Det finns ingenting som jag tar så fruktansvärt illa vid mig av som falskhet. Ena sekunden vänskap, kindpussar och superlativ – nästa stund… ja, ni vet.

Svek. Förnedring. Jante goes beserk. (Kortet är från Morgan-Greer Tarot, om någon är nyfiken. Men 10 of Swords är ett av de kort vars tema mycket ofta tolkas ungefär likadant i alla lekar. Backstabbed, typ.)

Och vet ni vad? En sak som jag märkt, ett litet mönster som givetvis kan vara ren slump, men… kanske inte är det: Det är ofta de som gör störst väsen av sin vänskap som är snabbast med att dra tillbaka den, när galoscherna inte passar. De som faktiskt vet vad vänskap är, och kan hantera den – behöver inte väsnas.

Därför – så snart jag hör de blötaste kindpussar smälla i luften, när superlativ staplas på superlativ… Då drar jag öronen åt mig. För mig har spelet, gesterna, orden blivit varningstecken, som säger – här finns inget gott, inget sunt, inget äkta. Bara en sorgsen chimär i väntan på att falla sönder.

Verkliga vänner är sådana som bara är. Utan skrävel.
Till er ger jag mitt hjärtas värme, i tacksamhet och glädje.