(En vederbörlig disclaimer innan vi börjar: Luther är ett påhittat namn jag gett min ”inre prestationsdemon” och har ingenting med den tyske kyrkoreformatorn att göra. Det funkar precis på samma sätt som att min nuvarande dator heter Big Mac och den förra El Maco. Ingen av dem har med hamburgare att göra. Är ni med så långt? Bra. Då kör vi:)

Luther får sig en omgång här just nu.

Jag har pratat om honom i flera år, om kraven, aldrig-nöjdheten och ångesten, så fort jag gjort något som inte fallit honom i smaken. Han är djäfvulen på min axel, min inre kritiker och slavdrivare. Men hur mycket jag än pratat om honom, har jag kanske först nu förstått vad han verkligen är. Att han är jag – eller åtminstone intrikat inflätad i väven jag består av.

Han lockar mitt trasiga ego med bekräftelse, lovar att om jag bara gör det här, om jag bara når hit (eller dit) – så kommer jag äntligen att ha bevisat min rätt. Min rätt till vad, vet jag inte riktigt. För jag har under min livstid redan åtskilliga gånger gjort det han krävt, nått dit han pekat – utan att ha sett röken av vare sig guld, gröna skogar, fyrverkerier eller så mycket som ett litet grattis. Istället pekar piskan genast mot ett nytt mål, ett nytt krav och ett nytt ultimatum – ”om du bara når dit, så…”

En vän lärde mig en gång, i en diskussion om träning, att ”flytta fokus”. Det är en lysande strategi för att orka lite till, lite till och lite till. Men – det är också exakt det Luther (och alla hans demonbröder som bor inuti många av oss) gör för att hålla sina människor i schack. De vill få oss att flytta fokus till en imaginär regnbåge vid vars slut vår belöning väntar, långt från här och nu där livet egentligen pågår.

I förra vecka läste jag och fastnade för Malin Cronas beskrivning av vägen tillbaka från avgrunden. Hon jämför verklighetens utmattning med Frodos, i Sagan om ringen. Just när han slutfört sitt uppdrag, när världen har rämnat och allt är över. I sagan kommer Gandalfs örnar till räddning, bär Sam och Frodo till trygghet och vita lakan, triumf och ryggdunkar.

I verkligheten sitter du där, ensam, i en värld lika trasig som du själv – därför att det är din värld. Och ingen kommer.

”Och du börjar gå. Världen är tom, men det är inget du bryr dig om. Du bryr dig inte så mycket över huvud taget. /…/ Men till slut går du där i den vanliga världen igen. Ingen hyllningskör, ingen som dubbar dig till riddare. Ingen som minns dig eller känner till ditt namn.” (Malin Crona, citat ur Ett verkligt bokslut)

Vi är så naiva. Vi tror verkligen på att det kommer en räddning, eller åtminstone en triumf, ett erkännande – vad som helst. Men världen stannar inte upp när du faller, den rullar vidare – med en axelryckning. Så för vem gjorde du det du gjorde? För vad? Bilden av den söndertrasade människan som ensam måste gå läkningens väg tillbaka till livet, utan triumf och hyllningar för sin stora prestation skär i hjärta och själ – men den gör det för att den är sann. All denna kamp, så viktig medan vi kämpar – men efteråt? Vem minns stordåden? Brandkårsutryckningarna? Nattpassen? Ingen. Det kommer nya, alltid nya.

Jag bröt en gång upp ur min då kända tillvaro med en enda tanke i huvudet: ”Läka. Jag måste få läka.”

”Jag reser långt bort”, tänkte jag. ”River upp alla rutiner, allt invant – kvar blir bara det som verkligen är jag.” Det var den enda planen jag hade. Längre än så förmådde jag inte tänka. Och till en början, hela första året, var det fullt tillräckligt. Jag satt i min bubbla, hopkrupen och med armarna runt knäna och försökte lära mig andas igen. Den nivån.

Andra året höjde jag blicken och började titta ut ur bubblan, minnas att det finns en omvärld och fundera på hur jag skulle möta den igen. Hur jag skulle rusta mig för att möta den igen. Och säkert var det där någonstans han vaknade, Luther. Demonen, med sin flytta-fokus-piska i innerfickan.

För även om jag hade rest långt, rivit upp alla rutiner och allt invant, även om allt jag hade med mig var mig själv – så fanns han ju där också. I mig. I mitt sätt att tänka, agera, välja väg. Till syvende och sist faller allt tillbaka på en själv. Det är mina beslut, mina val – mitt ansvar. Och mitt liv, för den delen.

Häromdagen gick det upp för mig att jag gjort samma sak hela tiden. Där. Och här. Det spelar ingen roll att jag ändrade varenda variabel i ekvationen som jag kunde – problemet befann sig i konstanten, i mig själv.

Och så länge jag inte sett och förstått den saken, har jag bara förflyttat mig rent fysiskt, men känslomässigt står jag kvar på samma sårbara fläck som förut. Don Quijote med prestationer som lans och duktighet som sköld, stridande med väderkvarnar och demoner, på jakt efter en diffust utlovad triumf som kanske (kanske inte) finns någonstans bortom horisonten. Bah!

Så. Här står jag nu. Jag kan inte påstå att mitt liv förändrats sedan jag insåg de här sakerna, för det är ju det att livet ”förändras” inte – inte av sig själv. Det är jag som kan förändra det. Genom de steg jag tar, de vägar jag väljer. Och första steget är att välja – ska livet värderas efter min måttstock? Eller Luthers?