ett längre Fördjupningsarbete om 15 hp vilket kunde vara trevligt. Det innebär att under våren skriver jag vad jag vill – och skulle kunna komma någon vart med ett manus, om jag vill. Jag vet inte. Det kanske inte är så dumt ändå?
Houston, we have a problem. Problemet kallas ”galopperande velighet”. Bah.